Två dygn efter dödsmisshandeln, två dygn av sorg, ilska och frågor:
* Varför hände det?
* Hur gör vi för att det inte ska hända igen?
Jag inbillar mig inte att jag har svaren men jag tänkte resonera kring situationen.

Ansvarsfrågan är enklast att försöka svara på: Ansvaret är gärningsmannens. I andra hand handlar det om ett samhälle som inte har kommit tillrätta med problemet mäns våld mot andra män och kvinnor. Och för det tredje att denna våldskultur frodas i avarter till fotbollens supporterskap, mörka krafter som fördunklar de engagerade fansens tålmodiga arbete.

Det är fotbollens del, det är supportrarnas dilemma.

Många i klackarna och på läktaren har tyvärr en avgörande sak gemensamt med våldsmännen – hatet till rivaliserande fotbollslag.
Jag tycker att jag möter det för ofta, även bland folk i min närhet.
– I dag är ingen dag för hat, sa supporterordföranden Victor Capel inför AIK-IFK Göteborg och stoppade tillfälligt försäljningen av ”Hata Göteborg”-tröjan.
Och i morgon? Kör vi på som vanligt då? som Simon Bank frågade i dagens krönika.

Vissa menar att fotbollen förlorar en del av dragningskraften utan hatet men herregud, en helt vanlig supporter har dött för att han hade en annan färg på tröjan. Det som var giltigt i lördags är inte giltigt i dag. När en gräns passeras behöver andra gränser justeras. Och det borde gjorts för länge sedan.

Redan kvällen innan dödsmisshandeln i Helsingborg såg vi exempel på att det inte finns några regler. Oskyldiga matgäster attackerades inne på en restaurang av personer som ska ha sagt sig vara djurgårdare. I går slängdes bengaler från IFK Göteborgsklacken vilket kunde slutat i en ny tragedi.

Men i stället för att ta bort ståplatser eller bomma igen bortaläktare som politiker och proffstyckare föreslår måste det väl vara bättre att jobba vidare gemensamt för att besegra den fotbollskopplade delen av detta samhällsproblem ytterligare:
Hatet och våldet.
Hänger det ens ihop? kontrar någon.
Jag tycker det. För utan hat, mindre våld.

Våldsivrarna är på vissa håll inte riktigt så marginaliserade som det påstås. De har ett visst stöd då de anses försvara föreningen mot yttre och inre fiender vilket är deras självpåtagna uppgift. Motivet ska vara kärlek till föreningen men retoriken är ofta hatisk och hotfull och våld en accepterad yttersta metod.

På Friends Arena i går, dagen efter att en supporter misshandlats till döds, hoppades jag få höra sånger och se banderoller som tog ställning. Inte bara emot politiker och medier, pedofiler och hustrumisshandlare, förbund och poliser – utan också emot hatet och våldet mellan supportrar.

Men jag kan inte påminna mig om att jag har har sett läktarna ta den ställningen.

För ett tag sedan enades många fans och klackar i den landsomfattande kampanjen ”SvFF – Fotbollsmördare” som ekade på samtliga arenor efter tio knäpptysta minuter. Det mynnade ut i en konstruktiv debatt om supportrars villkor och stärkte deras röst som i dag förs på ett effektivt och tydligt sätt av SFSU och ordföranden Tony Ernst.

Men i dag är också en oskyldig supporter död, en annan supporter är misstänkt för gärningen men vi väntar fortfarande på en första, landsomfattande läktarkampanj emot hat och våld.

Den senaste kampanjen gjorde skillnad. Jag tror att en gemensam aktion kan göra skillnad på nytt, och förhoppningsvis bidra till att det som hände i Helsingborg aldrig händer igen.