Jag ska inte inbilla mig att jag kan sätta ord på känslorna som föreningen Malmö FF och alla deras supportrar måste ha känt i går kväll: Celtic var aldrig ens nära.
Som neutral betraktare kände jag stolthet över ett allsvenskt lag som presterar på den här nivån, som neutral betraktare känner jag också att det finns en sak som behöver diskuteras:
Vad händer nu med allsvenskan?

Det finns naturligtvis många olika förklaringar till att Malmö FF gör det igen. Mest avgörande är att en sönderköpt trupp blev ett LAG bestående av spelare från jordens alla hörn på bara några månader.

Norges bästa tränare, Åge Hareide, och Sveriges skickligaste värvare, Daniel Andersson, kan inte – jag upprepar kan inte – hyllas nog för det.

Bolltrygga och mentalt starka spelare som Nikola Djurdjic och Vladimir Rodic tog Malmö in i matchen i Glasgow, de löste upp knutarna offensivt hemma i Malmö.

Enoch Kofi Adu kom tillbaka från avstängning för att dominera mittfältet och Malmösonen Markus Rosenberg var (som alltid när det gäller som mest) kronan på verket i det här internationella fotbollsbygget.

Det var så hörnan som tog Malmö FF till Champions League skapades, det var på den hörnan Yoshimar Yotun hittade Markus Rosenbergs axel, en axel som tog Malmö FF till Champions League igen.

Andra spelare tog mer uppoffrande huvudroller: Oscar Lewicki gav bort en halv kind, Anton Tinnerholm satte klockspelet i pant, Jo Inge Berget orkade knappt ta sig av planen när han byttes ut på tilläggstid efter att ha sprungit som det inte fanns någon morgondag och Felipe Carvalho…ja ni såg ju själva satsningen efter 2-0 när han kastade sig över kameramän och publikvärdar rakt in i folkhavet.

Publiken ja. De är förstås värda ett eget kapitel. De hoppade och sjöng, vrålade och visslade så att den där hemmaborgen måste rubbats i sitt fundament. Framför allt läste de spelet föredömligt när de uppmärksammade domaren på att Celtics viktigaste försvarsspeleare Virgil van Dijk petat undan en boll som gått död. Holländaren fick spela större delen av matchen med ett gult kort i bakhuvudet.

När Malmö FF nu stormar in i den galet penningstinna Champions League-turneringen för andra året i följd – och garanteras ytterligare 150 miljoner att lägga till ett eget kapital som vid årskiftet låg på över 200 millar – är det klart att vi måste kunna diskutera vad det innebär för maktbalansen i svensk fotboll på kort och lång sikt. Hur påverkas den traditionellt jämna och breda toppstriden i allsvenskan, det som varit ligans signum och styrka utöver publikintresset?

Är det som var bra för svensk fotboll igår, dåligt för svensk fotboll i morgon?

Innan jag ger mig in i den debatten vill jag påminna om alternativen: Det fanns inga.

Malmö har tagit sig dit de är på egen kraft, andra föreningar hade samma möjligheter att lyckas. På så sätt är diskussionen som nu uppstår meningslös, det fanns inga andra alternativ.

Malmö FF har heller inte stått i vägen för något lag.

IFK Göteborg, AIK och Elfsborg hade chansen att kvalificera sig för Europa League i år men lyckades inte med det. Deras satsningar höll inte, värvningarna för svaga, tränarnas taktik inte tillräcklig, intäkterna för låga, sponsorerna för få och så vidare, och så vidare. Malmö har under två års tid varit bättre på allt det där, se och lär.

Varken Blåvitt, Gnaget eller Elfsborg lyckades ta ett mindre steg i år än det steg Malmö FF tog i fjol för att den vägen närma sig, här finns alltså inte något att klaga på, de andra har sig själva att skylla.

Egentligen ska de tacka Malmö FF som nu ror hem viktiga rankingpoäng för framtiden.

Med det sagt så räcker det att titta på staplarna här för att inse att saker kommer att förändras ytterligare i och med gårdagskvällen.

Ett CL-år är inget CL-år men två CL-år innebär så stora intäkter och en så överlägsen position gentemot konkurrenterna att det känns som att MFF nästan måste haverera fullständigt för att inte dominera allsvenskan de närmaste fem åren, typ.

Bra eller dåligt för svensk fotboll?

Mest bra förstås eftersom motsatsen varit sämre och alternativen inte var några alternativ men det ställer stora krav på toppkonkurrenterna här och nu, med start i dag:

Den som vinner årets allsvenska (Malmö lär inte göra det, för långt efter och för många lag framför) har en satsning mot Champions League att rodda ihop. De som tar hand om Europaplatserna behöver klara en satsning mot Europa League för att jämna ut sakernas tillstånd.

Det finns inga marginaler längre, det är skarpt läge när det gäller att ta rygg på Malmö FF.