IFK Göteborgs största problem är inte om Jakob Johansson, eller möjligen Sam Larsson, försvinner till FC Köpenhamn. På bänken finns ersättare som förtjänar speltid.
Blåvitts problem är att laget inte tycks tro på sig själva just nu.
Inte ens mot en nykomling på hemmaplan.

Henrik Larsson var en ovanligt smart fotbollsspelare ute på planen. På Gamla Ullevi visade han att han är en smart tränare också.
Åtminstone en uppmärksam sådan.
”Henke” hade gjort läxan, han vet att IFK Göteborg kan få stora problem om de pressas strategiskt och genomtänkt. Så i stället för att backa hem lät han forwards och yttermittfältare stänga IFK Göteborgs uppspelsvägar högt upp i planen för att sedan fylla på med hög aggressivitet.
– Vi ville så klart att de skulle tvingas slå långa bollar. Vi har rejäla spelare i mittförsvaret och hela mittfältet gjorde ett fantastiskt jobb på andrabollarna, sa Henke efteråt.

Falkenberg dikterade villkoren, det blev brottarfotboll i alla riktningar.

Nog för att Blåvitt är regerande mästare i den viktklassen men dels mötte de nu en värdig motståndare som centrerade klokt med ytterfältarna, dels är det ingen matchbild IFK önskade att hamna i på hemmaplan mot en förväntad tabelljumbo.
Efter tio pigga förstaminuter utan att göra mål övergick Göteborgs anfallsförsök i en överdriven stress som ledde till obegripligt enkla misstag under större delen av matchen.
Det var till slut ett fifty-fifty-domslut från att ”Henkes” nykomlingar tagit en poäng borta mot en av förhandsfavoriterna. Men domaren som heter Glenn (Nyberg) blåste straff till Göteborg trots att han är från Borlänge.

Varför hackar IFK Göteborgs spel så? undrade nog många av de 11 400 åskådarna på Gamla Ullevi som knappt orkade jubla vid slutsignalen.
Mikael Stahre brukar hävda att man måste ta hänsyn till motståndaren också, på gårdagens presskonferens med tillägget:
– Om alla matchplaner alltid skulle hålla hade alla matcher alltid slutat 100-100.

Så jag frågade Sam Larsson i stället, den IFK-spelare som oftast och mest bryter mönster i Lasse Vibes frånvaro. Det var när Sam vände och vred sig runt och förbi två-tre man på vänsterkanten, och spelade in bollen till Martin Smedberg-Dalence tio minuter in på andra halvlek, som Blåvitt hittade tillbaka till något som liknade bolltempo och rörelse igen.
– Det är väl det som är problemet, att det ska krävas en så klar målchans för att vi ska vakna till. Det är som att vi måste känna att vi måste höja oss och att vi kan höja oss, sa Sam och tillade:
– Lite är det nog en självförtroendefråga, vi har ju egentligen individuella kvaliteter som gör att vi kan skapa målchanser ur ingenting.

Tränare Stahre har redan fått mycket kritik för att han inte har utvecklat Göteborgs offensiva spel sedan fjolåret, i går fanns alltså tendenser till att spelarna inte riktigt tror på sig själva samtidigt som Stahres matchcoaching gick att ifrågasätta: Dubbelbytet Darijan Bojanic och May Mahlangu in, Smedberg Dalence och Malick Mané ut, innebar en 4-2-3-1-uppställning som kändes mer som en startuppställning med resultatet att spelet kom av sig på nytt.

Det dröjde till 83:e minuten innan Sam Larsson åter bröt mönster, öppnade upp för Johansson, straff, 1-0, tre poäng, Marcus Sandberg höll nollan men inte mycket mer att ta med sig från ett möte med lilla Falkenberg.

Jo, en sak till förresten. May Mahlangu gjorde ett nytt bra inhopp och vill man leta efter det positiva kan man se en eventuell försäljning av Jakob Johansson till FC Köpenhamn (han har bara sex månader kvar på kontraktet) som ett naturligt sätt att få in Mahlangu i en 4-4-2-startelva bredvid Gustav Svensson. Var det något Mahlangu kom in med i går, förutom sina trumpinnar till ben, var det just känslan av självförtroende och en ”ge-mig-bollen”-attityd.

Mer problematiskt förstås om det är Sam Larsson som Ståle Solbakken har spanat in och vill betala för men även där finns hyggliga ersättare i truppen (Bojanic).

Om jag fått värva en spelare från IFK Göteborg i dagsläget hade jag gått all in på Ludwig Augustinsson trots att inte han heller var sig lik mot Falkenberg. Handlar det möjligen om självförtroendet där också? I så fall varför efter ”Luddes” starka inledning?