En kortare rapport från sjukskrivningsbänken:

”Starkt, Laul. Du kan bli en förebild för andra som funderar på att söka hjälp”.

Så stod det i ett av många mejl jag har fått senaste tiden och som jag är tacksam för.

Jag hade inte sett det på det sättet – en förebild?

Jag offentliggjorde min situation eftersom jag som journalist arbetar med att ställa frågor, hoppas på svar. Givetvis har ingen människa oavsett yrke eller position redovisningsplikt vad gäller sjukdomar, illasinnat skvaller eller grovt förtal men om jag plötsligt försvinner från spalterna är det ändå på sin plats att förklara var jag befinner mig och varför.

Jag är förstås inte opåverkad av att läsa rubriker att jag behandlas för missbruk i branschpress och dagstidningar som G-P. Å andra sidan är det sanningen, jag skrev själv om det här på bloggen. Artiklarna som följde på inlägget var korrekta och nyanserade.

Detta ser vi ganska tydligt i den skakiga tid och oroliga värld vi lever i, skillnaden mellan ansvarstagande medier som under utgivarskap värderar, informerar och förklarar jämfört med sajter och sociala medier-konton som försöker splittra och desinformera, så rädsla och tvivel.

Hur mycket hat och ilska som människor bär på kan kopplas till olika former av missbruk? I behandlingen har jag bland annat fått lära mig om olika symtom och beteenden vid alkohol- och drogberoende. I missbrukets spår följer aggressioner, hat och ett etiskt/moraliskt förfall.

Hittills har jag bara tagit mig igenom sju veckor men det har varit sju viktiga veckor. Ingen blir gladare än jag om det gör mig till en förebild för mina läsare.

Mitt tillfrisknande började så plötsligt och så enkelt egentligen. Jag hade varit medveten om mina problem länge men mest på ett logiskt plan. Jag förstod det med hjärnan men kunde inte känna det med magen. Så när min chef en dag frågade ”Hur har du det egentligen, Robert?” kom svaret på en sekund: ”Jag har tappat kontrollen”. 

Jag har funderat på varför jag svarade så. Personer i min närhet hade ställt liknande frågor tidigare. Men när det kom från en människa som vanligtvis inte ställer närgångna, personliga frågor blev det på riktigt på något sätt. Dessutom innebar det att en apparat drogs igång runt mig. Arbetsgivaren är enligt lag skyldig att erbjuda hjälp, för det är jag också tacksam. I mitt fall gick det smidigt, jag bestämde mig för att gå ”all in” i samma ögonblick chefen ställde frågan.

Jag ser det delvis som en utbildning, en kurs. Dels för att lära mig leva ett friskt liv, dels för att förstå ännu mer om missbruk och beroende genom mina nya vänner i samtalsgrupperna. Tidigare fick jag magknip av blotta tanken på att sitta i en ring och öppna upp inför främmande människor. Nu diggar jag metoden skarpt.

En insikt som fastnat, och som jag gärna delar med mig av, är följande:
Det är inte hur ofta eller hur mycket det dricks som avgör, det är konsekvenserna av drickandet som är varningsklockan. När berusningen återkommande leder till negativa konsekvenser av olika slag behövs rimligen en förändring av livssituationen, och i flera fall krävs hjälp för att lyckas.

Det är så jag har tagit till mig det.

…jag vill till sist passa på att tacka landslaget för EM-avancemanget. Under playoff-matcherna mot Danmark tycker jag att Sverige spelade som ett lag igen, faktiskt för första gången under hela Erik Hamréns regim. Det måste den här upplagan av Blågult göra för att maskera bristerna, och att Sveriges bästa fotbollsspelare genom tiderna Zlatan Ibrahimovic nu kan avsluta landslagskarriären med ett stort mästerskap i just Frankrike blir ett välförtjänt fullbordande av en historiskt ojämförbar fotbollsresa.