Redan efter två omgångar har vi fått se fjolårets topptrio mötas.
Först AIK-IFK Göteborg, nu Blåvitt-Malmö FF.
Det är bara att konstatera att regerande mästarna MFF fortfarande ser numret större ut, och klassen bättre.

Diskussionen inför mästarmötet handlade som ni säkert vet om Malmös två stjärnor på tröjan (symboliserandes 20 ligavinster). Något som retat upp allsvenskan i allmänhet och IFK Göteborg i synnerhet som inte tillämpar samma skånska matematik utan utgår från SM-guld vilket är det vedertagna.

Resultatet på Gamla Ullevi råder det dock inga tveksamheter kring från något läger: Blåvitt gjorde noll mål, Malmö tre.

Om Bebben Johansson – som har fått problem med synen på äldre dar men ändå alltid är på plats på läktaren och hyllades vackert i 40:e minuten – missade hur de gick till bör han även skippa följande två stycken från första halvlek:

 0-1, Guilermo Molins. Miiko Albornoz stod för förarbetet, Blåvitt fick för mycket folk att hålla reda på och Molins avslutade med kvalitet.

 0-2, Guilermo Molins. Markus Rosenberg bröt sig loss ur en trång situation och med balans, blick och styrka frispelade han Molins som på nytt löpt in från vänsterkanten.

Hemmatränaren Mikael Stahre pratade i pausen om att hans lag inte hade gjort det de hade bestämt sig för, att spelarna inte följde matchplanen. Det är möjligt att det är sant men det är inte många allsvenska motståndare som kan utnyttja det så skickligt som Malmö.

Min analys landar i att gör du inte en riktigt bra försvarsmatch mot Malmö så kommer de förr eller senare straffa dig genom spetsspelare som Molins, Magnus Eriksson, Rosenberg och Albornoz.

Mot AIK räckte ett bra positionsspel och snabba omställningar för tre IFK-poäng – mot Malmö innebar samma taktik att de aldrig kom tillräckligt nära ett MFF som flyttade bollen snabbt från plats till annan.

I andra halvlek blev det en scenförändring.

Göteborg klev upp i press på ett helt annat sätt, samtidigt som Malmö tog ett steg tillbaka. Blåvitt skapade tillräckligt med kvitteringslägen för att nå ikapp men varken Robin Söder eller Lasse Vibe är lika skickliga avslutare som Molins som i princip gjort mål i varenda match sedan han flyttade hem i somras.

Det är en viktig ingrediens i helheten.

MFF-tränaren Åge Hareide hade gjort ett antal förändringar i startelvan jämfört med premiären, och de föll väl ut. Molins till vänster på mittfält var ett litet genidrag, Erdal Rakip gjorde i första halvlek ett bra defensivt jobb mot Göteborgs starka vänsterkant och Simon Thern fungerade riktigt fint så länge Malmö hade ytor.

Mikael Stahre tvingades till förändring på högerbacksplatsen då Adam Johansson varit sjuk. Ersättaren Emil Salomonsson var inte särskilt lyckosam i någon riktning, och det var också från IFK:s högerkant som Malmös 3-0-mål hade sin upprinnelse. Sedan hamnade övriga backlinjen fel efter att Mattias Bjärsmyr låtit sig vändas bort av skicklige Magnus Eriksson, och Rosenberg kunde göra sitt första allsvenska mål sedan återkomsten.

Vad gäller IFK-comebackande Gustav Svensson kommer han säkert göra nytta, och att det såg lite passivt ut emellanåt går att ha överseende med då han inte matchats på länge.

Stahres matchcoaching imponerade dock inte. Bytena Malick Mané och Daniel Sobralense in, Robin Söder och Martin Smedberg-Dalence ut, innebar att Göteborg plötsligt dippade efter sin bästa period i matchen. Hur tänkte du där, Stahre?

Positivt för allsvenskan, som är i skriande behov av bra publicitet, var att vi fick en så kallad högriskmatch utan större incidenter. Rökutvecklingen från MFF-klackens bengalbränning försenade visserligen avsparken men det får snarare kategoriseras under rubriken ”taskig tajming och för många bengaler” snarare än den farliga och dåligt organiserade eldning som ett antal Blåvitt-fans ägnade sig åt på Friends förra måndagen.

Något sådant såg vi dessbättre inte i samband med kvällens match där fotbollen stod i centrum, ja framför allt stod de regerande mästarna Malmö FF i centrum.