I dag har Muhammad Ali, 74, somnat in efter många år med Parkinsons sjukdom, och jag är egentligen för ung för att med trovärdighet minnas The Greatest.

När Ali besegrade George Foreman i Kinshasa i dåvarande Zaire 1974, Rumble in the jungle, var jag ännu inte planerad (det var jag inte när jag föddes två år senare heller men det är annan historia).

Länge hade jag en tavla på väggen med ett foto på Ali och citatet ”Float like a butterfly, sting like a bee”. Uttalandet gjordes inför just matchen i Kinshasa, var riktat till Foreman och hela citatet lyder: ”Float like a butterfly, sting like a bee. He’s hands can’t hit what his eyes can’t see”.

Den stryktålige Ali vann titelmatchen i åttonde ronden, och året efter besegrade han Joe Frazier i Thrilla in Manila, döpt efter ett annat Ali-uttalande på frågan hur han såg på matchen:
”It will be killa and a thrilla and a chilla, when I get that gorilla in Manila”.

Jag har svårt för boxning som sport, kanske är jag för blödig, men haft lätt att ta till mig Muhammad Ali. Särskilt då hans insatser och ordkonster utanför ringen.

Hur han vägrade ta värvning till Vietnam-kriget med ord som ”I have no quarrel with Vietcong, no vietnamese ever called me a nigger” vilket kostade honom en dom från de amerikanska myndigheterna på fem års fängelse (han benådades senare och fick börja boxas igen).

Tidigare hade han bytt från ”slavnamnet” Cassius Clay till Muhammad Ali, konverterat till Islam, kämpat för de svartas rättigheter ihop med Martin Luther King och slängt OS-guldmedaljen i Ohiofloden när han vägrades servering på en hamburgerrestaurang hemma i Louisville på grund av sin hudfärg.

Sådant kräver mod, övertygelse och beslutsamhet. Särskilt i USA på 1960-talet.

Ett av många arv han lämnar efter sig är just det: Muhammad Ali tog ställning i frågor där insatsen var hög. I dag är få idrottsmän beredda att göra så eftersom det kan påverka varumärket negativt. Vad utöver själva idrottandet förknippar vi dagens största stjärnor med? Bilar, parfymer och välgörenhet kanske. Men det kostar inget, förändrar inget i grunden.

Precis som vingslaget från en fjäril i Amazonas sägs kunna förändra klimatet i Sverige, förändrade Muhammad Ali, med boxningen som plattform, världen till det bättre.

Hans slog inte hårdast men han tålde mest stryk. Riktigt knockad blev han egentligen bara en gång, under en flygresa:
”Buckle up, mr Ali”, sa flygvärdinan.
”Superman don’t need no belt”, svarade Ali varpå flygvärdinnan replikerade blixtsnabbt:
”Superman don´t need no airplane either”.

I boxningsringen flöt Muhammad Ali fram likt en fjäril, i morse flög han vidare efter en tids vistelse på ett sjukhus i Phoenix. Samtidigt spreds hans bevingade uttryck över världen ännu en gång.

Sov gott, champ. Du har förtjänat det.