Film- och musikskribenten Jan Gradvall har för DI Weekend intervjuat Zlatan Ibrahimovic över nio sidor. Reportaget inleds med att Gradvall reser med Zlatan från en fotbollsmatch i Paris till Gällivare. Ett filmteam bestående av 50-60 personer fortsätter sedan in i en av naturlandskapet Laponias snötäckta nationalparker. Här ska delar till en reklamfilm för Volvo spelas in. Idéen att göra reklam för Volvo föddes under ett samtal mellan Zlatan och Chippens pappa Tomas Wilhelmsson för flera år sedan. Nu var det dags.

Men det är egentligen inte grejen.

Grejen är det Gradvall beskriver så här i DI Weekend-reportaget:

”Det större sammanhanget man dockar in Zlatan-kampanjen är Sverige 2014. Ett land präglat av politiska diskussioner, främlingsfientlighet och kommande riksdagsval. Att detta år göra en film där en person med namnet Zlatan Ibrahimovic framför nationalsången gör att filmen också kommer att bli en politisk diskussion. Zlatan framför nationalsången. Kan det bli mer omtalat. Går det att få större populärkulturell uppmärksamhet än så?”.

Max Martin har gjort musiken, och han säger själv i reportaget att Zlatan bad honom om det, därför gjorde han det.
– Jag har ingen relation alls (till nationalsången). Just därför vill jag ta tillbaka den. Och att en kille från Rosengård framför nationalsången säger något om Sverige. Jag vill ha ett samhälle där alla får vara med, säger Max Martin.

Det är samma melodi, samma text, men stycket ”Jag vill leva, jag vill dö i Norden” har byts ut till ”Jag vill leva, jag vill dö i Sverige”. I rubben till DI Weekend-reportaget skrivs det som ”Jag vill leva, jag vill dö i Zverige”.

Zlatan har genom åren kritiserats för att han aldrig sjunger nationalsången i samband med landskamper. Han har tuggat tuggummi eller stått där med sammanbiten mun – precis som Tobias Linderoth och många andra spelare före honom. Skillnaden är att Zlatan fått mängder med skit för det – det fick aldrig aldrig Linderoth eller någon annan. Den som ser ”svensk” ut får göra som han vill medan ”blatten” minsann ska visa att han är stolt över sitt land. Det är en unken nationalism som gör skillnad på folk och folk beroende på deras hudfärg och ursprung.

I Gradvalls långa intervju, som i ärlighetens namn inte är särskilt märkvärdig, säger Zlatan:
– Det är vad jag kan bidra med. Göra allt för att det ska bli till en positiv sak. För det är så här det är. Det här är så Sverige ser ut 2014. Jag pratar inte perfekt svenska, men det är så det är. Blandningar överallt. Jag kan vara svensk ändå. Vi är alla olika men ändå lika. Pappa är från Bosnien och muslim. Mamma är från Kroatien och katolik. Men jag är född i Sverige och svensk medborgare. Det går inte att ändra på det. Det är bara att gilla läget och acceptera det.

Det räcker.

Det går aldrig att kräva av någon – hur känd och berömd och rik och mäktig han eller hon nu är – ska vara en förebild för en god sak. Men det går att lyfta på baskern för den som väljer att vara det.

Vad är en god sak? Det beror på vem du frågar men där Sverigedemokrater och nazister försöker söndra och splittra och ställa människor emot varandra, där Sverigedemokrater och nazister sorterar ut vissa människor som problem, säger Zlatan det som även i min värld borde vara självklart för alla människor: Vi är olika men ändå lika.

I början av 1990-talet – då det senast blåste en rasistisk vind genom Sverige – gjorde det nationalistiska musikbandet Ultima Thule en rockversion av nationalsången som blev populär i breda kretsar. 2014 gör Zlatan Ibrahimovic och Max Martin sin grej. Även om den nu är sponsrad av Volvo och ett led i en reklamkampanj för att kränga fler bilar – vilket förstås är problematiskt när man närmar sig historien från ett journalistiskt perspektiv – väljer jag den kommersiella varianten alla dagar i veckan.