1. Mitt ansvar.
2. Mitt bidrag.
3. Min plan.
4. Min styrka.

Det har varit ett otroligt arbetsår för mig personligen. Det började med granskningen av nätkasinon och spelmissbruk. Fortsatte med Laul vs Lasse under fotbolls-EM i Frankrike. Sedan åkte Laulinho till OS i Brasilien. Och till sist: Jag bevakade USA-valet på plats. Däremellan fullt fokus på allsvenskan.

Nu?

Nu har det blivit dags att städa skrivbordet, som det heter.

I röran hittade jag mitt första anställningsavtal med Aftonbladet, från maj 2001. 16 år sedan. Nästan 17. I princip hela den vuxna delen av mitt 40-åriga liv.

Hög tid för ett nytt kapitel.

Från årskiftet är jag tjänstledig, och kommer att befinna mig i Washington, som hemmaman. Jag tror att alla moderna män mår bra av att sköta markservicen åt en kvinna åtminstone ett år av sitt liv. Fokus på pajbak, tvättmaskinen och dammsugning.

I december tar behandlingen slut som jag gått på sedan oktober 2015. Då är jag om inte friskförklarad så i alla fall färdigbehandlad. Alkoholism går inte att bota men den går att behandla. Jag blir aldrig frisk men jag kan leva ett friskt liv så länge jag inte tar det första glaset. Vi alkoholister behöver nämligen aldrig bekymra oss för andra eller femte eller tionde glaset, det räcker att vi håller oss ifrån första glaset. Så funkar den här sjukdomen på gott och ont.

Under behandlingen har jag lärt mig att leva i nuet: En dag i taget. Jag är nykter en dag i taget, jag lever en dag i taget, det viktigaste först. Försöker ta tag i de problem som uppstår, njuter av de glädjeämnen som erbjuds.

Står detta i vägen för framtidsdrömmar?

Nej.

Jag har drömmar, jag har mål. En dröm går i uppfyllelse nu. Jag får chansen att bo utomlands utan att behöva jobba, utan bojor och begär, bokstavligen. Jag tillhör de privilegierades skara men börjar för första gången på länge känna mig fri i själen också. Jobbstress och beroende är utbytt mot en tjej jag älskar, ett förhållande jag vill satsa på, ett nyttigt och hälsosamt liv (nåja).

Ett annat mål är mer materiellt. Jag har sedan tidiga tonåren varit intresserad av motorfordon. Jag minns den euforiska känslan när jag första gången körde moped. Jag var tolv år, fick prova Kalle Ljungs handväxlade Crescent Compact på en parkeringsplats i Jonsered. Jag fastnade direkt, och satte ribban högt: Till min 15-årsdag skulle jag spara ihop till en splitter ny Honda MT5:a. I tre vintrar sålde jag jultidningar för att nå högsta premiegruppen. Sedan krängde jag premierna också (det var en stereo, ett tv-spel och något jag inte minns). I februari 1991 hade jag sparat ihop de 12 000 kronorna som behövdes för lås och hjälm också, det var en förmögenhet för mig. Men det gick, och en vitröd MT5:a var äntligen min. Oj vilken lycka.

Motorintresset har hängt med sedan dess. Jag trimmade moppen, jag skaffade cross, jag jag tog så småningom körkort när jag kunde finansiera det, jag har haft en rad olika bilar men en dröm har aldrig blivit av: Att äga en Ford Mustang.

När jag så gick in i behandling i oktober i fjol funderade jag på något projekt vid sidan av, och jag behövde inte grubbla länge: Om jag kunde lägga undan de stålar jag tidigare brukade bränna på krogen, hur lång tid skulle det ta att spara ihop till en sprillans Mustang, en röd?

På ett drygt år har jag fått ihop runt 150 000 kronor vilket är en bra grundplåt, och lagom till USA-flytten är den beställd:
En röd Ford Mustang.
Med den mindre, miljövänligare turbofyran förstås.

Jag har gnällt en hel del på allsvenskan i år.
Jag har sett tendenser länge som inte har känts bra.
Årets sista kvalmatch blev tyvärr ännu en sorglig bekräftelse att min dåliga känsla är rätt.
////
Halmstads BK är klara för allsvenskan efter en heroisk ”sista minuterna”-vändning, 0-1 till 2-1, jag gratulerar HBK, jag gläds med min gamle tränare från Ljungskile SK, Janne Jönsson, som varit en starkt bidragande orsak till framgången.

Tyvärr är det inte Halmstads triumf vi pratar om nu, utan de svarta scenerna på Olympia där ett gäng fega kryp gav sig på Helsingborgs enda målskytt i matchen, Jordan Larsson, efter slutsignalen.

Tränarens son, Henkes pojk, familjen Larsson som har gjort så oerhört mycket gott för HIF i ett större perspektiv. Det var deras insatser som maskerade våldsmännen i dag pissade på. Fy fan.

Var var vakterna, polisen, säkerheten? Det är oförsvarbart uselt av arrangerade förening Helsingborgs IF. Och hur kunde klubbdirektören knappt få en enda fråga om det i tv-sändningen efteråt? Det är en av de största skandalerna vi har sett i allsvenskan – igen. Maskerade fans använder våld – slag utdelades – mot egen spelare.

De maskerade våldsmännen kan egentligen aldrig kallas för supportrar. Enligt sunt förnuft ska deras agerande diskvalificera dem.

Men så fungerar det inte runt svensk fotboll.

I deras skruvade verklighet har de agerat som de allra trognaste fansen. I firmakulturen som finns runt storklubbarna ingår det nämligen att markera på ett så här sjukt sätt. Vi såg liknande scener på Tele 2 Arena i höstas när Djurgårdshuliganer försökte bryta ett derby genom att slåss med polis. Firmakulturen är alltjämnt stark runt allsvenskan.

Det här kommer inte att försvinna, tvärtom. Det är en del av svensk fotboll. Blir resultaten tillräckligt dåliga för det egna laget så accepteras det bredare. Då rycker även en del riktiga, engagerade, supportrar, på axlarna, ger sitt tysta stöd. Är resultaten tillräckligt usla…bra att någon gör något…och så vidare.

Ingen blir gladare än jag om det här har förändrats, eller om det är på vägt att förändras men det är tyvärr inte de signaler jag får. Och det var inte det vi såg på Olympia denna sorgliga eftermiddag när våldsscener och maskerade män satte punkt för allsvenskan 2016.

Det kom ett mejl från Tony. Jag tycker hans tankar är värda att spridas.

”Hej Robert,

Östersund är banbrytande på många sätt när det handlar om värderingsfrågor. Den allsvenska fotbollsklubben blir först att HBTQ-certifiera sig. Klubben driver också en rad andra projekt för mångfald, integration och socialt ansvarstagande.

Den nya supporterförningen, Falkarna, går i samma fotspår som klubbledningen. Istället för att skrämma bort publik har klacken en välkomnande attityd. Till bortamatchen mot ärekrivalen GIF Sundsvall hade supporterföreningen gjort en banderoll med texten: ’Kämpa tills ni blöder – Norrlandsbröder’.

Graham Potters fru fick ett eget tifo. När har det förr hänt att en tränarfru hyllats? 

Lasershowen hemma mot Hammarby var mäktig och ett nytänk istället för bengaliska eldar. Nu var det ljuseffekter, rökmaskiner, supportrar med flaggor på planen, allt godkänt och kontrollerat. Till och med flyget hade kontaktats för att förvarnas..! Så ska en slipsten dras. Även motståndarna, Hammarby, välkomnades genom att en del av lasershowen gick i grönt.

Jag är inte själv från Östersund men hamnade på Östersunds-Postens hemsida när jag ville läsa om ryktena att Potter var aktuell för Djurgården. Hade aldrig hört talas om Falkarna tidigare. Men jag fastnade och läste allt jag hittade om supporterföreningen.

Är inte detta värt att lyfta fram som ett gott exempel? Då kanske vi skapar en annan supporterkultur inom fotbollen. Kanske även i storstäderna.

Själva möttes exempelvis Östersundsfans och Östersundsspelare av banderollen; ’Ingen historia, ingen kultur – hoppas ni åker ur’ när de spelade mot IFK Göteborg. Järnkaminerna sjöng om hur de hatade Norrland när Djurgården gästade Jämtkraft Arena men möttes ändå av kärlek.

Detta bör lyftas fram. Tycker jag.
MVH
Tony Berglund, Piteå/Hemmingsmark/Älvsbyn”.