Då var man tillbaka i allmänhetens tjänst igen efter en ledig lördag som spenderades i tv-soffan med en hink bättre löst som sällskap.

I bilen på väg till landslagets träning på Stockholms Stadion såg jag förbundskapten Erik Hamrén…

…han väntade på grön gubbe som en helt vanlig man.

Eller som någon konstaterade på Twitter: Han väntar 45 minuter, sedan går han.

Ett antal tyska journalister var på plats och en av dem visade upp Bilds sportuppslag. Tyska landslaget hade firat VM-avancemanget till halv fem på morgonen på Candy Shop i Köln…

…sedan samlas de i Stockholm klockan 22.00 i kväll, tränar ett pass innan matchen på tisdag. Fullt fokus.

Candy Shop! Att jag missade det under VM 2006. Bakläxa.

…men jag tror att Tyskland vet vad de gör. Tyskland brukar veta det.

Även Sverige var tydligen ute och svirade i fredags natt vilket förvånade mig en del. Dock verkar de ha lyckats hålla fotograferna borta.

Johan Elmander var dagens huvudperson i mixade zonen, han klev fram till journalisterna och sa:
– Då kanske jag ska ta upp det alla står och väntar på?

…sedan höll han en utläggning om filmningen mot Arnautovic:
– Jag har bara en sak att säga. Jag överdriver, det gör jag verkligen. Jag är en förespråkare för fair play och det som hände just där är sådant som händer när man är inne i det. Jag är inte stolt över det.

Några följdfrågor ville han inte svara på.

Smart av Johan Elmander, själv blir jag sällan provocerad av filmningar även om den här typen – som handlar om att få någon utvisad – är en annan sak än om man hjälper till i en närkamp som jag anser vara en del av spelet. Det är anfallarens vapen mot på försvararnas ”osynliga” tröjdragningar. Men det här var något annat och jag kan förstå att det blir reaktioner, dock kan jag inte förstå hur folk kan vara. Så. Himla. Upprörda som vissa är.

Zlatan Ibrahimovic blir kvar i Stockholm hela samlingen tvärtemot det som sagts tidigare.

Utöver att Sverige behöver poäng för att få en bättre seedning, handlar Tysklandsmatchen på sätt och vis om Zlatan ändå. Vi vet vad han betyder när han är på planen, nu får vi svar på vad som händer när han inte är det.

Zlatan har ju faktiskt spelat alla viktiga landskamper sedan Holland 2011 när Sverige lyckades vinna ändå. Jag vet inte om ni minns, men på den tiden fanns det folk som på fullt allvar tyckte att Sverige var bättre utan Zlatan och att han skulle bänkas. Jag antar att de har ändrat sig nu.

…vem ersätter Zlatan? Antingen Ola Toivonen, eller så blir det en tredje mittfältare strax bakom Elmander. På träningen körde Pontus Wernbloom i den offensiva rollen framför Anders Svensson och Kim Källström. Det var så Sverige spelade i 0-0-matchen mot Tyskland på Ullevi 2010.

Det skulle innebära att Rasmus Elm och Toivonen är högaktuella för slutelvan.

Sverige är klara för playoff. Därmed har förbundskapten Erik Hamrén gjort det vi kan kräva av honom – tagit Sverige till playoff. Det är godkänt, det är två plus.

I ett playoff handlar det om lotten och visst ska det lottas men jag är helt på Kim Källströms linje:
– Det kommer att bli Island.

Jag håller med. Det är förutbestämt att det måste bli så.

Hamrén vs Lasse Lava.

Team Lasse vs Team Erik.

Prestigen.

Jag förstår om det är en jobbig match för Lasse. Inte fan vill han egentligen skicka ut Sverige. Även om han gör det om han måste.

Annars börjar det bli ganska förutsägbart det här svenska landslaget. Först går det åt helvete, sedan vänder det. Egentligen är det ett svaghetstecken men svårt att klaga på en dag som denna.

Min tanke att såga landslaget på förhand var nog inte så dum, även om de behövde göra en usel förstahalvlek innan de var tillräckligt långt nere på botten för att börja vilja klättra uppåt.

Första halvlek var inget annat än ett haveri. Andreas Isakssons tåspetsräddning på David Alabas friläge var avgörande.

I andra började Sverige göra det man hade bestämt sig för från början: Forwards satte pressen högre, backlinjen flyttade upp, mittfältet hamnade rätt, Rasmus Elm kom med i matchen.

…och Österrike mattades, det ska man ha med i analysen också.

Det blev ett underhållande drama till slut.

Martin Olssons målfirande var gåshud, Kim Källströms passning så jävla mycket kvalitet och Zlatan Ibrahimovics betydelse för landslaget går verkligen inte att överdriva: Av 16 mål har han gjort sex, spelat fram till fem och förarbetat tre.

Otroligt.

Roligast i mixade zonen var nog Anders Svensson. När han svarat på frågor i en kvart sa han plötsligt:
– Nu håller jag fan på att pissa ner mig men ni var klara eller?

…Anders måste varit pissnödig redan när han byttes ut för den maxlöpningen av planen ser man sällan.

Veteranen fick en tavla av Camp Sweden efteråt, för landskampsrekordet. ”Det finns bara en Anders Svensson” stod det på tavlan. Det var fint.

…men lite fel namn för just det uttrycket, eller?

Zlatan Ibrahimovic var fortsatt marknadsföringskåt, flera frågor besvarade han helt enkelt med:
– Ladda ner appen.

…vågar förbundet ha synpunkter på det? Det måste de på ett eller annat sätt.

Smart av Zlatan att ta det gula kortet på slutet. Hellre att han är avstängd mot Tyskland, än att han är avstängd i första playoff-matchen. För efter Tyskland nollas det.

Mycket snack om Johan Elmanders filmning (eller förstärkning som han själv hävdade). Jag blir sällan upprörd över filmningar (så länge det inte är satt i system à la Neymar) och har inte hunnit se tv-bilderna på Elmanders. Ska göra det.

Tyskland på tisdag, kryss eller seger ger viktiga rankingpoäng, sedan blir det Island i playoff.

– Får vi Island kör vi över dem, sa Rasmus Elm.

Det blev rubriken över ett uppslag i dagens tidning, och med tanke på att Elm även har citatet som ligger till grund för dagens löp så undrar man vad som tagit åt honom.

…kanske dags för ”Ralle” att också skaffa en app?

Nu ledig lördag.

Så är höstens sämst bevarade hemlighet officiell. Den svenska startelvan mot Österrike blev den som min vän och kollega mr Flinch rev loss redan i onsdags efter den stängda träningen.

Rasmus Elm och Anders Svensson centralt.

Några fler frågetecken var det inte på förhand.

Gör Erik Hamrén rätt?

Jag tänker så här: Det vet vi faktiskt inte.

Vi får helt enkelt förlita oss på förbundskaptenens fingertoppskänsla. Faktum är att Elm och Svensson aldrig har startat en fotbollsmatch ihop, de har spelat 30 minuter tillsammans mot England.

Så hur det funkar, det återstår att se.

I teorin låter det bra, två passningsskickliga spelare, Anders med lite mer defensivt ansvar, Rasmus får möjligheten att utnyttja sina offensiva kvaliteter men framför allt – de måste jobba tätt ihop som en dynamisk och utrymmesätande mittfältsduo.

Hur är då Rasmus Elms form? Bevisligen är han en människa Hamrén och Marcus Allbäck litar väldigt mycket på – jag säger inte att det är fel, här finns en enorm potential – och de har nog helt enkelt frågat: ”Är du redo?”.

När Rasmus säger ja i det läget, då litar de på det.

I övrigt är det glädjande att se att startelvan till tio elftedelar är den samma som spelat de senaste två landskamperna.

Till sist: en liten stämningshöjare. Spana in Andreas ”Granen” Granqvists autograf…

…absolut världsklass.

Jag skrev en krönika häromdagen som blev omdiskuterad. Den ingick i ett större grepp där vi gick igenom Sveriges öden och äventyr under Erik Hamrén och slutsatsen är glasklar: Ett uppskrivet Sverige underpresterar, ett kritiserat Sverige lyfter sig.

Vi frågade spelarna om detta och de höll med: ”Såga oss gärna”, var budskapet.

Så jag tog fram motorsågen. I sak är krönikan korrekt men den saknar perspektiv och jag väljer att bara lyfta fram det negativa. Det är ingen hederlig beskrivning av det svenska landslaget utan vinklad på ett extremt sätt som jag aldrig tror skrivits tidigare i svensk press. Alltid retar det någon i landslaget att lyfta sig lite extra mot Österrike. Eller så skiter de i det. Det gör de förmodligen.

I alla fall, det blev roliga reaktioner. Framför allt av den här typen faktiskt, från Lennart, som nog inte hade hela bilden klar för sig.

Ӏntligen, Robert.
Otroligt sant och modigt av dig. Sverige behöver fler av denna kaliber, som vågar säga sanningen”.

Ny dag, nya tag i mixade zonen inför landslagets träning.

Den här gången ställde jag mig bredvid Pontus Wernbloom. Som släppte mininyheten att han inte tror det blir någon förlängning med CSKA Moskva:
– Fyra och ett halvt år är lagom, sa Pontus.

Sedan är han sugen på att prova ett nytt fotbollsland innan han återvänder till IFK Göteborg, som han berättar om i intervjun här.

Frågan är var Pontus då hamnar? Ni minns väl den klassiska formuleringen om förhandlingen med CSKA: ”Han avslöjade sina vänsterideal, svepte vodkan och skrev på”.

…om Milan hör av sig kanske det låter så här:

”Han bad Berlusconi dra åt helvete, svepte grappan men skrev aldrig på”.

I alla fall.

På träningen hade Elfsborgs assisterande tränare Peter Wettergren (som är landslagsspion också) en framträdande roll och ledde en passningsövning. Intressant.

Kim Källström var på hugget och gav bland annat Kristoffer Nordfeldt en hårtork när målvakten släppte första hörnet på ett Seb Larsson-avslut. Fast Källström riktade hårtorken ifrån Nordfeldt som troligen inte hörde vad han skrek.

…apropå Kim frågade jag om ett rykte jag snappat upp, att hans fru hade fått jobb på Migrationsverket i Norrköping.
Kim garvade:
– Du får nog kolla dina källor.

Bredvid gick landslagschefen Lasse ”Tick-Tack” Richt som väste:
– Och det gäller inte bara i det här fallet.

Min kollega Johan Flinck har en intressant intervju i dagens papperstidning: Mittbacken Mikael Antonsson berättar om en nära döden-upplevelse: ”Jag var sekunder från att dö”, säger Antonsson.

…det är något av mr Flinchs specialitet det där, att fråga idrottsmän ”Har du varit nära att dö någon gång?”. En oskyldig fråga som de flesta svarar på och som ofta ger en bra rubrik och nästan alltid en läsvärd story.

Jag är dock besviken på att mr Flinch aldrig ställt frågan till mig för då jävlar hade han en fått sig en story till livs.

Här är de sju gånger jag har varit nära att dö:

1. Åtta år gammal. Klättrar i berg med min kompis Samuel. Börjar glida ner för en klippavsats, får tag i en rot, dinglar över kanten innan Samuel kommer till undsättning. Med gemensamma krafter får vi upp mig på säker mark.

2. 15 år gammal. Är på väg till fotbollsträning på MT5:an. Samma dag har jag plockat av 65-kubiket och 20-förgasaren. I en kurva frontalkrockar jag med en Saab 9000. Hjälmen, som jag har glömt att knäppa, flyger av och jag efter. Jag flyger över bilen och landar tio meter längre bort, smalbenet klyvs mot en trottoarkant, armen bryts, huvudet klarar sig (vad jag vet). Min lagkamrat ”Di Leva” (vi kallade honom så) satt bakom på moppen, han landar på ett vägräcke och svanskotan tar smällen. Damen i Saab:en är så chockad att hon aldrig märker att vi var två på mopeden och jag får en ny på försäkringen. Vad som hände med Saaben vet jag inte men det såg ut som att Tor hade slagit med sin hammare på motorhuven.

3. 16 år gammal. Kör cross på bondens åker utanför Partille. Maxar rakt över och när jag ska bromsa har fotbromsen skakat ur fästet. Någon handbroms finns inte. Jag far ut över en brant, ner mot Säveån, rakt in i ett träd. Crossen kilas fast där stammen delar sig tre meter upp i luften. Farsan och en granne får dra loss den med rep. Jag klarar mig utan en skråma, crossen också. Bonden mindre glad över att vi kört på hans grödor.

4. 17 år gammal. Steg för steg har vi hoppat högre och högre upp från berget ner i Kanalen i Jonsered. Den högsta avsatsen mäter vi till 22,9 meter med ett arbetsmåttband vi stulit från ett bygge vid Jonsereds fabriker. Vi kallar toppunkten för Enen. En dag bestämmer jag mig. Kanalen är bara 3,5 meter djup, så jag har skor på när jag hoppar. Givetvis går jag rakt ner i betongbottnen ändå. Men inte värre än att jag står på benen i dag.

(Här visar jag upp Kanalen i ett tidningsreportage i Aftonbladet för några år sedan. Då vågade jag bara hoppa från 15-metersavsatsen, man blir ju klokare med åren tyvärr…).

5. 20 år gammal. Vi har en nöt kvar att knäcka. Att simma genom Kanalens vattenfyllda tunnel (ni ser den skymta på bilden). Den är 100 meter lång, vad som finns där inne vet ingen. Vattnet är strömt och vi flyter in. Till en början inga problem. Halvvägs blir det becksvart. Tre fjärdedelar från slutet slår jag plötsligt i huvudet – vattenytan och taket har gått ihop. Vi håller fast oss med händerna i taket för att inte dras med i strömmen, min kompis Kalle får panik och vänder för att simma motströms 75 meter. Jag tar ett djupt andetag, dyker och simmar ner i det okända under vattnet så länge jag orkar. När luften är slut stiger jag upp, tack och lov finns det mellanrum att andas på och jag kan glida vidare genom utgången. Kalle kommer en timme senare, helt slut av att ha simmat tillbaka hela vägen. Snart dyker brandkåren upp som fått larm om vad som varit på gång: ”Är inte ni lite för gamla för sånt här?”, undrar de. Sedan börjar det brinna i ett hus nånstans och brandmännen far i väg.

6. 35 år gammal. Har firat midsommar med Miss Modins släkt uppe i Liden. På natten ska det badas. Vi hoppar från ett tak ner i vattnet. Jag dyker utan att kolla förutsättningarna. Dagen efter har jag en stor reva längs sidan av ryggen. Om jag dykt en halv meter åt vänster hade jag aldrig kunnat bjuda mr Flinch på de här historierna.

7. 37 år gammal. Första veckan efter semestern. Coach Kalle Karlsson tar ut mig i truppen för en division VI-match med Gamla Karlbergare. I 70:e minuten byter han in mig, tre djupledslöpningar senare har jag svår andnöd, i den 80:e plockar Kalle av mig. Fem minuter till på planen och jag hade gjort farfar sällskap i stället.

Vad gör du rubbe på, Flinck?

Just nu slukar jag allt jag kommer över om krokodilen som polisen hittade i en trädgård i Malmö.

Det handlar om en två meter lång nilkrokodil, tillhörande en skånsk knarkbaron (typ) som är misstänkt för häleri och artbrott.

I tio år hade mannen krokodilen i ett växthus:
– Jag hade gärna använt växthuset till något annat, sa mannens fru när historien uppdagades.

Krokodilen omhändertogs av den myndighet som omhändertar krokodiler på vift, och fördes i ambulans till hemlig ort (upphittade djur förs tydligen ofta till hemlig ort, och den hemliga orten visade sig denna gång vara Höganäs i närheten av Helsingborg).

Ett tag var det snack om att krokodilen skulle placeras i Göteborg, få bo på Universeum, döpas till Old Glenn och skaffa säsongskort på Gamla.

I Göteborg har vi nämligen en mycket fin tradition av den här typen av kräldjur. Ett av mina bästa barndomsminnen är besöken på Sjöfartsmuséet. Där bodde en slö gammal alligatorhona som hette Smilet (Smajlet på göteborska). Jag har för mig att hon var 80 år nånting, rörde sig ytterst sporadiskt men rymde en gång ner i kanalen. Om det nu är sant.

En dag var Smajlet död men den oerhört populära alligatorn finns än i dag att beskåda, uppstoppad på Göteborgs Naturhistoriska museum…

…inte mer än rätt alltså om den stackars nilkrokodilen från Malmö får komma till en stad som vet att uppskatta en god reptil.

Men så hörde jag på radion att det inte längre var aktuellt. I stället skulle krokodilen undersökas av en veterinär, och i värsta fall avlivas.

Ett sådant beslut kan aldrig accepteras utan motstånd och kamp. Ge mig ett plakat och demonstrationståg, och jag ställer mig först i ledet. Ni som inte är med är emot.

Nog om det tillsvidare.

Landslaget har samlats för ödesmatcherna mot Österrike och Tyskland. Jag hann aldrig fram till Erik Hamréns presskonferens, jobbade med Häcken-Malmö FF på Hisingen i söndags, men i mixade zonen var jag på plats. Den första spelare jag såg var Tobias Hysén.

Med en ambitiös grund till ett helskägg.

Allsvenskt guldstridsskägg eller VM-kvalskägg?

Nej.

Och nej.

– Det är mer att jag inte har orkat göra något åt det. Det kommer nog ryka nån gång under den här samlingen. Det handlar om allmän lathet.

Jag frågade Tobbe hur det var att ta emot beskedet om Malmö FF:s förlust? Sved 1-2 mot Djurgården ännu mer då?
– Absolut. Jag förstår att vi gick för vinst i slutet men det är klart att man tänker lite grand att vi borde hållit igen och värderat den poäng vi hade ännu mer. Men det är lätt att säga i efterhand.

Frågan är bara hur man försvarar sig mot den här mittbackslöpningen från Daniel Amartey? I 95:e minuten. En av årets prestationer i allsvenskan, helt klart.

Sverige kan hamna i ett liknande läge. Vad göra vid ställning 1-1 mot Österrike med tio minuter kvar? Gå för seger och riskera förlust – eller bevaka poängen och tro på en poäng mot Tyskland också?

– Byt in mig så gör jag 2-1, sa Ola Toivonen och flinade när vi frågade om hur Sverige resonerar vid ett sådant scenario.

Ola har en viss erfarenhet av att skjuta Sverige till mästerskap, minns Holland 2011, han är dessutom i form, har spelat de tre senaste från start för PSV och första målet kom mot Waalwijk i helgen.

Vem vet, kanske blir det en favorit i repris – fast den här gången är det ”bara” en playoff-plats på spel.

Jag tror att matchbilden får avgöra det där. Man spelar för seger förstås men går vi på knäna sista tio och det står 1-1 finns ingen anledning att gå ner på trebackslinje om Österrike har oss i brygga.

Zlatans fot är ”okej”, sa Hamrén. Jag reagerade på ordvalet. Men så är jag ibland överdrivet konspiratorisk också.

I dagens tidning drar jag mitt strå till stacken för att hjälpa Sverige till VM. Frågan är inte om någon kommer att missförstå det.

Utan hur många.

Matchkrönikan om Häcken-Malmö FF läser ni HÄR – den handlar om hur allt fler lag lärt sig att knäcka MFF-koden. Och att Häcken imponerade när de säkrade allsvenska kontraktet 2014. Och att Malmö är en match närmare SM-guldet.

Det här blogginlägget tänkte jag ägna åt MFF-tränaren Rikard Norling.

Vi brukar fascineras av hans retorik, de bevingade formuleringarna.

I dag var han på ett mer obegripligt humör.

Direkt avskrift av Iphoneinspelningen:

Rikard, du sa på presskonferensen att du tyckte det var en jämn match men jag noterade knappt att ni skapade en målchans medan Häcken hade rätt många? Det är ju det det handlar om nånstans.
– Alltså, det beror ju på hur man… Alltså, vi får inte till heta… De har ju fler heta, vi öppnar upp oss i andra, vi jagar, men trots att vi jagar mot ett sådant gäng som Häcken som är bra på det så…(stön)…det blir ju en matchbild men… Alltså fram till första halvleks inledning så blir det… Jag tycker det är bättre efter halva första men…(stön)…målen kommer till på ett sätt som kanske inte speglar matchbilden.
Varför inte det?
– (skratt) Ehh…eller målen kommer till på…(skratt)… ett sätt som handlar mer om…(stön)…kanske inte lagtaktiska bitar utan från nån hörna och nån som Peter sa – det blir en kontring.
Du verkar ha lite svårt att sätta ord på vad det var som hände där ute?
– Nä men jag känner att jag försöker sätta de ord som jag vill sätta. När spelarna slår upp tidningarna i morgon så finns det vissa saker jag vill att de ska läsa och vissa saker jag inte vill att de ska läsa. Om det finns något jag tycker är mindre bra så kommer jag att ta det med spelarna i så fall.
– Är ni nöjda nu?
Det vete fan men vi får la inte så mycket mer?
– Det är bra att du inte är nöjd.

Så kan det vara ibland ute på det allsvenska fältet. Men det är klart jag är nöjd, det blev ju en helt okej krönika – och ett småroligt blogginlägg. Inte fy skam en allsvensk söndagkväll när det inte hände ett smack i guldstriden, förutom att Malmö FF är en match närmare SM-guldet.

Jag har ju en fast sida varje fredag som ägnas åt allsvenskan. När man skriver bra om svensk fotboll får man beröm, när man tar upp eventuella problem är man en idiot.

Jag brukar välja ett ämne som är på tapeten, den här veckan hade jag tre alternativ: Johan Seguis supportermarsch, Jörgen Lennartsson-petningen eller härvan i Helsingborg. HIF-härvan skriver min kollega Johan Flinck om på startuppslaget och Lennartsson hade jag redan avhandlat på bloggen, därför skrev jag om Segui då det dessutom dök upp ny information i går kväll som visade att Dagens Nyheters beskrivning av hur kramen gick till inte var rättvisande.

Att vissa skulle reagera negativt på ämnesvalet var väntat – mindre väntat var att jag skulle få flest negativa reaktioner från Hammarbyare.

Det handlar om det här stycket:

”Det enklaste är att göra som Staffan Thorsell i Hammarby:

– De kallar sig supportrar men de är sabotörer. De som måste maskera sina ansikten när de går på fotboll är i fortsättningen inte välkomna på Söderstadion, sa Thorsell och initierade en kompromisslös strid mot de mörka krafter som finns runt Bajen.

En månad senare avgick han som ordförande på grund av hot. Det var hösten 2009, vad gott kom ur Thorsells goda men godtrogna intentioner?

Hammarbys svarta svans finns kvar, en bomb placerades vid nya arenan, Gaisare attackerades och slagsmål utbröt vid en familjeläktare under match”.

Jag ville visa på en motpol mot Seguis ”dialog med allt”-linje. Som inte fungerade, även om det är Thorsells attityd som oftast applåderas från tv-sofforna.

Jag kan förstås inte veta om det var Hammarbyare som hotade Thorsell även om det insinueras i texten. Det har folk dock inte reagerat på, däremot insinuationen om bomben. Jag vet förstås lika lite som polisen vem eller vilka som placerade den skarpa laddningen på Tele 2 Arena. Jag slår visserligen aldrig fast att bomben var utplacerad av någon eller några med Hammarbysympatier för att stoppa Djurgårdens testmatch, upprördheten var ju stor i den här vevan, men jag skulle ha varit tydligare och lagt till att ingen vet vem eller vilka som placerade ut bomben.

Det var väntat att Jörgen Lennartsson fick kicken från Elfsborg.

Ja det finns de som faktiskt hävdar det.

Men det var väl ändå allt annat än väntat?

Trots det allsvenska fiaskot kan det a l d r i g vara väntat att en tränare sparkas när han tagit laget till en ligatitel och till ett Europa League-gruppspel på de knappa två år han varit i föreningen. Inte i Sverige. Inte i Elfsborg. Inte fyra omgångar från allsvenskans slut.

Det var, tvärtom, en bomb från en molnig himmel.

Ju mer jag läser om det, desto mer framstår det som att spelarna har varit en avgörande del. Och visst, ibland skär det sig totalt mellan truppen och tränaren. Men grundregeln är att spelare inte ska bestämma sådant. Det finns alltid ett gäng som är missnöjda med tränaren, normalt de som inte får spelar så mycket som de önskar. Skillnaden i Elfsborgs fall är att här tycks de som spelat varit lika missnöjda (Anders Svensson, Stefan Ishizaki, Lasse Nilsson och några till).

Det brukar talas om att ”tappa omklädningsrummet” och visst, det har en viss relevans, det betyder ungefär att en tung del av spelartruppen börjar känna att den här tränaren tar jävligt konstiga beslut, han hänger inte med helt enkelt, och inte fan vinner vi några matcher heller. Men termen används nog oftare av fotbollsskrönikörer än i styrelserummen.

Samtidigt är dagens Elfsborg, med Anders Svensson i spetsen, ett grinigt jävla gäng. Det är positivt på många sätt men knappast någon lätt miljö att ta sig in i. Se på Mohamed Bangura som fick skit anonymt i lokalpressen av lagkamrater för att han inte ”gav allt för laget”. När slutade Elfsborg ta sådant inom gruppen? Samtidigt har det florerat rykten om att det funnits ett utbrett missnöje med Celtic-lånets höga lön.

Kanske var även det ett problem kopplat till Lennartssons ledarskap, att spelarna ansåg att Bangura inte var värd de chanser han fick.

Nu har spelarna i alla fall fått sin vilja igenom, därmed blir det upp till bevis. Om det var Lennartsson som var ”problemet”, gäller det att de presterar bättre framöver nu när ”problemet” är röjt ur vägen.

Upp till bevis, som sagt.

Den andra förklaringen jag ser mig skymta är att Elfsborgs ledning inte accepterade resultaten. Att de har resonerat enligt linjen ”Vi ska vara ett topplag, avsteg från den vägen accepteras inte”. Att de vill skicka en signal till spelartruppen och framtida nyförvärv att Elfsborg är och ska förbli ett topplag, här måste Olle motas i grinden, en allsvensk mellansäsong kan inte accepteras, det måste hamras in och försöka åtgärdas omgående.

Det är i så fall en smått revolutionerande strategi i vår jämna allsvenskan där till och med de större föreningarna kan köpa en och annan mellansäsong.

Däremot det här med att Elfsborg inte spelar ”rolig fotboll” längre…jag vet inte, det kanske spelar roll det också men jag minns inte någon större besvikelse över guldet i fjol.

Om Elfsborg hade slagits i toppen i år tror jag inte där spelat någon roll alls.

…i så fall tar man väl inte in en tränare som Klas Ingesson vars första kommentar var att ”Fotboll är en löpsport. Vi måste börja löpa mer”?

Peter Wettergren är kvar, han överlever sin tredje tränare som assisterande och jag antar att det blir han som drar upp linjerna nu, medan Ingesson blir ansiktet utåt och den som jobbar med gruppdynamiken och lagsammanhållningen.

…sedan tar Wettergren tar över själv?

Jörgen Lennartsson betraktades fram till igår som en av Sveriges mest intressanta tränare, jag vet att han hållits högt i förbundskorridorerna sedan U21-EM 2009. Men självklart hamnar glorian lite på sned nu. Det är inte kört för Lennartsson men han behöver studsa tillbaka, jag gissar att han gör det i Kalmar FF.

…och så tar Nanne Bergstrand över Djurgården, så många fler tränarbyten vet jag inte om det blir.

Visst, mycket snack om Rikard Norling men när jag frågade honom i går sa han att han inte hade hört ett ljud från Malmö-ledningen om att han skulle tvingas sluta efter säsongen. Så kan det förstås bli ändå.

Den allsvenska guldfrossan kom till Swedbank och höll på att stjäla poäng igen.
Den hade inte räknat med att Erik Friberg kunde nicka.
En nick, ett mål, för Malmö.
En nick, ett mål, för SM-guld.

”Lätt bäst i serien, lätt bäst i serien”.
Nä, det var inte jag som sjöng det.
Det var Malmö FF:s hemmaklack som gungade vidare långt efter slutsignalen.

– Malmö tar guldet. Jag säger det av två anledningar. Dels för att de fick den här trean i kväll, dels för att de tveklöst är det bästa laget vi har mött i år.
Nä, det var inte jag som sa det heller, det var Mjällbys kloka tränare Anders Torstensson.

– Nu är det klart, sa Jiloan Hamad och det gick en kollektiv ryckning genom det församlade pressuppbådet innan han tillade med ett snett leende:
– Nä, jag skojade bara. Det är fyra matcher kvar. Mycket kan hända.

1. Malmö FF, 54 poäng, +23.
2. IFK Göteborg, 50 poäng, +18.
Det säger tabellen med fyra omgångar kvar.

Vad jag säger?
Jag konstaterar att det inte ens räcker att Blåvitt går rent sista fyra för att stoppa den skånska guldjakten.
Tre MFF-segrar och avståndet är ointagligt.

Förmodligen kommer det inte att behövas, Malmö kan mycket väl vinna årets allsvenska på 60 poäng (tre färre än snittet sedan 16-lagsserien infördes).

Guldfrossan?
Den besegrade Malmö efter 84 tålmodiga minuter på Swedbank i går kväll.
MFF gjorde inte någon av deras bättre matcher mot Mjällby, det dröjde en halvlek innan de kom underfund med motståndarnas 4-5-1-uppställning som låste ytterbacksspelet och gjorde det trångt centralt.

Skillnaden mellan halvlekarna var i mångt och mycket att medan MFF i första halvlek blev frustrerade när de tvingades ut på kanterna, började de betrakta det som en möjlighet i andra.

Jag frågade Rikard Norling hur många mål Malmö har gjort på inlägg-nick tidigare i år?
– Inte något, sa han.
Om Norlings minnesbild är korrekt, jag har själv inte hunnit kontrollera saken, dröjde det alltså till 84:e minuten i femte omgången från slutet.

Ricardinho första impuls var att ta med bollen inåt i planen. Men Malmö hade mycket folk i straffområdet efter hörna och vänsterbacken lyfte den mot bortre stolpen i stället.
Där fanns 179 centimeter Erik Friberg, mittfältaren som själv hävdar att han inte kan nicka, på direkt order från assisterande tränaren Daniel Andersson. Ingen i Mjällby brydde sig om att markera honom.

Med en Wim Kieft-stöt fast utan skruv (Holland-Irland EM 1988 ni som minns) studsade bollen förbi Mattias Asper och i nät vid bortre stolpen.

Mr hundra procent – nu även med huvudet.

Jag vet inte om ni såg firandet på Malmö FF:s bänk men det sa det mesta om målets betydelse. Till och med Lasse Lagerbäck hade nog slagit i taket om han suttit där.

När allsvenskans skickligaste fotbollslag även gör mål på inlägg, med spelare som inte kan nicka, då kan väl det här bara sluta på ett sätt: Med att Malmö FF vinner allsvenskan 2013.

De har dessutom varit starkast under den allsvenska superveckan som tog slut i går.
På åtta dagar har MFF tagit nio poäng mot Blåvitts sex, AIK:s fyra och Helsingborgs två.
De har inte släppt in ett enda mål den här perioden och Filip Helanders comeback i mittförsvaret ska inte underskattas.
– Han är nog topp i allsvenskan vad gäller mittbackar, sa Rikard Norling och den ende som protesterar mot det är möjligen Helsingborgs Roar Hansen.

Mot Mjällby behövde varken Helander eller Pontus Jansson slita ihjäl sig defensivt, Mjällby kom sällan över halva planen. Bollinnehavet stannade på 65-35 men som Anders Torstensson uttryckte det:
– Det kändes som 80-20.

Som det brukar vara att möta Barcelona. Eller vad säger John Alvbåge?

SUPERVECKAN DAG 8

Resan: Från Kalmar till Malmö.

Körda kilometer: 2022.

Färdkost: Letade i 15 mil efter en pizzeria. Utan framgång. E22:an är ett svart hål vad gäller mat.

På bilstereon: Studio Ett diskuterade AIK-ordföranden Johan Seguis kramande med en maskerad supporter. En komplex fråga. Det går inte att kategoriskt hävda att det är fel med dialog, det går inte heller att hävda att dialog är helt okomplicerat. Men varför hävdar Segui att han inte minns?

Känsla: Guld.

Match: Malmö FF-Mjällby 1-0.

Tipset: 3-0.

Spaningen: När Malmö inte gjorde någon vidare match, då tog klacken i desto mer. En tung uppvisning i läktarsång.

De vinner guldet: Malmö FF.