Den hårdaste domen du kan ge ett svenskt landslag i fotboll är inte att kräva att Erik Hamrén avgår: Den hårdaste domen är att vända på klacken och säga: Nu skiter jag i det här laget.
Jag uppmuntrar ingen att göra det men ni som ändå väljer det alternativet har jag den största förståelsen för.

////////

Sent ska syndarna vakna, och det enda jag är förvånad över efter 1-4 mot Österrike är att folk är förvånade.

Ja, för en gångs skull kan jag faktiskt backa upp detta.

I vintras skrev jag att landslagsgenerationen som Erik Hamrén hanterat är den sämsta någonsin. Nej, det fanns inga om eller men i krönikan: DET SÄMSTA LANDSLAGET NÅGONSIN. Sedan VM infördes 1930. Kontrolläs gärna här.

Folk gapar på Erik Hamréns avgång men det är en icke-fråga. Det är två matcher kvar, sedan förmodligen ett playoff, sedan troligtvis ett EM ändå. Skulle Hamrén ta Sverige dit bör han ju också få leda laget under mästerskapet, hur usel han än må vara.

Erik Hamrén kommer att sluta antingen efter ett missat EM-kval, eller efter ett eventuellt EM. Inte en chans att han får eller vill fortsätta efter det.

Men ska förbundet kicka Hamrén nu, skulle han ha kickats efter det missade VM-kvalet 2013. Då, efter fyra år, visste förbundet vad de får med Hamrén: En förbundskapten som är oduglig som långsiktig lagbyggare, som skiftar startelva oftare än vanligt folk skiftar åsikt, som vägrat att plocka in en assisterande förbundskapten med öga för försvarsspel samt en stingslig och osäker ledare med problem att hantera medier (som idag är en rätt stor del av förbundskaptensjobbet).

På pluskontot vet jag inte riktigt vad som finns men något rätt måste spelarna tycka att han gör, annars hade det läckt ut mer gnäll inifrån omklädningsrummet.

Så är Erik Hamrén, ingen kunde missa det under de fyra första åren.

SvFF körde vidare på Hamrén, i brist på annat. Alternativen var få, beslutet deras.

Alternativen är inte så jävla många idag heller i ärlighetens namn. Det finns ett gäng i allsvenskan, Jörgen Lennartsson, Pelle Olsson, kanske Henke Larsson på sikt men vi vet inte så mycket om hans tränarresa ännu. Per-Mathias Högmo är en fin tränare men har också haft sina bekymmer i Norge, Åge Hareide är ett annat namn men inte heller MFF:s succétränare är helt självklar på lång sikt.

Hade där funnits ett klockrent alternativ tror jag bytet gjorts efter VM-missen 2013, nu blev det en vända till med Hamrén och i ansvarsfrågan är han trängd mellan SvFF och ett mediokert landslag.

Av de spelare som bar Sverige under -00-talet hade endast två ur dagens elva platsat: Zlatan Ibrahimovic och Andreas Isaksson (möjligen Kim Källström men han har tappat mycket). Det var också just dessa spelare som var med på den tiden, några andra har inte kommit fram senaste fem åren, möjligen Albin Ekdal men han gör tyvärr ingen större skillnad på hög landslagsnivå. Rasmus Elm försvann av andra orsaker och det är fortfarande trist och tragiskt på alla vis.

Ingen i backlinjen hade tagit en tröja för tio år sedan, knappt någon på mittfältet heller. Så dåligt är spelarmaterialet.

U21-laget? Kom igen, på sikt är det klart att de ska matchas in men ingen U21-spelare hade gjort någon skillnad i dag, det är en löjlig tanke. Deras tid kommer efter OS.

Ska jag vara ärlig bryr jag mig inte så mycket alls. Jag lämnade Friends en kvart från slutet och var inte ensam om det. Jag har i princip slutat bevaka landslaget, jag har tyckt journalistiken runt Blågult varit för positivt vinklad mot vad de presterar samtidigt som förbundet strypt alla möjligheter att bedriva vettig journalistik. Baksmällan riskerar att bli tung för SvFF:s vägval på den punkten.

Den hårdaste domen du kan ge ett svenskt landslag i fotboll är inte att kräva att Erik Hamrén avgår: Den hårdaste domen är att vända på klacken och säga: Nu skiter jag i det här laget. Jag uppmuntrar ingen att göra det men ni som ändå väljer det alternativet har jag den största förståelsen för.