Det är glädjande att fler sportjournalister börjar ifrågasätta den sjuka, internationella klubblagsfotbollen.

Simon Bank hittar en träffande angreppsvinkel när han ställer pengarullningen mot en brinnande värld, ett Europa där flyktingtragedierna avlöser varandra och murar byggs.

Kanske måste jämförelserna göras för att fler ska öppna ögonen.

Samtidigt rullar de flabbiga Silly-sändningarna vidare på nätsidorna. Banks rubrik toppar inte längre sajterna, nu handlar det om att en ny ”superaffär” har gått i lås eller i stöpet.

The show must go on.

Fotbollsvärlden har inte blivit smutsigare bara för att Europas inställning till hjälpsökande från andra delar av världen har blivit det, fotbollsvärlden har varit så här smutsig länge.

Ju mer fenomen som ”Deadline day” vuxit, desto mer har proportionerna tappats när det gäller att också granska de hysteriska pengaströmmarna som far runt mellan klubbar, spelare, agenter, länders statskassor och gud vet vad.

Eftervärldens dom riskerar att bli hård när vi ser tillbaka på detta om några år, när bubblan har spruckit, när patienten har tillfrisknat om den nu någonsin gör det.

Fler än jag borde ställa sig upp och säga: ”Jag vill inte vara en del av det här”. Eller åtminstone: ”Vi måste hantera det här på ett annat sätt”.

Men the show must go on, och de flesta journalister rättar fortfarande lydigt in sig i ledet. Banks krönika ger åtminstone hopp om att en och annan börjar få upp ögonen för något de borde ha insett för länge sedan.