Det kom ett mejl från Tony. Jag tycker hans tankar är värda att spridas.

”Hej Robert,

Östersund är banbrytande på många sätt när det handlar om värderingsfrågor. Den allsvenska fotbollsklubben blir först att HBTQ-certifiera sig. Klubben driver också en rad andra projekt för mångfald, integration och socialt ansvarstagande.

Den nya supporterförningen, Falkarna, går i samma fotspår som klubbledningen. Istället för att skrämma bort publik har klacken en välkomnande attityd. Till bortamatchen mot ärekrivalen GIF Sundsvall hade supporterföreningen gjort en banderoll med texten: ’Kämpa tills ni blöder – Norrlandsbröder’.

Graham Potters fru fick ett eget tifo. När har det förr hänt att en tränarfru hyllats? 

Lasershowen hemma mot Hammarby var mäktig och ett nytänk istället för bengaliska eldar. Nu var det ljuseffekter, rökmaskiner, supportrar med flaggor på planen, allt godkänt och kontrollerat. Till och med flyget hade kontaktats för att förvarnas..! Så ska en slipsten dras. Även motståndarna, Hammarby, välkomnades genom att en del av lasershowen gick i grönt.

Jag är inte själv från Östersund men hamnade på Östersunds-Postens hemsida när jag ville läsa om ryktena att Potter var aktuell för Djurgården. Hade aldrig hört talas om Falkarna tidigare. Men jag fastnade och läste allt jag hittade om supporterföreningen.

Är inte detta värt att lyfta fram som ett gott exempel? Då kanske vi skapar en annan supporterkultur inom fotbollen. Kanske även i storstäderna.

Själva möttes exempelvis Östersundsfans och Östersundsspelare av banderollen; ’Ingen historia, ingen kultur – hoppas ni åker ur’ när de spelade mot IFK Göteborg. Järnkaminerna sjöng om hur de hatade Norrland när Djurgården gästade Jämtkraft Arena men möttes ändå av kärlek.

Detta bör lyftas fram. Tycker jag.
MVH
Tony Berglund, Piteå/Hemmingsmark/Älvsbyn”.