AIK besegrade Elfsborg med 2-1 och efterspelet blev i det närmaste en filosofisk frågeställning.
Är det lag som gör flest mål alltid bäst?

I det korta perspektivet, i den enskilda matchen, är svaret på frågan tveklöst ja: Fotboll handlar om att vinna. Flest mål vinner. AIK gjorde två, Elfsborg ett. Tre poäng till AIK, noll till Elfsborg. Glädje i Solna, sorg i Borås.

AIK var – för att använda det synsätt som Häckens tränare Peter Gerhardsson alltid ser allt genom – skickligare framför mål. De handlar mycket sällan om tur och otur. Gnaget var helt enkelt skickligare på att ta tillvara på sina chanser. Nabil Bahoui med skottteknik, Kenny Pavey med kraft och fysik i duellen med mittbacken Daniel Mobaeck. Plus att AIK i Patrik Carlgren har en målvakt som i allt väsentligt överglänste kollegan Kevin Stuhr Ellegaard denna kväll.

AIK skapade chanser genom ta sig till inlägg, genom slå inläggen med kvalitet, genom att ha folk i och runt straffområdet vilket är en förutsättning för att komma till avslutslägen.

AIK är skickliga på det här, de har länge varit skickliga på det, det är kvaliteter som för att generera allsvenska poäng är lika värdefulla som andra sätt att göra mål och skapa chanser på. Elfsborg till exempel, de slog knappt ett inlägg på hela matchen.

Men när Anders Svensson mötte medierna efteråt var han inte särskilt nedslagen, tvärtom.
Anders sa:
– Vi äter upp dem fullständigt. Vi är helt dominanta mot AIK. Det är klart jag är jävligt besviken, man vill alltid vinna, men jag kan ändå känna en glädje och en stolthet för den fotboll vi spelar. De är bra på inlägg och fasta och gör två mål på inlägg. Vi spelar stundtals en fantastisk fotboll, sa Anders.

Veteranen har mängder av rutin men är förstås part i mål här. Han företräder en filosofi som handlar om att flytta bollen från egen backlinje, via marken, på spelare med fart i ytorna som uppstår mellan motståndarens lagdelar.
Det är inte många lag, om något, som gör det så snabbt som Elfsborg. Marcus Rohdén och Viktor Claesson har få övermän i allsvenskan vad gäller löpkapacitet och tajming i sina förflyttningar.

I perioder av matchen, framför allt när Claesson kom in, hängde AIK helt enkelt inte med. Det ledde till frilägen, det ledde till bra skottlägen men bara till ett mål. Samtidigt släppte de in två.

Elfsborg är på många sätt ett fotbollslag som försöker utveckla svensk fotboll till något svensk fotboll släpar efter på i en internationell jämförelse: Farten och bolltempot. Men de har vissa brister i båda straffområdena. Och det är som bekant viktiga områden i fotboll.

Med det sagt: Elfsborg saknade mittbacken Jon Jönsson, de saknade vänsterbacksyttern Niklas Hult medan Claesson och Viktor Prodell började på bänken då de också haft skadeproblem.
AIK startade med bästa laget (minus långtidsskadade Panajotis Dimitriadis) men inför nästa match, borta mot Malmö FF, saknas Celso Borges som är på väg till VM i Brasilien.

Om man mot den bakgrunden lyfter blicken förbi den enskilda matchen och i stället har den och tidigare matcher som utgångspunkt har jag svårt att se tydliga tecken på att Elfsborg skulle tappa positionen som ett topplag, även om de förlorade i går.

AIK är efter den traditionsenligt svaga våren med i toppstriden. Det är officiellt nu. Men om vi gör samma tankeexperiment med Gnaget är bilden att det fortfarande är för många lagdelar som inte når högsta nivå, dels kommer mittfältet att försvagas utan Celso Borges. Jag har svårt att se att kvaliteterna de visade i går, minus Borges, ska räcka för att besegra MFF borta.

Jag är helt enkelt inte övertygad ännu om att AIK är det guldlag jag tippade dem som inför säsongen, trots gårdagens tunga och viktiga skalp.