Segern mot Helsingborg innebär att AIK har två poäng mer efter sju spelade matcher jämfört med efter sju spelade i fjol.
Svårt att tro sett till lagets prestation i dag men nu har de dessutom vunnit på hemmaplan.

Inför mötet på Friends Arena hade AIK tagit en poäng av nio möjliga hemma – Helsingborg noll av nio på bortaplan. Båda lagen var alltså i stort behov av en seger men inget av dem ”gick för det” till en början.
Helsingborg för att de inte behövde göra det på bortaplan från start, AIK för att de inte klarade att göra det.
HIF lät Loret Sadiku sopa framför egen backlinje, Abdul Khalili och Ardian Gashi kunde sätta pressen högt. Det var tillräckligt för att hålla AIK från ytorna de sökte.

Sedan följde två händelser runt 20:e minuten som förändrade förutsättningarna.

Utvisningen på Carl Johansson tvingade Sadiku att kliva ner som mittback. Skadan på Gashi innebar att Roar Hansen byggde om taktiken till ett lågt spelande 4-4-1.
Till en början blev effekten att AIK föreföll om möjligt ännu mer oense om hur de vill spela fotboll. Henok Goitom drabbades av Zlatan-syndromet när han klev ner för att hämta bollen från en backlinje som stod kvar vid mittcirkeln mot en motståndare som försvarade sig runt eget straffområde. Det såg nästan komiskt ut.

Med facit i hand borde Hansens HIF nog utnyttjat den tveksamhet som finns i dagens AIK och ställt sig högre upp, försökt att spela matchen ”som vanligt”, även om det skulle tagit på krafterna att jaga med en man mindre.
– Det handlade om att jag ville att vi skulle hålla formationen fram till paus där vi kunde prata ihop oss ordentligt, sa Roar efter presskonferensen.

Alternativet att ge bort initiativet gav AIK tillfällen – via dåliga inlägg, sedan skott utifrån – som de knappt var värda rent spelmässigt. Nabil Bahoui, en av få spelare som fick upp farten av matchövertaget, slog ett inlägg som landade hos Celso Borges som visade individuell skicklighet med mottagning på bröstet och avslut i en båge över förhållandevis korte målvakten Pär Hansson.

Andra halvlek fortsatte på samma sätt men när Roar Hansen bytte in Mattias Lindström, tog ut Alvaro Santos och satte upp David Accam på topp och spelade något som kan kallas 4-3-1-1 fick HIF oftare fast bollen och kunde lyfta laget bättre. Christoffer Andersson skickade en lång lyra mot Accam och plötsligt var det 1-1 efter svaga insatser av Alexander Milosevic (som inte skar av löpvägen mot mål) och Kenny Stamatopoulos (som släppte ett avslut under sig som knappt hade styrfart).

Ett frågetecken kring Andreas Alms matchcoaching: Varför byttes inte snabbe Kennedy Igboananike in när HIF började flytta upp, i stället för att plocka in honom mot store Eero Markkanen efter kvitteringen när matchbilden blev lyftningar och inlägg igen?
Nu behövde den frågan aldrig ställas då AIK lyckades trycka in segermålet, åter ett inlägg som landade utanför straffområdet, skott Bahoui och Goitom var först på returen, en kall chipp över Pär Hansson.

Efter sju omgångar i fjol stod AIK på nio poäng, Helsingborg på 16. Ändå var det AIK som slutade bäst i tabellen, tvåa medan HIF föll ner till en femteplats.

AIK är två poäng bättre nu, står på elva pinnar, och kan inte räknas bort från en toppstrid även om spelet haltar denna vår också. Det haltar dock ännu mer än vad det gjorde vid samma tidpunkt i fjol, är känslan trots lagets första hemmaseger.

För Helsingborg är vägen väldigt lång till tabelltoppen och Roar Hansen var tydlig efteråt med att en generationsväxling pågår och det gäller att ha tålamod. Ur det perspektivet var det säkert positivt att se mittfältaren Alexander Achinioti Jönsson, född 1996, göra debut med ett klokt inhopp i en tuff situation inför nästan 14 000 åskådare på bortaplan.