När viljan och modet att utveckla det egna spelet saknas är det bara segrar som räknas.
När Mikael Stahre säger att ”Vi kom i alla fall härifrån med nånting” efter 1-1 mot Brommapojkarna räcker inte det för att hålla missnöjet borta i och kring IFK Göteborg.
Det syntes om inte annat på de tillresta supportrarnas våldsamt besvikna reaktion vid slutsignalen på Grimsta.

Förutsättningarna för en fotbollstränare i en allsvensk storklubb består av tre möjliga vägar framåt:
* Att vinna genom en idé om att utveckla det egna spelet.
* Att vinna genom en destruktiv filosofi där motståndarens misstag utnyttjas.
* Att utveckla det egna spelet i hopp om att vinna på sikt.

Mikael Stahre är inne på sitt tredje år som tränare i IFK Göteborg. När han efter poängförlusten mot Brommapojkarna – som inlett allsvenskan med två raka förluster – skulle sätta fingret på skillnaden mellan Blåvitts två halvlekar konstaterade han:
– Det handlar mycket om bollvinsterna. Vinner vi boll ger det oss lägen. Men fotboll är en fysisk sport, det gäller att vara fit hela vägen. BP är bra på att spela, det är deras grej. Om man inte kommer åt dem kan det bli jobbigt.

Efter över två år som tränare är det just här Stahres lagbygge står, med en destruktiv spelfilosofi som inte lyckas besegra Brommapojkarna.

Jag tror att många i och kring IFK Göteborg upplever nuvarande situation som ett vägskäl. Den destruktiva fotbollsidén måste omgående syresättas med vinster, annars finns det inget att hoppas på.

I fjol såg vi vad som hände i Elfsborg när vinsterna uteblev. Plötsligt betydde guldet från 2012 inte ett skit. Spelare, ledare och fans tröttnade på Jörgen Lennartssons motståndsorienterade fotboll. De behövde något som drev dem framåt, gav dem anledning att gå dit, ett eget spel, en dröm, en känsla av att utvecklas, att bli bättre.

Samma tongångar hörs runt AIK även om Andreas Alms förtroendekapital bör vara större än Stahres.

När Jakob Johansson föll bort på grund av sjukdom ersattes han i går av hemvändaren Gustav Svensson med Stahre-motiveringen:
– Vi ville fortsätta att gå med kraftspelare centralt.

På bänken satt Darijan Bojanic och Joel Allansson. Jag har ingen aning om det hade blivit bättre med dem på planen, ett sådant facit går aldrig att få i fotboll, men det hade varit en signal i en annan riktning.

Jag får intrycket att Mikael Stahre inte riktigt litar på att hans lag kan spela fotboll, att de klarar att föra en match.

Kanske är det en riktig analys av Stahre men det är skillnad mot hur kollegan i Brommapojkarna, Stefan Billborn, resonerade efteråt.

På presskonferensen frågade jag Billborn vad som sagts i omklädningsrummet i paus, om det fanns någon magisk formell som förklarade scenförändringen som innebar att BP faktiskt körde över Blåvitt i andra halvlek:
– Kan vi hålla i bollen, vårda bollen och flytta bollen lite mer från sida till sida, då skulle vi kunna komma upp med bollen i höjd med deras straffområde. Där kan allt hända. När vi vågar spela som på slutet är vi faktiskt väldigt, väldigt bra, sa Billborn.

Det var alltså ingen större skillnad på BP:s matchplan mellan halvlekarna. Den röda tråden var att den lilla talangfabriken från Bromma utanför Stockholm fortsatte tro på sitt egna spel. Till slut orkade Göteborgs hårda bollvinnare inte hänga med i passningstempot.

Det har visserligen bara gått tre omgångar, vinner Blåvitt mot Åtvidaberg hemma på torsdag är det säkert ingen som tänker i de här termerna längre men Mikael Stahre har satt sig i en situation där just segrar är det absolut enda som räknas.

Och så lär det vara så länge viljan och modet att utveckla det egna spelet saknas.