Fick mejl från Arne Fredholm, ordförande i Stockholms domarkommitté i går kväll.

Han är upprörd och frustrerad, och det blir jag också när jag läser (även på ordförande Fredholms eget språkbruk om jag ska vara ärlig).

Vad fan håller vi på med?

Den här verkligheten för fotbollsdomare – som SVT också beskrev i en granskning härom veckan – måste vi gemensamt vrida tillbaka.

Det går inte att ha en sådan respektlös attityd mot fotbollsdomare i längden.

Domaren kommer till matchen för att göra sitt bästa – respektera det.

Vi har de domare och den domarkvalitet vi förtjänar – punkt.

Domarkvaliteten i Sverige är skyhög jämfört med de flesta andra fotbollsländer.

Om vi ändå vill förbättra domarstandarden är knappast våld, hot och hat vägen framåt. Konstruktiv kritik, absolut, men lösningen är att göra yrket mer attraktivt, att locka fler multibegåvningar som Jonas Eriksson, att få ett större urval av personer att välja mellan.

Det är dags för en attitydförändring från de aktivas sida, spelare, tränare, från publiken, fansen, från klubbledarna och från medierna. Det går inte att hålla på med uttalanden som Björn Wesströms om snickaren som inte kan slå i spiken. Det är dags att börja acceptera alla domslut, att på allvar förstå att domare kommer göra misstag i matcher men inget blir bättre av att bemöta dessa misstag med våld och hot, hat och raseri.

Att vara fotbollsdomare, särkilt på högre nivå, är fruktansvärt svårt. Om du inte begriper det, ställ där dig själv och döm om du inte är nöjd, svensk fotboll behöver fler domare.

Här är Arnes mejl, jag håller som sagt inte med om allt han skriver, det behöver man inte göra men nog finns här ett perspektiv kring domarnas situation som förtjänar att lyftas, för fotbollens skull:

Jag hoppas du kan ta upp detta på ett eller annat sätt”.