I onsdags började jag fila på ett dokument om John Guidettis sjukdom och skada. Det skulle vara klart fredag och 19.55 lämnade jag – med god marginal till På Spåret.

Det blev helt okej. Ett par dagar till hade inte skadat, å andra sidan är jag inte bortskämd med att få jobba tre dagar på ett knäck.

Jag fick förstås kritik från vissa som menade: Men vad är nytt?

Det mesta, skulle jag säga.

I Skavlan från hösten 2012 säger John Guidetti visserligen att det är Guillain-Barrés syndrom han har haft (2.58 in i klippet). Men dels säger han det så fort att du knappt uppfattar det, dels är intervjun på engelska och Guillain-Barrés kommer aldrig med i textningen, antagligen för att människorna som textar tv-program (finns det en titel för sådana förresten?) inte uppfattar vad John säger.

Så jag vill nog hävda att nyhetsvärdet är tungt, dessutom när det sätts i sammanhanget hur ovanlig, allvarlig och lömsk sjukdomen är. Vidare levereras en alternativ och bredare bild av varför John fick GBS. Förgiftad av en dålig kyckling, har det ju länge hetat. Men det finns en bakomliggande historia av sjukdomar och infektioner som aldrig kopplats ihop tidigare.

Till sist ger jag en bild av varför det var sånt hysch-hysch kring Guidetti – det pågick helt enkelt djupa förhandlingar om att sälja honom från City och locket låg på så hårt att till och med landslaget vilseleddes.

Nåväl, i lördags var jag på Selhurst Park där Crystal Palace besegrade Stoke med 1-0. Det var ingen match att skriva hem om men Guidettis inhopp lovade gott. Jag blev förvånad över rappheten i steget och hur bekväm han är med bollen. Tänk på att han inte spelat en seniorfotbollsmatch på nästan två år.

Intervjuerna efteråt flöt fint, John stannade och tog sig tid (vilket inte är helt vanligt i Premier League) för mig och Expressens utsände Carl Juborg. Även Viasat hade en journalist på plats men vi tre var de enda från Sverige.

Innan John hoppade in i spelarbussen gav jag honom Sportbladet och sa att han kunde läsa om sin väg tillbaka där.
– Jag har redan läst, sa han.

Guidetti är lite som Zlatan, kanske…full koll på allt som rapporteras om sin person.

På kvällen mötte jag upp Sportbladets Peter Wennman, eller Wennman den Store som han heter på bloggen. Wennman den Store var ledig för att fira sin 60-årsdag, och framåt kvällen gjorde jag honom sällskap på en brittisk pub. Vid ena bordet satt ett gäng och spelade frågespelet Trivial Pursuit, vid det andra hängde förtjusande gaypar. Vi samspråkade med bögarna en stund och vid ett tillfälle stack en av dem in sitt finger i mig.

Ja, i mitt öra, alltså. Var trodde ni?

Kvällen rundades av i Wennman den stores lägenhet över en flaska vitt vin eller två (det var två om jag ska vara ärlig). Där avhandlades anekdoter som hade fått kontinentalplattor att svikta om de skulle komma till allmän kännedom.

Trogna bloggläsare vet att Wennman den Store är den krönikör jag håller högst, inte bara på Sportbladet utan på hela Aftonbladet. Ja möjligen i hela Sverige, kanske till och med Europa, ja varför inte hela världen.

Även Wennman den Store får dock sin beskärda del av näthat, hån och snarstuckna kommentarer men jag brukar säga att man ska se hans krönikor som ett intelligenstest. Att läsa Wennman den Store kräver nämligen en del av dig som läsare, och de som tycker att han är en idiot, de är helt enkelt inte särskilt intelligenta, är min teori.

Så här enkelt gör du ”Intelligenstestet Wennman” i fyra steg:

1. Leta rätt på valfri krönika av Aftonbladets Peter Wennman.
2. Läs den.
3. Bestäm vad du tycker om den.
4. Om du tycker den är dålig, och att Peter Wennman är en idiot, då är det hög tid att börja äta fisk.

Dagen efter tog jag mig mot flygplatsen med stapplande steg. Jag förvirrade mig i tunnelbanesystemet, hamnade i nån avkrok nånstans och rusade upp för att få tag på en taxi. Jag stoppade en som redan hade passagerare, förklarade mitt prekära läge och taxichauffören gjorde det enda raka: Han bad sin kund kliva ur bilen för att göra plats för mig.

Jag har egentligen inget emot London men allt är så stort, och det är långt till allting överallt. Om någon säger ”Det ligger runt hörnet”, bli inte bli förvånad om det innebär att du måste ta dig över två berg, en sjö och ett par parker innan du är framme. Vilket förstås är extra besvärligt om du har varit på vinprovning hos Wennman den Store kvällen innan.

Väl på flygplatsen möttes jag av beskedet att jag var placerad på väntelistan eftersom de var oroliga att planet skulle bli för tungt lastat (startbanan på London City Airport är nämligen extremt kort). Jag försökte att inte ta det personligt.

Tillsammans med tre bastanta karlar, en formstark kvinna och en felplacerad kines kastades jag mellan hopp och förtvivlan vid gaten innan beskedet ropades ut i högtalarna: Ni är feta men inte så feta – stig på.

En timmes akutbantning hade gjort susen.

På måndag morgon går tåget mot Malmö för ett nytt, spännande journalistiskt uppdrag. Vi får se vad det ger.

PS Undrar ni varför mannen stack in sitt finger i mitt öra? Han ville känna om jag hade hår i mitt öra. Det hade jag inte, sa han.