Jag följer det hela på distans numera. Det har sina poänger det också.

Landslaget bevakar jag inte alls just nu av två orsaker: Jag är inte överens med Sportchefen om vår bevakning. Enligt mig är det alldeles för mycket ”Tjo och kim med kongo-Kim”-journalistik. Det finns alltså ingen utmaning i att jobba med landslaget eftersom kritisk granskning sällan eller aldrig ges något utrymme. Kanske blir det ändring framöver, det förs i alla fall ett levande samtal om detta på Sportbladet.

Ibland bränner det fortfarande till, ofta är Zlatan Ibrahimovic inblandad. Personligen tycker jag inte att det är särskilt spännande att skriva om Zlatan numera, det mest är sagt och berättat, det som var kittlande för tio år sedan är gammal skåpmat i dag men dyker upp i nya situationer.

Så vad är mest intressant att fråga Zlatan om när det kallas till presskonferens tre dagar före EM-kvalet mot Ryssland? Ja en av frågorna är utan tvekan den Olof Lundh ställer om parfymerna och sidoverksamheterna Zlatan ägnar sig åt nuförtiden. Det är en relevant fråga bland alla andra relevanta frågor som ställdes, en fråga Zlatan själv har öppnat för genom att sjösätta diverse projekt.

Om Zlatan inte vill prata om det kunde han enkelt svarat:
– Jag vill inte prata om det.

Istället svarade Zlatan tydligt nedlåtande. När han gör det öppnar han upp för kritik, och min poäng är att allt går igen: Där den 24-årige rebell-Zlatan var en frisk fläkt som kickade uppåt, är den snart 34-årige Zlatan en av världens bästa fotbollsspelare och mäktigaste idrottsmän som använder maktspråk för att sparka nedåt mot en enskild journalist.

Nu får han kritik för det snart sagt överallt, det ska han ha och det bevisar också att Olof Lundh var snett på det i en krönika häromveckan: Det är bara att titta er omkring. Mängder av journalister vågar likt jag kritisera Zlatan när det är befogat. Så är det alltid, nu har ni ett exempel till.

Sedan har Olof rätt i att få ställer sig upp på en presskonferens och tar debatten där. Det bör journalister inte heller göra. Det är inte vår scen, det är idrottspersonens scen. Frågor ska ställas, följdfrågor ska upprepas men det är inget forum för journalister att säga ”Ursäkta Zlatan, nu tycker jag faktiskt att du bla bla bla hit och dit”. Vår scen är våra krönikor, våra tv-inslag, våra artiklar och våra bloggar och våra Twitterkonton och allt annat.

Den här gången dök ett rykte upp om att journalisterna skrattat när Zlatan tryckte till Lundh men det ska inte ha varit journalister utan personer i landslagsledningen och på pressavdelningen samt någon ex-spelare, numera expertkommentator. Det går igen med den bild jag har av tidigare liknande situationer: SvFF och landslagsledningen älskar när deras tyngsta representanter trycker till journalister. Trots att svenska medier – jämfört med hur det ser ut i många andra länder – är överdrivet milda i just landslagsrapporteringen.

Förhoppningsvis blir det snart ändring på det, åtminstone från Sportbladets sida.