Jag ska bjuda på en inblick i hur det fungerar.

Jag var på Stockholmsderbyt i går och levererade följande krönika, ”Det är så här vi har det i allsvenskan”, som i princip enbart handlar om skandalscenerna på Tele 2 Arena som startade i 80:e minuten.

Vissa tror att det är vad vi journalister vill skriva om.

Inget kan vara mer fel.

Det finns inget som är så jävla deprimerande som att skriva ännu en krönika om en avbruten match. Men det är en skyldighet att som krönikör förhålla sig till det som har störst nyhetsvärde.

Eftersom vi lever i snabbtyckstider hade jag i princip skrivit klart den krönika jag ville skriva, och jag tänkte faktiskt publicera den här eftersom jag har kvar den på datorn.

I 80:e minuten hoppade huliganerna ner från läktaren, och det var bara att sätta nytt papper i maskin.

Så har hade det sett ut om inte om varit…

”En betydelselös match mellan tabelltian och tabellnian i den allsvenska mittenlunken?

Glöm.

Ett Stockholmsderby är aldrig betydelselöst.

Den som påstår det har aldrig varit på plats, aldrig sett tifona och intensiteten, hört sångerna och måljublen. 

Kvällens drabbning var inget undantag, återigen särskilt inramat av att Djurgården inte vunnit ett Stockholmsderby på fem år. 

Ja mot Hammarby hade de inte vunnit på över 3300 dagar, sedan 2007: I derbysammanhang känns det lika länge sedan som Titanic blev film.

Efter så många försök har djurgårdare ställt sig frågan lika många gånger: Vad krävs egentligen för att bryta den här förbannade förbannelsen? 

Svaret är enkelt att formulera men svårare att förverkliga: Det krävs något extra.

Det krävs en Mathias Ranégie som vinner allt i luften, en Alexander Faltsetas som tar två hammarbyare plus boll med samma tackling och en Kevin Walker som fullföljer hela vägen in mellan Bajens nykomponerade mittbackspar.

Det var exakt detta Djurgården gjorde första halvtimmen: Luftbollarna matades mot Ranégie – fyrtornsfotboll i dess renaste form – och de få gånger bollen ramlade ner hos motståndaren var lagkamraterna där för att sätta press. Hammarby fick inte någon tid alls att bygga anfall, eller ens att ställa om.

Det var en perfekt matchplan, det gav 2-0 genom Walker på genombrott och Ranégie på nick, och Djurgården hade derbyspöket i en ask.

De glömde spika igen locket.

Medvetet eller omedvetet tog de ett steg tillbaka i stället för att fortsätta kliva på framåt, Hammarby kom närmare straffområdet, Johan Persson hittade en lucka, Erik Israelsson en till och Romulo sköt mot felplacerade resermålvakten Kenneth Höie – det var reducerat.

Fem minuter senare: Frispark av Kennedy Bakircioglü är alltid en potentiell målchans, och Arnor Smárason förvaltade den i tomrummet som uppstod framför en den här gången chanslös Höie – det var kvitterat.

Det var inte bara kvitterat: Det var en ny match. Djurgården förmådde inte längre att göra det där extra som de inlett med.

Eller närmare bestämt: Hammarby tillät de inte att spela den fotbollen längre.

Om första halvlek var en explosion i alla riktningar, blev den andra ett exempel på när Hammarby tog tillbaka kontrollen.

Brassesamarbetet Alex till Romulo betydde både 3-2 och 4-2, Jacob Une Larsson bjöd på ett friläge men sista målet var bara hög omställningsklass i ett läge då Djurgården tryckte på för en kvittering. Domaren Andreas Ekberg hade däremellan missat vad som såg ut som en klar straff när Johan Perssons handflaxande framför Ranégie, det var en kväll då Djurgården hade både historien och samtiden emot sig.

Om det varit en vanlig fotbollsmatch hade Djurgården kunnat ta med sig att de gjorde 30 fina minuter, att Andreas Isakssons skada på uppvärmningen blev avgörande, att ett individuellt försvarsmisstag bäddade för en förlust.

Det hade inte varit någon katastrof på något sätt.

Nu blev det i stället en klassisk derbymatch åt andra hållet, ett derby där Djurgården hade chansen att ta första segern mot Hammarby sedan 2007 men tappade en 2-0-ledning, och får vänta ytterligare en säsong på nästa försök.

De som kallar matchen betydelselös underskattar glädjen i Hammarbylägret över detta simpla faktum”.

Ungefär så skulle det sett ut. Lite mer Bajen-glädje, en passande ingress, en positiv rubbe.

Nu blev det tyvärr något helt annat både på nätet och i papperstidningen. Det beror inte på mig utan på de våldsmän som hoppade ner från Djurgårdsläktaren, och på de personer i Djurgårdsklacken som kastade in bengaler på planen.