Under sommaren 2018 påbörjades en större omorganisation på Aftonbladet. Jag flyttades från Plus-redaktionen (som ska göras om) tillbaka till Sportbladet. Enligt bemanningsplanen är det där jag har min tjänst.

Det var jag inte nöjd med. 

Jag tyckte mina skäl att inte behöva återvända till sportjournalistiken var goda. En position så nära förknippad med mitt tidigare missbruk. Varför chansa? Men förklaringen jag fick var att detta är bäst för tidningen.

Efter att ha begrundat tillvaron under hösten har jag förlikat mig med situationen. Det är inte mitt beslut att återvända till Sportbladet, och jag får helt enkelt lyfta blicken från mig själv. Jag hoppas att det blir bra på alla plan. Jag är priviligerad jämfört med många andra kollegor i en tid då journalistisk kompetens pressas tillbaka till förmån för digital förmåga. Jag får möjligheten att återgå till mitt kärnområde allsvensk fotboll. Bevaka matcher, skriva krönikor, podda och fördjupa.

I dessa ekonomiskt ansträngda tider har vi dessutom identifierat åtminstone tre områden där vi kommer driva sportjournalistiken framåt trots sparkrav. Det är stimulerande och handlar om fotbollsstatistik och fotbollsekonomi. En mer faktabaserad journalistik, mindre känslor och färre åsikter.

Det är väl bara att acceptera att jag påminner om en gammal storklubb på det sättet: Ibland får man ta ett par år i superettan för att bygga om inför nästa storhetstid.

Faktum är att när sportchefen och jag inledde satsningen på en ”mr svensk fotboll” inför säsongen 2011, så hade allsvenskan ett publiksnitt på drygt 6000 åskådare. När jag slutade som allsvensk krönikör efter säsongen 2016 låg snittet på drygt 9000. 

Jag tror att om vi idag skulle göra en liknande satsning på damallsvenskan hade vi garanterat kunnat hjälpa till att knuffa upp publiksiffrorna med 50 procent där också, från dagens 800 per match till 1200 per match, ja kanske till och med dubbla snittet.

Men just nu fokus på herrallsvenskan, åtminstone för mig. Med tanke på de nya tv- och spelavtalen som tickar in efter säsongen 2019 – och framför allt fördelningen av dessa pengar – blir det en djävulsk säsong för nedre mitten- och bottenlagen.

Det har aldrig varit viktigare att klara nytt kontrakt än 2019. Är det något år även nedre mitten- och bottenlagen måste rusta, så är det inför 2019.

Samtidigt är de s k räddningsplankorna få, det kommer bli ett race på alla nivåer, i alla omgångar, från start till mål, där varje enskild poäng kan vara skillnaden mellan en stabil framtid i fotbollens finrum eller en tynande tillvaro längre ner i seriepyramiden.

Så skyhöga är insatserna det allsvenska ödesåret 2019.