4. BK HÄCKEN
Går det att beundra ett lag som faller från andra till tionde plats på en säsong?
Definitivt.
I år kan Häcken göra samma resa – fast uppåt i tabellen.
2012 var Häcken ett par struliga minuter mot Kalmar från att vinna guld. Det gjorde i stället Elfsborg men efteråt har Anders Svensson erkänt:
– Vi var inte bästa laget, det var Häcken.
Fjolårsäsongen blev en kraftig reaktion på framgången. Om Hisingslaget inte hanterade att plötsligt vara favoriter, eller om förlusten av Waris Majeed blev för tung kan diskuteras: Reaktionen berodde åtminstone INTE på att Häcken och tränaren Peter Gerhardsson tappade tron på vad de vill med verksamheten.
När Makondele & Co. gav alternativ i vinkel, slog passningarna mot främre fot och rörde på huvudet var resultatet en lika flygande fotboll som under silveråret. Fråga mästarna Malmö FF.
Ställt mot tabellpositionen var Häcken alldeles för naiva men de lever till skillnad från storklubbarna i en miljö där misslyckanden tillåts. Därför kan de ta sig an 2014 ett år tryggare i spelmodellen.
Simon Gustafsson finns i en fri roll, Ivo Pekalski går mot en ny vår och JÄTTEtalangen Carlos Strandberg flåsar Moestafa El Kabir i nacken.
Kvalitetsmässigt går laget plus på Mohamed Ali Khan ut, Walid Atta in, men byter en försvarsgeneral mot en krypskytt.
I väntan på ny arena får ständiga frågetecknet Christoffer Källqvist dribbla på Gamla Ullevi i stället. Under försäsongen värmde han upp med att lura skjortan av Elfsborgs Mikkel Beckman.

3. MALMÖ FF
ME7, MR9 och GM10 – när hade MFF senast en sådan anfallskraft?
När såg allsvenskan senast en sådan anfallskraft?
Förkortningarna står för tröja nummer sju Magnus Eriksson, nio Markus Rosenberg och tio Guilermo Molins. Tre klasspelare i bra åldrar: Eriksson ska fylla 24, Molins 26 och Rosenberg blev nyligen 31.
Nämn en bättre offensiv trio i allsvenskans moderna tid?
Eriksson vill hämta boll djupare, Rosenberg ta den med sig med fart mot mål medan Molins är hotet från högerkanten.
The real Real Malmö?
Det blir spännande att se om MFF kan göra kaos med både allsvenskan och Europa.
Vad talar emot att mästarna vinner ett nytt guld?
Tja, utöver framtida spelarförluster i backlinjen (Albornoz och Jansson) samt den obligatoriska fokusflytten mot Europa till hösten har jag egentligen bara samma invändning som i fjol – centralt mittfält.
Då kompenserades Simon Therns och Markus Halstis brister i uppspelsfasen av extremt spelskickliga ytterbackar. Rimligen har motståndarna lärt sig det bättre nu, eller så får de titta hur Djurgården och Häcken gjorde 2013.
Under Åge Hareide (har något guldlag gått in i nästa säsong med en så rutinerad tränare?) väntas ett mer varierat MFF där forwards söks tidigare för att undvika ineffektivt trillande och sårande bolltapp.
MFF är bäst i landet på att förse ungdomslandslagen med spelare. U17-VM-mittfältaren Erdal Rakip bör kunna få mer allsvensk plantid i år, om inte annat till vänster medan Simon Kroon jagar platsen till höger.

2. IFK GÖTEBORG
Brottarfotbollen går i graven som blåvitt begrepp.
Men IFK Göteborg har ett liv efter Tobias Hysén.
Jonas Therns öknamn från i fjol stämde på så sätt att IFK Göteborg saknade spelande ytterbackar samtidigt som centralt mittfält bestod av två resliga andrabollskrigare (Jakob Johansson är förstås ämycket mer än så).
Det gav ändå cupvinst och allsvensk tredjeplats.
I år ser vi ett mer spelande Blåvitt men leder det till bättre resultat?
I Ludwig Augustinsson (tillbaka efter skada) och Sam Larsson har Göteborg en sylvass vänsterkant – i Adam Johansson (tillbaka på rätt sida) och Martin Smedberg Dalence en högerkant med inlägg exakta som en drönarattack.
Det ger möjligheter till anfall som inte alltid inleds med att bollen skickas upp mot Heden.
Med prestigevärvningen May Mahlangu frisk och i matchform kan han och Jakob Johansson dessutom bilda ett bollskickligt innermittfält.
Tobias Hysén på det och Blåvitt vore ett logiskt guldtips.
Men Hysén är shanghaiad, och Lasse Vibe eller sent värvade Malick ”Small Mama” Mané behöver kliva fram som en tydlig målskytt.
Framför allt är 2014 året då Robin Söder måste vara precis så bra som vi trodde att han skulle bli innan Jörgen Lennartsson lät honom trasa sönder vänster knä.
Defensivt är IFK erkänt starka men med spelande ytterbackar och Mahlangu centralt lär brottarfotbollen gå i graven som blåvitt begrepp.
Skulle den behövas kan Mikael Stahre alltid kasta in Emil Salomonsson och Philip Haglund igen.

1. AIK
Sportchefen Björn Wesström har dukat med en av allsvenskans mest spännande trupper.
Upp till tränaren Andreas Alm att fixa guldfesten.
Bortförklaringarnas tid är förbi.
Låt oss börja med AIK:s frågetecken som är snabbt avklarade. Jag tänker på Ibrahim Moros och Alexander Milosevics pendlande prestationskurvor men även ytterbackarna Nisse Johansson och Martin Lorentzson: Inget fel på någon av dem men ska Gnaget utveckla speluppbyggnaden önskas större skicklighet där. Lex Malmö från i fjol, AIK körde oftare fast.
I övrigt håller truppen guldskimrande klass.
Här finns talanger nog att bilda ring på Gothia Cup-discot: Sonko Sundberg, Jönsson Salétros och Eliasson kan ni snart förnamnen på, Sam Lundholm har redan presenterat sig.
Nabil Bahoui har repeterat grunderna till vänster för att AIK ska känna igen sig utan Martin Mutumba. Ihop med Robin Quaison två av seriens hetaste köpobjekt.
Centrallinjen Stamatopoulos–Karlsson–Borges–Goitom är erfaren och klok vilket ger ett tryggt grundspel.
Mixen av spelartyper och åldrar kan knappt bli bättre. Då har jag inte nämnt Kennedy Igboananike och Teteh Bangura (lån till 15 augusti).
Efter placeringar 2-4-2 börjar Andreas Alm få ont om bortförklaringar varför största publiklaget inte kan vinna under hans regim. I år kan Alm möjligen skylla på skador om laget drabbas av det på mittbackssidan (paradoxalt nog tunt där). Eller om Kenny Pavey har råkat riva Friends.
En dålig vår håller inte en gång till, det är ”Detta år, då jävlar” för AIK.