I dag går det undan.

Jag kommer ihåg en ordväxling jag hade med min kollega Simon Bank, jag minns inte ämnet men jag sa:
– Fan, det här kommer vi att diskutera länge.
Bank, som så ofta ett steg före, svarade:
– Nä. I morgon är det en Twitterstorm om något nytt.

Det går så fort idag, i medierna och i de sociala nätdiskussionerna att den ena debatten hinner knappt börja innan nästa tar vid.

”Face down”-generationen – som även många av oss lite äldre plötsligt är en del av – behöver födas. När det inte händer något på ena skärmen sträcker vi oss snabbt efter en annan.

Till och med en vanligtvis klok, gammal man som Lasse Lava kapitulerade fullständigt i Viasat-studion i går kväll där han började med att säga att matchen mot Atletico Madrid inte var någon omöjlighet för MFF, skrockade nöjt i pausen över 0-0 för att efteråt falla ut i en rasande sågning mot Ricardinho i synnerhet och försvarsspelet i allmänhet. Lasse Lava spekulerade vilt i att MFF inte tagit sig an matchen med tillräcklig respekt för motståndarna och ifrågasatte Åge Hareides och lagets fokus och förberedelser. Men om Lasse Lava hängt med på vad Hareide och spelarna sa på pressträffarna före matchen hade han sluppit spekulera. Där framgick klart och tydligt att Hareide upprepade gånger beskrev Atletico Madrid som ett av världens bästa klubblag, och att fokus låg på att stoppa kantspelet och fasta situationer. Jag förstår att man pressas att hitta snabba svar och förklaringar i en tv-studio men den riktiga analysen var ju att när Diego Simeones mannar gick på pumpen i första halvlek så skruvade de om positionerna till andra. Efter ett mentalt tungt 0-1-mål rasade MFF ihop bit för bit. Men förberedelserna? Nej du, Lasse, inget fel på dem med tanke på hur det såg ut första 45. Faktum är att Malmö har gjort fem bra Champions League-halvlekar och en dålig. Där står vi just nu.

Det är som det är med det. Tiderna förändras, inget att bli gråhårig över.

Det var mot den bakgrunden jag i förra veckan bestämde mig för att plocka upp en av svensk fotbolls eviga frågeställningar: Vilket är Sveriges mest framgångsrika klubblag genom tiderna – IFK Göteborg eller Malmö FF? Frågan har kommit och gått sedan slutet av 1970- början av -80-talet (kanske längre än så) och aktualiseras dels genom MFF:s Champions League-medverkan, dels genom att de ”kvitterade” till 18-18 i vunna SM-guld (då håller jag mig till Svenska Fotbollförbundets officiella räknesätt).

Min tanke var att ta avstamp i historien, få bekräftat att Blåvitt är Sveriges mest framgångsrika lag genom tiderna, konstatera att Malmö dominerar just nu och sedan låta reportaget glida över i hur Göteborg ska göra för att resa sig och försöka ta igen det försprång Malmö nu har skaffat. Ett klassiskt reportageupplägg som egentligen handlade mer om Blåvitt än Malmö, det var själva poängen eftersom jag tidigare i år gjort flera långa läsningar om MFF, Djurgården och AIK bland annat.

Jag insåg inte riktigt sprängkraften. En vecka senare diskuteras detta fortfarande flitigt i både IFK- och MFF-läger.

Är det inte fantastiskt som kontrast?

Men i det nya tidevarvet avkrävs även vi journalister på detaljerade svar i allt från var vi står i bengalfrågan till hur många plus senaste kebablunchen får. Så på allmän begäran, om jag får uttrycka mig lite högtravande, och helt oavhängigt att jag själv är född och uppvuxen i Göteborg och nu har bott i Stockholm i 14 år: Så här tänker jag kring vilken som är Sveriges mest framgångsrika fotbollsförening genom tiderna:

IFK Göteborg. Övriga kommentarer överflödiga.

Nästa ämne?