Bortom sorgen, bortom elden, bortom röken och bortom kaoset fanns en fotbollsmatch också.
Är det någon mening att skriva om den?
Är det någon som orkar läsa om det?

En supporter misshandlades till döds och svensk fotboll samlade sig för avspark i en ny högriskmatch. Från Friends innerplan ledde representanter för AIK:s och IFK Göteborgs supporterorganisationer de 30 000 åskådarna till en tyst minut. Vid klackarna vajade ”vila i frid”-banderoller för en död djurgårdssupporter.
I en minut var det tyst.
I 45 minuter var det fotboll.
Ni vet vad som hände sedan.
När brandlarmen tystnat, när planstormaren lyfts ut och när hemmafansen slutat kasta skräp mot assisterande domaren stod vi där med en polisanmälan om att ett nioårigt barn träffats av en slängd bengal.
– Med tanke på vad som hände i söndags är den positiva känslan runt allsvenskan snart helt raserad. Vem vill gå på matcher med sin familj om det är så här? sa Blåvitts målvakt John Alvbåge.

Hans lag hade vunnit med 2-0 men några av hans supportrar hade satt igång en eldning som kunde ha slutat i ytterligare en tragedi.
Idiotin i att göra det – och att göra det nu – är bortom mitt förstånd.
Det är så här en krönika om matchen mellan AIK och IFK Göteborg i allsvenskan 2014 måste inledas, allt annat vore tjänstefel av en journalist.
Det var därför jag undrade vem som orkar läsa, om det är någon mening att skriva att det spelades fotboll också.

Eller ska vi kallade det gå-fotboll?

Mikael Stahre hade beordrat ett lågt utgångsläge för att hantera AIK:s förväntade anstormning. När den aldrig kom, blev resultat en matchbild utan vare sig tempo eller aggressivitet.
– Vi blev förvånade, AIK brukar spela med energi, sa Stahre.
– Vi var för eleganta, menade Andreas Alm.

Blåvitt ställde sig i vägen på kanterna, AIK försökte promenera förbi centralt. Där vann Jakob Johansson i princip varenda duell och IFK kunde ställa om. Adam Johansson frispelade Lasse Vibe rakt genom en AIK-backlinje som stod samlad på hälarna. Bortaledning redan efter en kvart.

Andreas Alm har under försäsongen pratat om att forwards ska utmana motståndarnas mittbackar mer frekvent än i fjol men Henok Goitom sjönk i frustration och Kennedy Igboananike hittade knappt en djupledslöpning.

Matchens behållning var Göteborgs historiskt vassa vänsterkant. I princip allt som skapades framåt (förutom målen) gick via Ludwig Augustinssons och Sam Larssons bolltrygga fötter. Blåvitt är bra till höger också men vänstersidan är något extra.

AIK:s bästa period sammanföll märkligt nog med utvisningen på mittbacken Per Karlsson en kvart in på andra halvlek. I samma veva gjorde Alm tredje bytet, och med nyförvärven Eero Markkanen, Niclas Eliasson och framför allt Panajotis Dimitriadis på planen skapade AIK tryck men utan tillräcklig spets, samtidigt som John Alvbåge stod för ett par tunga räddningar.

Det gjorde även hans kollega i AIK-målet då Lasse Vibe fortsatte att gå i djupled med kvalitet. Kenny Stamataoppoulos var dock chanslös när Philip Haglund frispelade inhopparen Malick ”Small Mama” Mané som tog sats från vänster och rullade in avgörandet fem minuter från slutet.

För att undvika ännu en fiaskoinledningsstämpel måste AIK vinna borta mot Gefle i nästa omgång. IFK Göteborg kan med gott självförtroende hälsa de regerande mästarna Malmö FF välkomna till Gamla Ullevi.

Så låter en sammanfattning av det allsvenska premiärtungviktsmötet på Friends Arena – om man för ett ögonblick bortser från allt elände runtomkring.