Det börjar begåvat. ”Batman vs Superman: Dawn of Justice” tar vid precis i slutet av ”Man of Steel”, när Superman och General Zod rivit halva Metropolis och lite till. Nu får vi Bruce Waynes perspektiv på förödelsen från marken. Det är snyggt, smart, oväntat.

Jämfört med Christopher Nolans mästerliga The Dark Knight-trilogi är allt mer påkostat i Zack Snyders filmserie. Det är 3D, det är IMAX, det är högre, fler explosioner, fler skurkar, kändare skådisar och bättre koreograferade slagsmålsscener.

Men…det är själlöst.

Det är så långt från Nolans finurliga, mörka och filosofiska ”onda-mot-goda”-kamp att vi verkligen kan tala om två olika universum. ”Batman vs Superman: Dawn of Justice” är skränig, simpel och förutsägbar.

Lite puls blir det när Batman och Superman äntligen möts i en ”man-to-man” men det slutar som väntat utan serietidningsförfattaren Frank Millers listiga knorr.

Jag promenerade till Mall of Scandinavias IMAX-bio för att se filmen med speciella 3D-brillor helt utan förväntningar. Känner mig ändå besviken så här i efterhand. Hoppades att bli positivt överraskad men icke.

Om inledningen var begåvad, är finalen en orgie i oväsen som pågår i evigheter. Om jag säger att slutet är mer segdraget och kletigt än i ”Sagan om konungens återkomst” förstår ni traumat.

Egentligen borde jag bespara er eländet och avslöja allt här och nu men då får jag väl DC-fansen efter mig, och de bör man undvika att stöta sig med så här i premiärtider.

Nä, i stället dömer jag regissören Zack Snyder till somatisk rekonstruktion i 300 cykler, sedan är han välkommen tillbaka för att göra ett nytt försök.

Ben Affleck gör vad han ska som Batman men förutsättningarna är hopplösa och helhetsbetyget på filmen blir svaga L L.