I eftermiddag plockas alltså landslagstruppen ut och jag lovar att leverera en utförlig rapport från presskonferensen.

Talade med Lagrell tidigare i kväll och han kommer att ge sina synpunkter på Uefa-konferensen och den ”dålig förlorare”-diskussion som blossat upp efteråt. Lagrell tycker det är svagt att de nordiska länderna inte höll ihop, och syftar då på att Danmark och Island valde att lägga sina röster på Platini. Jag förstår Lagrell och Lennart, jag hade också varit förbannad om jag hade varit i deras kläder. Det är väl inga fel att gnälla lite?

Det stora felet var naturligtvis att Lennart, 77, överhuvudtaget ställde upp för omval när han inte hade stöd, men det inser nog Lagrell också.

Annars har det väl ärligt talat inte hänt så mycket i fotbollsvärlden i dag förutom att förre Hammarby-spelaren Björn Runström, nu Fulham, levererat ett hyfsat citat till sin hemsida apropå utlåningen till Luton.
– Inte min fotboll precis om jag ska vara helt ärlig. Mycket sparka, spring och massor av höjdbollar är min bild av the Championship. Men Premier Leagues reservlagsserie suger så det känns ändå bättre än att fortsätta harva i reservlagserien och värma bänken på Craven Cottage emellanåt.

Just det ja, Malmös samarbete med IMG spricker. Det mest intressanta med det är väl att när avtalet tecknades höll en högröd Bengt Madsen hov för den församlade pressen, och nu, när allt gått åt helvete, skickar han fram sin stackars vice ordförande Håkan Jeppsson att förklara misslyckandet. Något denne inte lyckats särskilt bra med.

Har tillbringat min sista lediga kväll med en helt fantastiskt intressant dokumentär om Hollywoods nära samarbete med Pentagon. Varje gång en krigsfilm ska produceras i USA skickas manuset till Pentagons avdelning för ”relationer med underhållningsbranschen” (eller vad det nu hette). Ett par höga militärer läser manusen och avgör om filmen ska få ekonomiskt stöd, rätt att använda autentiska arkivbilder, låna krigsmaskiner eller till och med riktiga militärer (!).

Filmer som De gröna baskarna, Top Gun, Plutonen och ett helt gäng till har fått stöd genom åren (enligt dokumentären förändrade Top Gun hela det amerikanska folkets inställning till militära operationer och krig efter kritiken mot Vietnam-vansinnet).

Jag är ett ganska stort fan av amerikanska krigsfilmer och var väldigt spänd på om min topp 3-lista egentligen är amerikansk regeringspropaganda.

Men Apocalypse Now (min etta) fick inget stöd. Pentagon gillade inte att en officer skulle ha ihjäl en annan officer och Coppola vägrade ändra storyn. Den tunna röda linjen (min tvåa) fick också avslag direkt medan Black Hawk Down (3) faktiskt är sponsrad av den amerikanska krigsmaskinen. Här ansåg Pentagon inte att det fanns något att förlora om den sanna bilden gick upp på vita duken. Enligt en journalist i dokumentären visar Black Hawk Down interventionens meningslöshet och USA:s misslyckande på ett trovärdigt och realistiskt sätt, men framställer motståndarna som ansiktslösa dumskallar. Kanske var Pentagon nöjda med det?

Det där var ett sidospår.

På tisdag presenteras landslagstruppen till Egypten-matchen och det känns för en gång skull rätt spännande. Vilka kommer in, vilka åker ut? Nannskog? Holmén? Isaksson? Rosenberg? Daniel Andersson?
Å andra sidan; eftersom Lagerbäck sa i Sydamerika att man kan använda en sådan match för att lufta trotjänare med lite speltid i klubblagen kanske vi inte ska förvänta oss alltför många nya namn (Lagerbäck sa inte ”trotjänare” men det var det han menade).

Såg att mitt inlägg om fitness-Wagners och Platinis fittformer toppade Anrells floskeltopp, men det var väl ingen floskel, jag skojade ju bara med Lagerbäck.

Trodde aldrig att Lennart Johansson skulle ställa upp om han visste att det fanns en risk att han skulle förlora. Nu tog hans långa, framgångsrika karriär slut på ett närmast förödmjukande sätt; Lennart höll på för länge, kunde inte släppa taget om makten när det var dags.

Hur många knivar kan han ha fått i ryggen?

Lennart Johansson – förloraren.

Är det så vi kommer att minnas honom?

Tycker att han var värd en bättre sorti.

Jag vet inte vad Johan Mjällby säger, men jag är i alla fall upprörd. Efter att i snart ett år ägnat större delen av sin blogg åt ”Kung Mjällby”, så reser Lur bort i två veckor till Sydamerika och vad händer – jo, han börjar skriva om Pontus Kåmark i stället!

Se bara:

* I dag dök TV4-gänget upp på arenan.
Och som de gjorde det.
När landslaget skulle testa gräset på matcharenan José Pachencho Romero-stadion i Maracaibo så studsade en boll fram till förre landslagsbacken Pontus Kåmark.
Denne skulle slå en läcker helvolley till en vidöppen Paul Balsom, men fick en fruktansvärd felträff och drog istället Jon Jönsson – som ovetandes letade efter sina skor vid bänken – stenhårt i skallen.

* Inte minst är det den förre landslagsbacken som fortsätter att dominera tillställningen. I går kväll följde Kåmark upp sin knock av Jon Jönsson med att tappa (!) ut sin fönsterruta från hotellrummet.

* Kåmark lånade min pansarsäkra solkräm (faktor 45), men det kom ändå fram en klubbvakt och bad honom ta på sig tröjan.
Han såg rätt stekt ut.
Vi satt ner bredvid planen och hade ett snack om rubriker och så, och det är nog långt ifrån alla som vet att vi reportrar INTE sätter rubriker.
– Det tog mig 15 år att fatta, sa Kåmark.
En intressant diskussion med en före detta spelare som nu står på andra sidan.

* Kåmark dök upp på träningen i dag, trots svåra magproblem under natten. De kom snabbt på, för bara minuterna innan hade han attackerat kvällstidningarna i allmänhet och våra betygsättningar (från matcherna) i synnerhet.

* Kåmark hade järnkoll på alla affärer, internet-caféer och restauranger. Ge honom två veckor till här och den förra landslagsspelaren skulle kunna jobba som guide i Quito.

* Jag och Kåmark körde ett trevligt race ute på sta’n i går kväll, och nu behövs lite vila inför den långa flygresan hem i morrn bitti.

* Skönt att man hade sina dvd-filmer, eftersom resesällskapet Kåmark sov sig igenom i stort sett hela flighten på sådär 12 timmar…

Johansson eller Platini? Johansson, som en motvikt till Sepp Blatter, om ni frågar mig. Tror även att majoriteten av fotbollspamparna i Europa kommer att resonera så.

Personligen är jag inte särskilt imponerad av Lennart Johansson. Han är en pamp som alla andra som når en sådan position (även om vissa i Sverige verkar tro att ”vår Lennart” är annorlunda bara för att han är svensk). Han har flera gånger genom åren skickat mejl och brev om att nu jävlar ”har jag pratat med dig för sista gången”. Sedan har saken varit glömd några månader senare.

Hans insats i AIK går inte till historien… eller det kanske den gör, fanns inte som någon framgångssaga.

Lennart Johanssons fotbollspolitiska karriär är däremot en framgångssaga som saknar svenskt motstycke. När folk som känner Lennart väl beskriver honom, brukar de lyfta fram hans förmåga att hitta en mellanväg vid intressekonflikter. Det är ju onekligen en dygd i den världen.

Om han är för gammal? Nej, så länge han håller sig frisk spelar väl inte åldern någon roll. Samma gäller för Platini.

– Ren tur, my friend. Bli inte för mallig nu bara, att köpa presenter är en konst – och även en blind höna kan hitta mat…

– Urfina!!! De ska jag ha på festen i morgon! Och tröjan också. Tack, Robert (smack).

Alla ni som varit lite sugna på att se mer av fitness-Wagner än hans nuna på bildbylinen bör kolla här. Men vem som är mest fitt av Platini och Wagner får ni avgöra själva. Jag tycker båda ser ganska fitta ut och Lagerbäck håller säkert med.

Den här resan har framför allt lärt mig en sak:

Vi måste ta tillbaka våra flygplatser!
När vi LANDADE i Amsterdam fick vi först bli luktade på av en knarkhund, sedan visa passen, sedan skicka våre grejer genom en sådan där kamera (trots att vi gjorde allt detta när vi flög från Quito).
Sedan – för att komma på vår anslutning till Sverige – fick vi visa passen igen, skicka våra saker genom en sådan där kamera igen, Leffe Boy på Scanpix fick slänga all sprit han köpt Taxfree i Ecuador och vi fick visa passen ett par gånger till. Till råga på allt tvingades vi lyssna till flygplatspersonal som skrek som galningar om ”liquids” hit och ”liquids” dit.

När blev det så här?
Varför?
Vad ska vi göra?
Är allt Bush fel?

När jag kom hem hade en plogbil skottat upp all den snö som fallit i Stockholm i januari runt Pärlan. Som tur var fick jag låna en spade av en vänlig granne och en timme senare kunde jag rulla iväg. Detta gjorde mig dock inte hälften så irriterad som blotta tanken på vad som sker på flygplatser runt om i världen i detta nu.

Tripp, trapp, trull. Dåligt, bättre, bra. Så kan väl den här januari-resan sammanfattas. 1-1 mot Ecuador i Quito i sista matchen är ett bra resultat, även om Ecuador vilade flera av första matchens mest tongivande spelare. Och när de väl hamnade i underläge, då ökade de takten ordentligt.

Jag har varit på landslagets fyra senaste januari-resor. Så här har det varit:

Hongkong (2004) L L L
USA (2005) L L L L
Saudi (2006) L
Sydamerika (2007) L L

Betyget omfattar motstånd, resultat, yttre förutsättningar. Årets resa är knappt godkänd, mest på grund av alla märkliga förflyttningar, spelplatser och speltider (heja Kentaro). Spelarna har gjort vad man kan kräva av dem och lite till – förutom i första matchen mot Venezuela som var ett riktigt bottennapp. Mina topp tre:

1. Daniel Nannskog.
2. Max von Schlebrügge.
3. Samuel Holmén.

Precis färdigjobbad, ska käka lite nu, sedan flyger vi hemåt i morgon eftermiddag svensk tid. Två veckors jobb är över, nu blir det inte många knop på ett tag. Förutom att den där jäkla reseräkningen måste skrivas ihop, ligger ute med skapligt mycket pengar…

Den som inte söker, han finner. På väg till matchen hittade jag ett par till skor till flickvännen och visade dem för den tidigare så skeptiske (före detta) TT-Johansson – som tvingades backa från sin bestämde tes att det inte går att köpa skor till flickvänner:
– De där tror jag fan hon kommer att gilla, sa (före detta) TT-Johansson.

Yes!