Just nu slukar jag allt jag kommer över om krokodilen som polisen hittade i en trädgård i Malmö.

Det handlar om en två meter lång nilkrokodil, tillhörande en skånsk knarkbaron (typ) som är misstänkt för häleri och artbrott.

I tio år hade mannen krokodilen i ett växthus:
– Jag hade gärna använt växthuset till något annat, sa mannens fru när historien uppdagades.

Krokodilen omhändertogs av den myndighet som omhändertar krokodiler på vift, och fördes i ambulans till hemlig ort (upphittade djur förs tydligen ofta till hemlig ort, och den hemliga orten visade sig denna gång vara Höganäs i närheten av Helsingborg).

Ett tag var det snack om att krokodilen skulle placeras i Göteborg, få bo på Universeum, döpas till Old Glenn och skaffa säsongskort på Gamla.

I Göteborg har vi nämligen en mycket fin tradition av den här typen av kräldjur. Ett av mina bästa barndomsminnen är besöken på Sjöfartsmuséet. Där bodde en slö gammal alligatorhona som hette Smilet (Smajlet på göteborska). Jag har för mig att hon var 80 år nånting, rörde sig ytterst sporadiskt men rymde en gång ner i kanalen. Om det nu är sant.

En dag var Smajlet död men den oerhört populära alligatorn finns än i dag att beskåda, uppstoppad på Göteborgs Naturhistoriska museum…

 

 

 

 

 

 

 

…inte mer än rätt alltså om den stackars nilkrokodilen från Malmö får komma till en stad som vet att uppskatta en god reptil.

Men så hörde jag på radion att det inte längre var aktuellt. I stället skulle krokodilen undersökas av en veterinär, och i värsta fall avlivas.

Ett sådant beslut kan aldrig accepteras utan motstånd och kamp. Ge mig ett plakat och demonstrationståg, och jag ställer mig först i ledet. Ni som inte är med är emot.

Nog om det tillsvidare.

Landslaget har samlats för ödesmatcherna mot Österrike och Tyskland. Jag hann aldrig fram till Erik Hamréns presskonferens, jobbade med Häcken-Malmö FF på Hisingen i söndags, men i mixade zonen var jag på plats. Den första spelare jag såg var Tobias Hysén.

Med en ambitiös grund till ett helskägg.

 

 

 

 

 

 

 

Allsvenskt guldstridsskägg eller VM-kvalskägg?

Nej.

Och nej.

– Det är mer att jag inte har orkat göra något åt det. Det kommer nog ryka nån gång under den här samlingen. Det handlar om allmän lathet.

Jag frågade Tobbe hur det var att ta emot beskedet om Malmö FF:s förlust? Sved 1-2 mot Djurgården ännu mer då?
– Absolut. Jag förstår att vi gick för vinst i slutet men det är klart att man tänker lite grand att vi borde hållit igen och värderat den poäng vi hade ännu mer. Men det är lätt att säga i efterhand.

Frågan är bara hur man försvarar sig mot den här mittbackslöpningen från Daniel Amartey? I 95:e minuten. En av årets prestationer i allsvenskan, helt klart.

Sverige kan hamna i ett liknande läge. Vad göra vid ställning 1-1 mot Österrike med tio minuter kvar? Gå för seger och riskera förlust – eller bevaka poängen och tro på en poäng mot Tyskland också?

– Byt in mig så gör jag 2-1, sa Ola Toivonen och flinade när vi frågade om hur Sverige resonerar vid ett sådant scenario.

Ola har en viss erfarenhet av att skjuta Sverige till mästerskap, minns Holland 2011, han är dessutom i form, har spelat de tre senaste från start för PSV och första målet kom mot Waalwijk i helgen.

Vem vet, kanske blir det en favorit i repris – fast den här gången är det ”bara” en playoff-plats på spel.

Jag tror att matchbilden får avgöra det där. Man spelar för seger förstås men går vi på knäna sista tio och det står 1-1 finns ingen anledning att gå ner på trebackslinje om Österrike har oss i brygga.

Zlatans fot är ”okej”, sa Hamrén. Jag reagerade på ordvalet. Men så är jag ibland överdrivet konspiratorisk också.

I dagens tidning drar jag mitt strå till stacken för att hjälpa Sverige till VM. Frågan är inte om någon kommer att missförstå det.

Utan hur många.