Ny dag, nya möjligheter.

Vi är ju en tajt liten grupp som följer de svenska träningarna här i Förenade Arabemiraten. TV4-profilerna Ekwall och Lundh känner del flesta till, de har en kameraman som kallas Rasta också.

Läsare av den här bloggen är väl bekanta med TT-Skiöld som är Chaufför Skiöld på denna resa eftersom han trots mediavärldens ansträngda ekonomi lyckats komma över en splitter ny och kolsvart Lexus som han styr vant mellan Abu Dhabis många motorleder.

Sedan har vi Disco på konkurrenten som är en go gubbe samt byråfotograferna bjud–Larsson och Scanpix-Janne.

Stefan Schwarz får räknas som en i gänget numera, han var på plats på träningen i dag igen. Nu går han runt bland journalisterna som en man av kött och blod. Att han är Gud med alla svenska fotbollsfans som inte kommer från Göteborg, och en av de största -94-hjältarna, tänker vi nästan inte på längre.

Runt oss brukar även landslagets presschef Bodell Briefing cirkulera, precis som landslagschefen Lasse ”Tick-Tack” Richt. På den här resan behöver han dock inte klocka några intervjuer, det är inte samma massmediala tryck som under exempelvis en kvalsamling.

I dag konstaterade vi samstämmigt att ”Tick-Tack” inte varit så här hårt pressad under sina 17 år som landslagschef. Eller som han själv uttryckte det med illa dold belåtenhet:
– Det tog 17 år innan kritiken kom.

Förre landslagskaptenen Patrik ”Bjärred” Andersson är ute efter hans jobb och ”Tick-Tack” – nyligen 60 fyllda – har ju ett par år kvar till pensionen. Han var tydlig med att han inte kommer ge bort ett enda av dem utan strid:
– Jag har inga tankar på att säga upp mig. Det är min arbetsgivare som bestämmer om jag får ha kvar jobbet eller inte. Jag tar ett år i taget, sa ”Tick-Tack”.

Jag skrev en krönika häromdagen där jag målade upp nye generalsekreteraren, Ica-handlare Sjöstrand, och ordföranden Karl-Erik Nilsson som 70 respektive 80 år gamla. Det var alltså mest för att illustrera att ”Tick-Tack” trots 17 år på samma post kan betraktas som den piggaste i trion som styr svensk landslagsfotboll.

Idag bröts idyllen när ett tiotal allsvenska tränare ramlade in på träningen. En tränarkonferens är förlagd till Abu Dhabi, en av målsättningarna är att hitta en större samsyn kring svensk fotboll efter det besvärliga landslagsåret 2014. Reportage om det i dagens tidning i min pågående granskning.

Eftersom Åge Hareide var på plats blev det en del snack om Tobias Sana som väntas bli klar för Malmö FF i dagarna. Om uppgifterna i min egen tidning stämmer så kostar det Malmö en miljon till Ajax och fyra miljoner till Sana själv plus en lön på 120 000 kronor i månaden. Det kan det nog vara värt.

…jag misstänker att IFK Göteborgs sportchef Mats Gren kan få en del skit om Sana skulle göra succé i MFF och vad gäller just Gren: Glöm inte att jag varande er.

Lite ironiskt ändå att Hareide några timmar innan ekonomin kring Sana läckte ut höll ett brandtal om att MFF inte är intresserade av spelare som kommer till föreningen för pengarna: Fyra miljoner är ändå en hel del.

…däremot är fem miljoner inte särskilt mycket totalt sett för att värva en spelare av Sanas kaliber (i alla fall inte den kaliber han höll tidigare, jag har inte sett honom spela på ett bra tag men vem fan har det förutom möjligen Nils Wiberg i eventuella mardrömmar).

Träningen fortsatte som gårdagens men mr Shining ändrade mer i den preliminära startelvan nu. Simon Gustafson fanns med halva tiden, precis som Robin Olsen i målet. Vi får nog vänta till onsdag lunch innan den går att bekräfta. Det är i alla fall två spelare jag gärna hade sett från start redan mot Elfenbenskusten.

Efteråt tog vi hyr-Lexusen till stans golfklubb eftersom Chaufför Skiöld var tvungen att hämta upp sin ackreditering. Det börjar nån sorts Europatour-tävling här på torsdag (Europa?) och Chaufför Skiöld ska bevaka eländet för TT. Fördelen med att hänga efter Chaufför Skiöld i de här lägena – det var samma visa när vi var i Abu Dhabi 2006 och Henrik Stensson slog igenom – är att jag kan smita med in i pressrummet. Där finns nämligen en dignande matbuffé med ett dessertbord som gjort Simon Bank grön av avund.

I dag hade jag varken pressleg eller ackreditering men lyckades nästla mig in ändå, tog skydd bakom Chaufför Skiöld när en nitisk vakt skulle samla in matkupongen jag saknade. Sedan smörjde jag kråset för allt vad jag hade på golfvärldens bekostnad.

…eller som Chaufför Skiöld hävdar att Napoleon sa i skarpt läge:
– En armé kan inte marschera på tom mage.

Skriver under på det.

Dagens bild kommer från just golfklubben, och som en fotnot kan jag lägga till att detta är bara en bråkdel av dessertbordet…

 

 

 

 

 

 

 

 

FOTNOT: Detta är bara en bråkdel av dessertbordet.