Segern mot Helsingborg innebär att AIK har två poäng mer efter sju spelade matcher jämfört med efter sju spelade i fjol.
Svårt att tro sett till lagets prestation i dag men nu har de dessutom vunnit på hemmaplan.

Inför mötet på Friends Arena hade AIK tagit en poäng av nio möjliga hemma – Helsingborg noll av nio på bortaplan. Båda lagen var alltså i stort behov av en seger men inget av dem ”gick för det” till en början.
Helsingborg för att de inte behövde göra det på bortaplan från start, AIK för att de inte klarade att göra det.
HIF lät Loret Sadiku sopa framför egen backlinje, Abdul Khalili och Ardian Gashi kunde sätta pressen högt. Det var tillräckligt för att hålla AIK från ytorna de sökte.

Sedan följde två händelser runt 20:e minuten som förändrade förutsättningarna.

Utvisningen på Carl Johansson tvingade Sadiku att kliva ner som mittback. Skadan på Gashi innebar att Roar Hansen byggde om taktiken till ett lågt spelande 4-4-1.
Till en början blev effekten att AIK föreföll om möjligt ännu mer oense om hur de vill spela fotboll. Henok Goitom drabbades av Zlatan-syndromet när han klev ner för att hämta bollen från en backlinje som stod kvar vid mittcirkeln mot en motståndare som försvarade sig runt eget straffområde. Det såg nästan komiskt ut.

Med facit i hand borde Hansens HIF nog utnyttjat den tveksamhet som finns i dagens AIK och ställt sig högre upp, försökt att spela matchen ”som vanligt”, även om det skulle tagit på krafterna att jaga med en man mindre.
– Det handlade om att jag ville att vi skulle hålla formationen fram till paus där vi kunde prata ihop oss ordentligt, sa Roar efter presskonferensen.

Alternativet att ge bort initiativet gav AIK tillfällen – via dåliga inlägg, sedan skott utifrån – som de knappt var värda rent spelmässigt. Nabil Bahoui, en av få spelare som fick upp farten av matchövertaget, slog ett inlägg som landade hos Celso Borges som visade individuell skicklighet med mottagning på bröstet och avslut i en båge över förhållandevis korte målvakten Pär Hansson.

Andra halvlek fortsatte på samma sätt men när Roar Hansen bytte in Mattias Lindström, tog ut Alvaro Santos och satte upp David Accam på topp och spelade något som kan kallas 4-3-1-1 fick HIF oftare fast bollen och kunde lyfta laget bättre. Christoffer Andersson skickade en lång lyra mot Accam och plötsligt var det 1-1 efter svaga insatser av Alexander Milosevic (som inte skar av löpvägen mot mål) och Kenny Stamatopoulos (som släppte ett avslut under sig som knappt hade styrfart).

Ett frågetecken kring Andreas Alms matchcoaching: Varför byttes inte snabbe Kennedy Igboananike in när HIF började flytta upp, i stället för att plocka in honom mot store Eero Markkanen efter kvitteringen när matchbilden blev lyftningar och inlägg igen?
Nu behövde den frågan aldrig ställas då AIK lyckades trycka in segermålet, åter ett inlägg som landade utanför straffområdet, skott Bahoui och Goitom var först på returen, en kall chipp över Pär Hansson.

Efter sju omgångar i fjol stod AIK på nio poäng, Helsingborg på 16. Ändå var det AIK som slutade bäst i tabellen, tvåa medan HIF föll ner till en femteplats.

AIK är två poäng bättre nu, står på elva pinnar, och kan inte räknas bort från en toppstrid även om spelet haltar denna vår också. Det haltar dock ännu mer än vad det gjorde vid samma tidpunkt i fjol, är känslan trots lagets första hemmaseger.

För Helsingborg är vägen väldigt lång till tabelltoppen och Roar Hansen var tydlig efteråt med att en generationsväxling pågår och det gäller att ha tålamod. Ur det perspektivet var det säkert positivt att se mittfältaren Alexander Achinioti Jönsson, född 1996, göra debut med ett klokt inhopp i en tuff situation inför nästan 14 000 åskådare på bortaplan.

Efter söndagens allsvenska fotbollsmatcher finns bara ett obesegrat lag i allsvenskan – och det är inte Malmö FF.

Att MFF kunde få problem med Häcken var inte särskilt överraskande, det är bara att titta på lagens fjolårsmöten, Häcken vann båda, och de spelar ungefär likadant i år. Häcken vann med 2-1 efter att Moestafa El Kabir gjort bägge. Häcken ligger fyra i tabellen, exakt där jag tippade dem för snart två månader sedan.

Malmö då? Skillnaden på Malmö jämfört med i fjol är att de känns slarvigare defensivt, kanske till och med nonchalanta? Eller har jag för höga krav då? De kommer inte fram via ytterbackarna på samma sätt heller, utan söker oftare en boll rakt genom mittfältet på forwards. Vilket bör handla om att motståndarna jobbar mer aktivt för att stoppa Ricardinho och Miiko Albornoz.

Jag ställde frågan för några omgångar sedan vilka som kan hota Malmö i år. Just nu ser det ut att vara en hel hög med lag igen. Vilket förstås är bra för intresset. En ojämn allsvenska blir lätt en avslagen allsvenska, även om MFF och deras fans förstås gärna skulle leda den från start till mål men det är ju fortfarande inte kört.

…fast sedan kommer ett CL-kval, ett transferfönster…nja, här ändras inga tips, lagt MFF-tips ligger (trea).

Det obesegrade laget är alltså Kalmar: Fyra segrar, tre kryss. På förhand var Kalmar intressanta eftersom de såg ut att ha två bra alternativ på alla positioner, det som kallas en bred trupp. Men de var aldrig med i svenska cupen i mars, de förlorade genrepet mot AIK med 3-0 och i februari förlorade de mot Örebro, ett Örebro som alltså besegrades i går när det gällde poäng.

Kalmar har tillsammans med IFK Göteborg släppt in minst antal mål i allsvenskan hittills , fem stycken, och gjort tolv framåt där Måns Söderqvist (född -93) stått för hälften vilket är imponerande.

En annan fråga på förhand var hur de unga spelarna skulle svara upp på fjolårets starka prestationer men mittfältet med Melker Hallberg (född -95), Jonathan Ring (född december -91) och Ismael (född december -94) har fortsatt att leverera.

När Tobias Eriksson dessutom går mot den nivå vi trodde att han skulle nå redan för flera år sedan blir Kalmar ett fungerande lag i båda riktningar. Och även om David Elm aldrig lyckades i Elfsborg har han både vunnit allsvenskan och tagit plats i en Premier League-startelva en gång i tiden.

I fjol hade Kalmar allsvenskans bästa försvarsspel och det har inte blivit sämre av inlånade Marcus Nilsson (FC Utrecht). Jag höll ner Kalmar ett par placeringar i mitt tips (sjua) men när de nu spelat sju matcher utan att förlora är jag beredd att svänga. De kan mycket väl vara med i kampen om en Europaplats igen men är Kalmar ett guldlag? Nja, jag är tveksam till det. Dels är mittfältet ungt och känsligt för formsvackor, dels ska de hålla över en hel säsong och framför allt när pressen ökar vid en eventuell guldstrid. Dessutom har jag en känsla att KFF får slita ganska hårt för sina mål och att det bör kosta poäng tids nog. Så lagt tips ligger där också.

Elfsborg var närmast segern på Gamla Ullevi, Viktor Claessons boll i insidan stolpen var matchens stora chans. Robin Söder hade ett bra Blåvitt-läge men där gjorde Kevin Stuhr Ellegaard en vass benparad. 

Det var Elfsborg som svarade för prestationen när de bara släppte till denna enda målchans efter Marcus Rohdéns röda kort. Blåvitt tilläts inte skapa något tryck vilket också beror på att IFK är så väldigt presskänsliga att även en motståndare med tio man kan störa deras anfallsförsök. Att Blåvitt skulle nå en andraplats som jag tippat känns inte särskilt realistiskt men här ändras inte heller något tips.

Tabelltrean Elfsborg tippade jag sexa men vem hade räknat med att de skulle vara obesegrade på naturgräs efter sju omgångar?

I kväll är det dags att jobba igen efter några dagars ledighet, AIK-Helsingborg på Friends. Brukar vara ett toppmöte men inget av lagen går upp till topp-sex vid seger. AIK som jag tippade etta och HIF som jag tippade åtta…lagt tips ligger där också!

IFK Norrköping-Malmö FF på Nya Parken i april 2014 var en match som skulle kunna användas som reklamfilm för svensk fotboll.
Inte nödvändigtvis för spelkvaliteten (även om den var godkänd) utan för vilka som var på planen.

IFK Norrköping startade med fem egna produkter – David Mitov Nilsson, Linus Wahlkvist, Christopher Nilsson Telo, Alexander Fransson och Christoffer Nyman – medan Malmö FF kom till start med sex (om man räknar hemvändaren Markus Rosenberg): Robin Olsen, Pontus Jansson, Filip Helander, Erdal Rakip och Simon Kroon.

Sannerligen två föreningar som går i främsta ledet för att inte bara snacka om att satsa på egenutbildade talanger utan som dessutom tror på dem, litar på dem och ger dem speltid.

Yngst började bäst.

Linus Wahlqvist är född i november 1996, U17-VM-spelare i höstas, och var sensationellt mogen mot MFF:s starka vänsterkant, fråga gärna Emil Forsberg som nu vet hur det känns att bli inskickad i en reklamskylt av en 17-åring.

Inte bara det: Linus Wahlqvists exakta crossboll friställde Christoffer Nyman vars skott fick måljingeln att gå igång i högtalarsystemet och hemmapubliken att flyga ur stolarna.

Problemet?

Duktige MFF-keepern Robin Olsen hade räddat till hörna. En hörna som efter lite flipper landade hos just Wahlqvist som dammade bollen i ribban.

Att hemmalaget började bäst har ni redan räknat ut och orsakerna var flera:

* Malmö var inte ett professionellt fotbollslag första tio minuterna. Ricardinho tappade ut en boll till hörna efter 20 sekunder, Miiko Albornoz bjöd på hörna en från andra kanten och målvakt Olsen satte en passning rakt ut till inkast mellan Ricardino och Filip Helander:
– I början var vi helt väck. Det såg ut som att vi var på utflykt i Norrköping för att studera omgivningen, som coachen Åge Hareide uttryckte det.

* IFK Norrköping har i dag en välbalanserad förstaelva med en av allsvenskans bästa centrala mittfältare (Andreas Johansson). De kom dessutom stärkta av den välförtjänta bortasegern mot AIK. Med två tydliga forwardsalternativ att sätta bollarna på – den klokt löpande Nyman och den reslige Isaac Kiese Thelin – hotade de Malmö bra.

Åge Hareide var uppenbarligen så säker på hans lags förmåga att både Simon Thern och Guillermo Molins vilades på bänken (det är cupsemi mot Helsingborg redan på torsdag), i stället startade yngre förmågorna Simon Kroon och Erdal Rakip. Framför allt Rakip hade vissa problem att fylla Therns kostym centralt.

Men trots en handfull bra lägen för IFK Norrköping var det 0-0 i paus, något som blev ”Pekings” fall till slut.
En halvlek kan mästarna ge bort, inte två.

Hareide tog ut Rakip och Kroon i paus, in med Thern och Molins och sedan var det 1-0 efter två minuter: Återerövring efter ett ”Peking”-inkast, ett blixtrande växelspel Rosenberg till Magnus Eriksson, och bollen i mål när David Mitov Nilsson lämnade utrymme vid första stolpen.

I lokalpressen hade jag inför matchen läst tränaren Janne Anderssons tankar kring att möta Malmö. På frågan vad han hade mest respekt för hos de obesegrade, regerande mästarna svarade Janne:
– Helheten.
Ska man beskriva årets MFF är det med just det ordet – helheten.
Den motståndare som försöker stoppa ytterbackarna får problem centralt. Den som täpper till centralt tappar kanterna. Den som mot alla odds lyckas hålla tätt över dessa ytor ska ha folk kvar att hantera Magnus Eriksson och Markus Rosenberg. Hur det nu görs bäst mot seriens två spelintelligentaste anfallare.

Mot Norrköping var det också intressant att studera vad ett par enskilda spelare kan betyda för ett lags prestation, i det här fallet inhopparna Simon Thern och Guilermo Molins. Med sin blotta närvaro tryckte Molins tillbaka Norrköping från höger, en kant Malmö knappt hade anfallit på i första halvlek. Med Thern fick de ett djupledsspel bakifrån och plötsligt var det inte lika roligt längre att vara offensiv mittfältare i Norrköping och heta Rawez Lawan.

Men det finns moln även på den himmelsblåa horisonten, framför allt vad gäller försvarsspelet. Jag berörde det efter poängförlusten mot Djurgården, även på Nya Parken var det nära att Malmö tappade poäng då mittbackarna stod på hälarna när inhopparen Alhaji Kamara kvitterade.
(Att ”Party-Janne” Andersson valde att hylla Pontus Jansson och Filip Helander på presskonferensen handlade nog om att skicka en signal till egna forwards att ”Ni gjorde det bra…”).

Drygt fem minuter från slutet hittade Malmö på nytt fram mellan unge Wahlqvist och mittbacken Morten Skjönsberg och sedan var det 2-1 till Malmö: Molins till Forsberg som därmed fick sista ordet i duellen med U17-VM-talangen.

Därefter tyckte MFF att Norrköping fått tillräckligt med poängchanser och stängde butiken genom att hålla i bollen om inte matchen ut så i alla fall större delen av återstående tid. Närmast en ny kvittering var Kamara igen men skottet gick rakt på Robin Olsen.

Det var Malmös femte seger på sex matcher och frågan kan gott ställas en gång till: Vilka kan egentligen utmana mästarna i år?

Erton Fejzullahus snitt i all ära: Om hans tränare funderar på att skaffa en ny slogan har jag ett förslag:
Pelle Olsson – mål varje gång.

Under tio år i Gefle hade Olsson kanske ingen slogan, däremot kallades hans lag allt som oftast ”tråkiga Gefle”. En anledning till öknamnet var Pelles raka, låga och täta 4-4-2.
Men tråkiga Djurgården?
Inte ens nära.
Dif har inte bara gjort 13 mål i år, de har släppt in åtta stycken också. Det är allsvenskans tredje högsta omsättning, endast Häcken och Åtvidaberg har högre siffror hittills.

Kring detta kan man fundera en del. Är Pelle Olssons ”försvar är bästa anfall”-strategi bara en myt som odlats i Gävle och spridits över världen utan att den granskats tillräckligt ingående? Är han rent av en bluff eller möjligen en kameleont?

Nja, jag är inte beredd att döpa om försvars-Pelle riktigt ännu. Hans idéer får gro ett tag till innan vi gör bokslut i denna diskussion.

Under tiden kan vi höra vad Pelle Olsson har att säga till sitt försvar? Frågan kom nämligen upp på presskonferensen efter Djurgården-BP 3-2:
– Vi har varit lite ojämna i matcherna. En av våra målsättningar den här säsongen är att stabilisera våra prestationer, då kan vi börja med att vara stabila under matcherna. I dag blev lite svajiga i vårt spel mellan 1-2 och 2-2 och där gäller det att vårt spelmönster syns ännu tydligare, sa Olsson.

Kritiken mot Djurgårdens försvarsspel har handlat om att laget emellanåt varit för passivt och hamnat på hälarna, något som synts i så gott som samtliga matcher. Mot BP var Djurgården framåtlutade från start. Pressen bet högre upp i planen och bollvinsterna gav avslutslägen. Även speluppbyggnaden fungerade fint när yttermittfältarna Haris Radetinac och Simon Tibbling klev in i planen, ytterbackarna flyttade fram för att sedan involvera Erton Fejzullahu i farliga ytor högt upp på offensiv planhalva.

Erton tackade och tog emot: 1-0 var ett konstnummer där han visade mod genom att sticka fram huvudet mot en framrusande målvakt, 2-0 var ett avslut som inte går att göra bättre.

Så länge Djurgården följde detta spelmönster var de överlägsna BP. Men en skada på mittbacken Daniel Amartey och en vacker reducering från distans av Gabriel Petrovic räckte för att spelarna skulle glömma tränare Olssons order.
– BP fick energi, vi blev nervösa, analyserade Erton Fejzullahu.

Scenförändringen höll på att kosta Dif två poäng eftersom Jacob Une Larsson kvitterade strax därpå, elegant framspelad av Niklas Bärkroth i denna de fyra drömmålens match.
Det femte, det avgörande, var inte så illa det heller: Andreas Johanssons exakta lyftning till inhopparen Alexander Prijovic som avslutade på volley för att sedan peta in returen själv.

Tre poäng till Djurgården, en andraplats i tabellen, lagets tre forwards har tillsammans gjort tio mål och Erton drar in en boll var 50:e minut vilket är ett sensationellt snitt.
Även här bör vi i objektivitetens namn nämna Pelle Olsson.
Situationen med tre potentiella startanfallare har fungerat som den styrka det ska vara. Uppenbarligen trivs de offensiva spelarna – dit räknar jag även Radetinac och Tibbling – med Olssons sätt att spela eftersom alla tar steg framåt och får ut sina offensiva kvaliteter.

Det talar för fortsatt målgaranti på Tele 2 Arena, och skulle Olsson dessutom börja sätta defensiven över 90 minuter lär Djurgården hänga på i toppen på allvar.

IFK Göteborgs största problem är inte om Jakob Johansson, eller möjligen Sam Larsson, försvinner till FC Köpenhamn. På bänken finns ersättare som förtjänar speltid.
Blåvitts problem är att laget inte tycks tro på sig själva just nu.
Inte ens mot en nykomling på hemmaplan.

Henrik Larsson var en ovanligt smart fotbollsspelare ute på planen. På Gamla Ullevi visade han att han är en smart tränare också.
Åtminstone en uppmärksam sådan.
”Henke” hade gjort läxan, han vet att IFK Göteborg kan få stora problem om de pressas strategiskt och genomtänkt. Så i stället för att backa hem lät han forwards och yttermittfältare stänga IFK Göteborgs uppspelsvägar högt upp i planen för att sedan fylla på med hög aggressivitet.
– Vi ville så klart att de skulle tvingas slå långa bollar. Vi har rejäla spelare i mittförsvaret och hela mittfältet gjorde ett fantastiskt jobb på andrabollarna, sa Henke efteråt.

Falkenberg dikterade villkoren, det blev brottarfotboll i alla riktningar.

Nog för att Blåvitt är regerande mästare i den viktklassen men dels mötte de nu en värdig motståndare som centrerade klokt med ytterfältarna, dels är det ingen matchbild IFK önskade att hamna i på hemmaplan mot en förväntad tabelljumbo.
Efter tio pigga förstaminuter utan att göra mål övergick Göteborgs anfallsförsök i en överdriven stress som ledde till obegripligt enkla misstag under större delen av matchen.
Det var till slut ett fifty-fifty-domslut från att ”Henkes” nykomlingar tagit en poäng borta mot en av förhandsfavoriterna. Men domaren som heter Glenn (Nyberg) blåste straff till Göteborg trots att han är från Borlänge.

Varför hackar IFK Göteborgs spel så? undrade nog många av de 11 400 åskådarna på Gamla Ullevi som knappt orkade jubla vid slutsignalen.
Mikael Stahre brukar hävda att man måste ta hänsyn till motståndaren också, på gårdagens presskonferens med tillägget:
– Om alla matchplaner alltid skulle hålla hade alla matcher alltid slutat 100-100.

Så jag frågade Sam Larsson i stället, den IFK-spelare som oftast och mest bryter mönster i Lasse Vibes frånvaro. Det var när Sam vände och vred sig runt och förbi två-tre man på vänsterkanten, och spelade in bollen till Martin Smedberg-Dalence tio minuter in på andra halvlek, som Blåvitt hittade tillbaka till något som liknade bolltempo och rörelse igen.
– Det är väl det som är problemet, att det ska krävas en så klar målchans för att vi ska vakna till. Det är som att vi måste känna att vi måste höja oss och att vi kan höja oss, sa Sam och tillade:
– Lite är det nog en självförtroendefråga, vi har ju egentligen individuella kvaliteter som gör att vi kan skapa målchanser ur ingenting.

Tränare Stahre har redan fått mycket kritik för att han inte har utvecklat Göteborgs offensiva spel sedan fjolåret, i går fanns alltså tendenser till att spelarna inte riktigt tror på sig själva samtidigt som Stahres matchcoaching gick att ifrågasätta: Dubbelbytet Darijan Bojanic och May Mahlangu in, Smedberg Dalence och Malick Mané ut, innebar en 4-2-3-1-uppställning som kändes mer som en startuppställning med resultatet att spelet kom av sig på nytt.

Det dröjde till 83:e minuten innan Sam Larsson åter bröt mönster, öppnade upp för Johansson, straff, 1-0, tre poäng, Marcus Sandberg höll nollan men inte mycket mer att ta med sig från ett möte med lilla Falkenberg.

Jo, en sak till förresten. May Mahlangu gjorde ett nytt bra inhopp och vill man leta efter det positiva kan man se en eventuell försäljning av Jakob Johansson till FC Köpenhamn (han har bara sex månader kvar på kontraktet) som ett naturligt sätt att få in Mahlangu i en 4-4-2-startelva bredvid Gustav Svensson. Var det något Mahlangu kom in med i går, förutom sina trumpinnar till ben, var det just känslan av självförtroende och en ”ge-mig-bollen”-attityd.

Mer problematiskt förstås om det är Sam Larsson som Ståle Solbakken har spanat in och vill betala för men även där finns hyggliga ersättare i truppen (Bojanic).

Om jag fått värva en spelare från IFK Göteborg i dagsläget hade jag gått all in på Ludwig Augustinsson trots att inte han heller var sig lik mot Falkenberg. Handlar det möjligen om självförtroendet där också? I så fall varför efter ”Luddes” starka inledning?

Från: Magnus Herbertsson, nyhetschef Sportbladet
Tjipp!
Idag fredag och på måndag är Stefan Holm nyhetschef istället för mig.

Från: Peo Larsson, nyhetschef sportbladet.se
…och för webben:
Hampus Hagman nyhetschef fredag.
Jag frikopplar mig själv för annat.
Punkt slut.

Från: Johan Flinck, reporter Sportbladet
…och för Skåne:
Edvin Flinck, reporter fredag till söndag.
Jag frikopplar mig själv för att grilla på min nya barbequestation.
Punkt slut.

Från: Robert Laul, reporter/krönikör Sportbladet
…och för Göteborg: Marcus Wulcan, reporter, tv-reporter, krönikör, lajvare och pappersmaterialansvarig för Blåvitt-Falkenberg fredag kväll.
Jag hade tänkt jobba men hoppar på frikopplingstrenden för att fiska öring i
Ramsjön.
Punkt slut.

Från: Johanna Frändén, reporter/krönikör Sportbladet
Paris är obemannat!
Det regnar. Palla jobba.

Från: Petra Thorén, reporter Sportbladet
Solen skiner i Särö. Jag tar cykeln till middag med Charlotte Kalla. Hard work:)

Från: Therese Bosta, reporter Aftonbladet TV
Simon är väl klassad tv-reporter nu? Då tar han mitt jobb på News.

Från: Peo Larsson, nyhetschef sportbladet.se
Ok, det höll i fem timmar.
Jag är tillbaka i produktion.
Punkt slut.

Det går inte att alltid luta sig mot parollen ”Rör inte vår tabell” men så långt det är möjligt tycker jag att man ska göra det.

Det ska åtminstone krävas en hel del för att rita om den även då det ”bara” spelats fem omgångar.

Jag tänker förstås på Åtvidabergsspelarna Mohammed Abubakari och Emanuel Dogbe vars arbets- och uppehållstillstånd har löpt ut men där den förstnämnde spelat samtliga fem matcher medan Dogbe sett ett par från bänken.

Åtvidaberg ansöker nu om nya tillstånd, en process som vid idrottsärenden generellt tar upp till en vecka eller två, enligt Migrationsverket.

Låt säga att spelarna får sina arbets- och uppehållstillstånd förnyade om två veckor. Är det då rimligt att Åtvidaberg ska bestraffas med 0-3 i de redan spelade matcherna där Abubakari har deltagit? Jag tycker inte det.

Det borde väl ses som ett ”administrativt misstag” vilket regelverket, som jag läser det, ger utrymme för.

Men ska spelarna vara tillgängliga i nästkommande match/matcher, under tiden ärendet behandlas, nu när uppgifterna är kända? Ja, det tycker jag. Med den skillnaden att Åtvidaberg då tar en medveten risk att bli retroaktivt bestraffade ifall Migrationsverket av någon anledning inte beviljar de tillstånd som krävs.

Fyller reglerna då någon funktion? Ja, det tycker jag också. För om Migrationsverket inte beviljar ansökningarna om förnyade tillstånd bör det finnas en möjlighet för fotbollen att kunna bestraffa bakåt i tiden.

Det är klart att det ska vara ordning och reda på alla papper, och att saker ska göras i rätt tid men vill vi ha ett system som är så nitiskt i just denna fråga, att det ritar om en sjättedels tabell för att en ansökan lämnades in på tok för sent? Nästa gång är det någon annans förening som drabbas av en sådan kanslitabbe.

Jag har ingen aning om det här resonemanget är vare sig logiskt eller i linje med exakt hur alla paragrafer är skrivna i SvFF:s regelbok, jag har inte jobbat med ”fallet” men det är min snabba och något grunda betraktelse just nu.

Tycker jag då att föreningen Åtvidaberg, och spelarna, därmed ska gå helt fria? Vad sänder det för signaler till att ha ordning och reda på tillstånd och annat? Nej, jag tycker att samhället ska bestraffa spelarna och Åtvidaberg på samma sätt som Aftonbladet och jag själv hade bestraffats om det var jag som hade skrivit artiklar utan arbets- och uppehållstillstånd:

Viktigt om sanktioner mot arbetsgivare

Från och med 1 augusti 2013 införs ett EU-direktiv som innebär att en arbetsgivare eller uppdragsgivare som medvetet eller på grund av oaktsamhet anställer någon som inte har rätt att vara eller arbeta i Sverige kan få betala en straffavgift, fråntas rätten till alla offentliga stöd, bidrag och förmåner under fem år, bli återbetalningsskyldig till tidigare utbetalda bidrag och/eller dömas till böter eller fängelse.

Men rör inte tabellen.

Försvarsspel är  en del av fotbollen. En ganska väsentlig sådan. Om man av olika anledningar inte anser sig ha ett spelarmaterial för att möta motståndaren på annat sätt än genom att täppa till bakåt är det en mer beundransvärd strategi än att anfalla bort sig. Åtminstone sett till de egna fansen som man ytterst alltid spelar för.

Ingen kan nämligen påstå att det är särskilt lätt att stå emot ett lag som Atlético Madrid som de spelar just nu, och dessutom på deras hemmaplan. Men Chelsea klev rätt in i matchen, det dröjde nästan en kvart innan de rullade den första passningen inom laget på egen planhalva. I stället skickades bollen konsekvent så långt upp som möjligt, lagdelarna kunde flytta efter, därmed blev det aldrig någon anstormning från hemmalaget.

Det brukar slarvigt sägas att det handlar om att parkera bussen men riktigt så enkelt är det ju absolut inte. Faktum är att Chelsea knappt hamnade fel med laget en enda gång.

Inte ens de (få) gånger Chelsea anföll med fler spelare än Torres hamnade de fel. Avvägningen mellan att försöka direktåtererövra eller falla var i det närmaste kliniskt utförd vid dessa tillfällen.

En gång kom Willian galet mot Juanfran, det var i första halvlek, då höll topplocket på att gå för Mr Mourinho.

Tänk också på att utöver alla skador Chelsea hade sedan tidigare försvann Petr Cech och John Terry under matchen.

Hade Atlético Madrid en enda riktigt öppet avslutsläge, utan att någon Chelsea-spelare åtminstone var där för att störa? Visst blev det lite öppnare sista tjugo som alltid när trötthet blir en faktor men ändå? Som Mourinho sa i Viasat-intervjun:
– Chelseas målvakt behövde inte göra en enda viktig räddning.

Sådan där fotboll dödar intresset bland den breda publiken, skrev någon till mig på Twitter. Nja, jag är tveksam, jag tror att tillräckligt många kommer att fortsätta att vara intresserade även efter denna Champions League-semifinal.

Jag tror att det utvecklar fotbollen. Jag tycker att det är lika vackert som en bländande offensiv. Jag tycker att ovissheten – Ska detta verkligen hålla? – är grymt spännande och underhållande. Jag gillar dynamiken när olika skolor och filosofier möts. Jag tror det är bra för fotbollen. Det måste också kunna ses som en seger för fotbollen.

Om Chelsea vinner returen, vill säga.

Efter fyra mål, 33 avslut och en domare som inte riktigt hängde med i tempot är det dags att andas ut efter en av de mest händelserika och intensiva matcherna hittills i årets allsvenska.
Vad passar då bättre än att varva ner med lite försvarssnack?

I gårdagens tidning ställde jag frågan vilka som kan utmana Malmö FF i år. Jag fick på sätt och vis svar på tal direkt: Hemma mot Djurgården kom MFF:s första poängförlust samtidigt som Elfsborg vann borta mot Falkenberg. Plötsligt leder mästarna ”bara” med tre poäng, och ryktet om den allsvenska guldstridens död visade sig betydligt överdrivet – om det ens hann börja spridas.

Matchen på Swedbank stadion visade om inte annat att det största hotet mot Malmö i dagsläget är Malmö själva. Närmare bestämt lagets försvarsspel. Utan att ta något ifrån Djurgården i allmänhet och pigga yttrarna Simon Tibbling och Haris Radetinac i synnerhet var det två ganska enkla mål bortalaget tilläts göra.

Först en omställning där backlinjen (minus Ricardinho plus Markus Rosenberg) inte hängde med alls. Sedan gav Pontus Jansson bort bollen utanför eget straffområde vilket ledde till 2-2-kvitteringen.

Erton Fejzullahu fixade inte bara Djurgårdens poäng, han hade också en poäng när han efteråt konstaterade att ”Ska man vara med i Champions League måste man vara tuffare och bättre där”. En självklar slutsats men risken finns att Malmö FF får det jobbigt också i allsvenskan om de släpper till för många så enkla mål.

Även om MFF dominerat inledningen av allsvenskan kan saker se annorlunda ut efter ett transferfönster, och när laget ska hantera tvåfrontskriget allsvenskan/Europakval, om inte defensiven sitter bättre. Åge Hareide är en rutinerad tränare som ställer stora krav på spelarna, alltså pekade han själv på faran i samband med presskonferensen:
– När vi trycker på, som vi vill göra på hemmaplan, är det alltid en risk att det uppstår kontringar. Men vi måste vi bli bättre på att hantera de bitarna. Det är en lärdom vi måste dra, sa Hareide.

Offensivt hade han inte lika mycket att klaga på. Malmö gjorde två mål (Molins och Eriksson), gick miste om åtminstone en straff (Faltsetas vs Rosenberg) och kom totalt till tolv avslut i Djurgårdens straffområde. Rosenberg och Simon Thern (trots magsjukan) bidrog mest och bäst med de avgörande instick och lösningar som avslöjade sprickorna i Pelle Olssons försvarsorganisation.

Ändå var Olsson, till skillnad från hans norske kollega, nöjd med Djurgårdens defensiv:
– Vi försvarade oss väl i vår formation, sa Pelle på presskonferensen och eftersom det var Pelle Olsson som sa detta var jag tvungen att fråga om jag verkligen hade hört rätt.
Ni släppte till tolv avslut i ert straffområde. Om det är bra försvarsspel, vad säger då det om Malmö?
– Det säger en del om MFF som öser på med väldigt många spelare och är duktiga i ”en-mot-en”-situationerna. Där har vi mer att hämta i grässpelet, vi spelar ju på konstgräs för det mesta. Det var det vi pratade om i paus, att i det individuella försvarsspelet måste vi få stopp på dem på ett bättre sätt. Men i det kollektiva försvarsspelet och i relationen till varandra håller vi ihop det på ett bra sätt, menade Pelle Olsson.

Mest olycklig på Swedbank stadion var annars domaren Bojan Pandzic som oavsett vad man tycker om de omdiskuterade straffsituationerna tycktes ha svårt med det höga tempot och de många heta situationerna. Något som förstås slog mot båda lagen. Till Pandzics försvar ska sägas att så här hög är inte intensiteten i alla allsvenska matcher, långt ifrån.

För de drygt 14 000 på Swedbanks läktare var det en underhållande och händelserik drabbning, och klackarna gjorde sitt för att bidra med en väl godkänd ljudkuliss.

Resultaten fortsätter att gå Malmö FF:s väg.
Vinner de i kväll måste frågan redan ställas:
Är det någon som har tänkt utmana regerande mästarna i år?

Tanken slog mig efter att Kalmar och IFK Göteborg spelat 1-1 på Guldfågeln Arena i en match där inget av lagen egentligen gick för segern. Varken KFF eller Blåvitt öste på framåt av rädsla för att blotta sig bakåt, att förlora den poäng de hade. De mål som gjordes och de chanser som skapades, kom antingen på fasta situationer eller efter motståndarens misstag.

Det var visserligen lagens tredje match på sex dagar men det är också två föreningar med breda trupper och inga stora skadebekymmer. Dessutom är det tidigt på säsongen, nog borde de orkat gå för tre poäng?

Efteråt rycktes det mest på axlarna.
– Ingen jätteglad Blåvitt-tränare men heller ingen jätteledsen, sa Mikael Stahre och fick medhåll av kollegan i Kalmar Hans Eklund.
Det påminde mig om Stahres uttalande efter 1-1 borta mot Brommapojkarna i måndags:
– Jag är långtifrån nöjd men vi kommer i alla fall härifrån med nånting. Det är ett ruskigt långt cykellopp och vi har bara kört de inledande etapperna.

Problemet för övriga lag med guldambitioner är att Malmö FF vunnit alla sina ”etapper” hittills. Vinner de mot Djurgården i kväll är MFF sex poäng före Kalmar, sju poäng före Blåvitt och åtta poäng före AIK som förlorade hemma mot IFK Norrköping i går.

Är Malmö så överlägsna att de kan jogga hem årets allsvenska? Inte om man studerar trupperna på papperet, både AIK och Blåvitt borde kunna bjuda bra motstånd men tydligen inte så här långt.

Medan IFK Göteborg var rädda att förlora poängen måste AIK:s förlust handlat om en ännu mer tveksam inställning. Att ena dagen köra över Djurgården i ett derby, för att i nästa stund förlora hemma mot IFK Norrköping ska egentligen inte kunna hända om det är fullt fokus på uppgiften, på vad som är viktigt för att vinna fotbollsmatcher.

Är det ett ledarproblem? Eller handlar det om att de flesta lag faktiskt inte har SM-guld som målsättning utan brukar nöja sig med ”topp tre”?

Kanske är det inte AIK och IFK Göteborg vi bör sätta strålkastarljuset på för att hitta en guldutmanare som vill, vågar och kan. Periodvis imponerade Elfsborg stort hemma mot Helsingborg innan påskhelgen, där finns idéer och ambitioner som är spännande att följa på sikt men är laget tillräckligt fysiskt för att hantera en grismatch i Falkenberg i kväll, på en knölig gräsplan där det snabba konstgrässpelet inte fungerar lika bra?

Eller Häcken som i skrivande stund är tvåa i tabellen. De har gjort flest mål men släppt in nästan lika många, och jag undrar om ett så svajigt försvarsspel kan räcka hela vägen.

Nä, det bästa är nog att Djurgården tar ansvar för guldspänningen i allsvenskan och sätter försvarsspelet lika hundraprocentigt som de gjorde på Swedbank i fjol, samtidigt som Amadou Jawo löper lika många mil som han gjorde då.

Det skulle ge den allsvenska toppstriden en omstart och alla guldutmanare en ny chans. Inklusive Djurgården själva.