Landslaget tränade på halvfärdiga matcharenan Estadio José Pachencho Romero som var en intressant bekantskap. Mellan läktarna och planen var först en cykelvelodrom, sedan en bit gräs och till sist löparbanor. De som klagar att ”man sitter för långt från spelarna på Nya Ullevi” borde ta en sväng hit – vi snackar 70 meter.

Rapparen Dogge Doggelito (av alla) dök upp på träningen. Hans pappa bor i närheten och Dogge – som helt klart förstått betydelsen av publicitet – lät sig glatt fotograferas med förbundskapten Lasse Lagerbäck och Rami Shaaban.

Lagrell kommenterade sina valutaproblem vid flygresan:
– Det gladde en småläning att det finns så vänliga människor.

Lagrell kommenterade också valet av Sydamerika som resmål för landslaget.
– Det finns inte så himla mycket att välja på. Det är klart vi kunde åkt till Saudi-länderna igen, men då hade ju inte Roland kunnat åka med.

Dagens skott svarade Pontus Kåmark för. TV4-experten skulle skicka tillbaka en boll som studsat upp på velodromen, siktade mot Paul Balsom och fick bra träff på halvvolley – rakt i tinningen på Jon Jönsson som stod och knöt skorna tio meter bort. Jönsson såg halvt chockskadad ut men flinade gott när Kåmark tog på sig snedsparken.
Kåmark tog det hela med ro.
– Det var ju en back jag träffade, kanske blir plats för mig nu…

I dag anlände resten av den svenska journaliststyrkan till Maracaibo och (före detta) TT-Johansson hade som vanligt en bra historia i bagaget.

Vid flygbytet i Caracas hade han slagit följe med Lars-Åke Lagrell som inte hunnit växla till lokal valuta (bolivares) och följaktligen skulle få problem med flygskatten. Lagrell lyckades på något sätt låna stålar av en annan resenär, som han lovade att betala tillbaka så fort han fick tag på ett växlingskontor. Men något sådant fanns inte på flygplatsen och Lagrell fick låna pengar av (före detta) TT-Johansson för att lösa sin skuld. Men vid det här laget hade en ganska svettig Lagrell lyckats tappa bort den vänliga själ som lånat honom pengar…

Restaurangen vi åt på i går kväll hade fantastisk vy över Maracaibo Bridge, men maten var sämre. Blev ändå en lyckad kväll.

Vår taximan är oslagbar. Klockan 19.24 släppte han av oss vid restaurangen och vi bad om hämtning två timmar senare. 21.24 klev han in på stället, vinkade glatt och meddelade att bilen var på plats. Resan tog en dryg halvtimme enkel väg och kostade motsvarande 180 kronor totalt…

I dag tränar landslaget på matcharenan halv tio på kvällen svensk tid så det blir snabba ryck för att hinna få in något i tidningen.

Dagen har tillbringats på hotellets tak där solen stekte gött.

Har fått en del del mejl om mitt förra inlägg och det är tydligt att ironin inte nått fram till alla. Så jag passar på att göra följande förtydliganden:
1. Jag tänkte inte förgifta landslaget, det var på skoj.
2. Jag tycker inte att Johan Wiland är ful, det var på skoj.
3. Jag ska försöka hålla mig från att knuffa ner honom från Anderna.

När vi kom till landslagets träningsanläggning i förmiddags möttes vi av den här blå tejpbiten på ett stängsel.

Landslagschefen Lars Richt förklarade:
– Vi vill att ni håller er bortanför den. Det blev så rörigt i går.

Här ytterligare en bild som visar området vi alltså inte fick vistas i. Foto-Leffe står i höjd med tejpbiten.

När jag i går skulle gå och ta lite vatten (ungefär där borta där vakterna står) var landslagets säkerhetsansvarige mig hack-i-häl hela vägen. Han var förmodligen orolig att jag skulle hälla gift i landslagets vattenflaskor. Det hade jag naturligtvis gjort om nu inte säkerhetschefen genomskådat min djävulska plan. Jag har alltid tyckt att Johan Wiland är en ful fan och det var ett utmärkt läge att bli av med honom en gång för alla. Ska försöka knuffa ner honom från Anderna i stället.

Blev en sväng i hotellbaren och vi gjorde det man tydligen inte ska göra i Venezuela – prata politik.
Men det gick lugnt till och av barpianisten fick vi bland annat lära oss att den i Venezuela mycket populära – och mycket socialistiska – presidenten Hugo Chávez, som ser Kubas Fidel Castro som sin gudfar, inte är folkets favorit i Maracaibo (där vi alltså befinner oss). Här är mannen som föll mot Chávez i valet – Manuel Rosales – störst.

Hotellbaren är värd ett eget kapitel; 14 våningar upp, glasväggar och ett snurrande golv. Där satt jag i går kväll med ett glas vitt och en bättre cigarr (nåja) och såg ut över Venezuelabukten i norr, kåkstäderna i söder, cityljusen i väster och oljeborrtornen i öster (Venezuela är världens femte största oljeproducent och här får man full tank för fyra dollar. Ändå lever 40 procent av befolkningen i fattigdom så Chávez har lite att jobba med…).

Venezuela är så här långt en väldigt trevlig bekantskap, även om vi ständigt får rekommendationer att inte vistas utomhus kvällstid.
– Här nöjer de sig inte med att råna, de dödar. För dem handlar det om överlevnad, som en svensk herre med venezuelensk fru berättade vid landslagets träning.

I kväll tänkte vi ändå bege oss ut till Maracaibo Bridge, en av världens längsta broar, 8 kilometer, som går rakt över Maracaibo-sjön där bland annat Lundin Oil borrar (heja AIK). Här ska finnas en fantastisk peruansk restaurang och vår taximan – som kör oss vart vi vill, när vi vill, för nästan inga pengar alls – är beställd till 18.30. I förmiddags försökte han inte sälja på oss öl – utan kyckling.

Ganska sömnig träning i dag och jag pratade med Roland Andersson och Rami Shaaban efteråt. Andersson tyckte att Per Nilsson och Daniel Nannskog imponerat mest så här långt, medan Olof Guterstam av naturliga skäl (superettan) har haft det tyngre.

På söndag är det match och det verkar faktiskt vara en del intresse i stan. Det är Venezuelas första landskamp på hemmaplan på ett bra tag och till sommaren arrangerar landet Copa America. Men större än basebollen blir fotbollen aldrig här.

Solen bränner på rätt bra vid ekvatorn, jag kommer att vara brun och fin när jag kommer hem. Lur på konkurrenten har det värre, han har köpt sig en skottsäker solkräm (faktor 45).

Nu dags att jobba lite.

Efter matchen mot Venezuela ska Sverige upp på Anderna och spela i den tunna luften mot Ecuador. SvD-Johanna påminner om följande rader ur sin tidning:

”Sebastian Eguren testade positivt för kokain i februari 2004 i samband med en match i Copa Libertadores i Ecuadors högt belägna huvudstad Quito.
– På lagdoktorns inrådan drack jag och flera andra medspelare ”mate de coca”, ett te som görs på kokablad och som sägs lindra höjdsjukesymptom. Jag var den ende spelaren som testades…
Domen på två års avstängning förkortades visserligen till sex månader men Eguren var så knäckt att han funderade på att lägg av.”

Får hoppas att inte fysiolog Balsom har något liknande i beredskap åt de svenska spelarna…

Apropå vad ett avslöjande är:
Expressen avslöjade först att AIK och Gais förhandlade om Khari Stephenson. Då hade inte Sportbladet en rad om det.
Sportbladet avslöjade tre dagar senare att affären var klar med prislapp och kontraktslängd. Då hade inte Expressen en rad om det.
Båda två är väl lika goda avslöjanden och båda två ska väl rubriceras som avslöjanden?
Har man svårt att förstå det, kan det inte vara lätt att lära sig dansa.

Landslaget tränade i 30-gradig värme på en helt okej anläggning någonstans i Maracaibo (som tydligen är en industristad med cirka tre miljoner invånare).
 
Exakt var planen låg och hur vi kom dit vet jag inte, vår taximan körde först till en annan arena och började torka svett från pannan när vi förklarade att det var fel. Men det var en hygglig snubbe som var mest intresserad av att sälja på oss de ”cerveza” han hade i bagageluckan.

Alla tränade utom Stefan Ishizaki (förkyld) och att döma av träningen blir det följande startelva mot Venezuela på söndag:

Rami Shaaban
–
Markus Jonsson, Max von Schlebrügge, Per Nilsson, Oscar Wendt
–
Niclas Alexandersson, Anders Svensson, Martin Ericsson, Jeffrey Aubynn (Stefan Ishizaki)
–
Ola Toivonen, Daniel Nannskog

Lagerbäck var ovanligt tuff och när någon spelare fick snedträff under avslutsövningarna röt han: ”Skjut istället”. Extra hård var han mot unge Ola Toivonen, 20, när denne försökte lattja in ett friläge: ”In med bollen, Ola! Kliniskt!”. När Ola satte dit nästa läge med en distinkt volley lät Lagerbäck mer nöjd: Så där ja, Ola. Det var godkänt”.

Tuff var också IFK Göteborgs landslagsdebutant Pontus Wernbloom som gick hårt fram som vanligt. Några minuter in på spelövningen vräkte han omkull Jeffrey Aubynn så att denne fick bita i gräset.

Snackade med Lagerbäck, Ola T, Niclas Alexandersson och Max von S efteråt och ska skriva artiklarna nu.

Sedan blir det en sväng till havet om inte hotellpoolen duger.

Artiklarna jag filade på under flygresan var dels de här om landslagstruppen, dels det här avslöjandet som AIK nu bekräftat.

Efter sju timmars skön sömn har jag ätit en venezueliansk frukost – stekt ägg, ost, skinka, lök, bröd, färskpressad apelsinjuice, kaffe. Svarta bönor skulle ingått men de var slut. Mätt blev man ändå.

Klockan är nio på morgonen och om en halvtimme ska vi bege oss mot landslagets träning som är nånstans i denna märkliga stad där kåkstäder och lyxkvarter blandas omvartannat.

Bor i det största hotellrum jag någonsin bott i, med kök, vardagsrum och sovrum.

Upptäckte precis att hotellet ligger invid havet och det kanske hinns med ett dopp i eftermiddag.

Har bokat om resrutten och flyger med landslagets plan mellan Maracaibo och Quito (Ecuador) på söndagkvällen. Det händer inte ofta att de fruktansvärda och blodtörstiga journalisterna får resa med spelarna.

Hög tid för en kabel, sedan mot träningen.

Häng med på den här turen om ni orkar:

04.00 ringde klockan, in i duschen, packa det sista, en puss på flickvännen och ut till taxin som rullade mot Arlanda 04.45.

Stormvindar i Stockholmsområdet men planet lyfte i tid 06.50 och var framme i Paris strax efter nio. Hann skriva två artiklar på planet innan jag, Lur och fotograferna fick rusa mellan gaterna för att hinna med AF 460 mot Caracas. Skickade texterna till Stockholm via mobiltelefonen och fick uppkoppling bara sekunder innan dator och mobil skulle skickas genom säkerhetskontrollen.

Kycklingpasta och tiramisu sköljdes ner med champagne, rödvin och whisky samtidigt som jag klippte tredje delen i Mia Erikssons hemska berättelse Mias Hemlighet (fortsättningen på Gömda och Asyl). En sömntablett på det och jag sov som ett barn sista fem timmarna innan vi landade Venezuelas huvudstad vid nio på kvällen svensk tid.

Byte till inrikesflyg – kanonfint plan men jag tog en whisky för säkerhets skull – och nordväst vidare mot Maracaibo, en turiststad (nåja) nära havet med en snittemperatur på 38 grader dit landslaget anlände i går.

Klockan tolv svensk tid fick vi tag på en flygplatstaxi och en timme senare – efter en kringelkrokig resa genom kåkstäder och lyxkvarter – var vi framme vid hotellet. Eriksson på Bildbyrån fixade en ”på-plats-bylinebild”, blixtsnabb check in, på med datorn, skriva sista texten, trådlöst bredband i lobbyn, batterierna i datorn tog slut fem minuter efter mejlet gått fram.

Nu är klockan två på natten svensk tid (jag hittade en strömadapter till slut), och efter att jag provat restaurangen – dit jag ska NU! – har jag varit igång i 24 timmar. Då ska det bli skönt att sova.

God natt.

…lyfter planet mot Venezuela och senare Ecuador. Läste precis UD:s rekomendationer och tydligen ska man vaccinera sig mot malaria vilket jag helt missat. Men enligt vår redaktionschef Janne Flash som bokat resan går det lika bra med myggmedel och långärmat om kvällarna.

Samtidigt varnar UD för att vistas utomhus kvällstid i Venezuela (rånrisken) så det kanske blir till att hålla sig på hotellet ändå.

Först målet mot Island, sedan ny brud och nu ny klubb – livet leker för Christian ”Chippen” Wilhelmsson.

Återstår att se hur mycket speltid det blir, men det är ju under alla omständigheter roligare att sitta på Romas bänk än på Nantes.

Hur som helst – stort!