Var på Expressen i går och hämtade flickvännen. I receptionen träffade jag Djurgårdens hedersledamot Pelle Kotschack och vi började snacka fotboll.
Pelle menade att det nog skulle bli jäkligt bra med nya tränarduon:
”Bosse Andersson har haft kontakt med Siggi i många år”.
Men ni har mycket att göra med spelartruppen? försökte jag.
”Jo jo, men det är kul, det är bara kul”, sa Kotschack.
Kul? Om jag varit djurgårdare hade jag varit ordentligt orolig. Efter att ha dominerat svensk fotboll under 2000-talet tror jag att Dif är på väg att bli frånåkta ordentligt av flera lag.
I oktober 2005 skrev jag så här: ”Det är bara att gilla läget och vänja sig vid att Djurgården kommer dominera svensk fotboll framöver också”. Så var känslan efter att Dif lyckats vinna allsvenskan utan att spela särskilt bra och med mycket pengar kvar på banken. Nu kan jag bara konstatera att andra allsvenska lag utvecklats i en helt annan riktning än man trodde då.
Misstagen som Dif gjorde guldåret och i år verkar upprepas inför nästa säsong; i stället för att gå in med kraft och värva bevisligen bra allsvenska spelare som lyfter laget (Toivonen, Djuric, Williams, Dixon med flera) tittar man återigen utomlands eller på halvlöften (Kebba och Dahlberg). Direkt ökar risken för snedrekryteringar.
Mig veterligen har Dif bara gjort två bra värvningar senaste två åren: Sören Larsen och Mattias Jonson. Jag begriper inte varför man kan betala 14 miljoner för en brasse men inte 7,5 för Toivonen, 5 för Djuric eller 10 för ett ”Williams och Dixon”-paket. Med förmånliga vidareförsälningsklausuler kan det inte vara omöjligt.
Klubbdirektör Bosse Andersson sägs dessutom ha lyckats göra sig ovän med en av lagets mest tongivande spelare senaste åren, Johan Arneng.
Sedan det här med tränarvalet. Känns lite som att Djurgården är på väg att göra en AIK: efter stor framgång med en väldigt auktoritär ledarstil (Baxter vs Åkeby/Lucic/manualen) satsar man på den totala motsatsen (Nordin vs Jonevret). När det inte fungerar går man tillbaka till en auktoritär ledarstil men har då en spelartrupp som inte alls är redo för det (Money vs Siggi).
I svenska klubblag verkar den auktoritära, brittiska modellen bara fungerara när man har en mycket noggrant ihopvärvad spelartrupp bestående av ett antal starka karraktärer, det har Djurgården definitivt inte idag
AIK fick inte ordning på sin skuta förrän man satte sig ner och drog upp en långsiktig plan med en tränare man visste skulle passa.
En annan parallell mellan klubbarna är flackandet mellan olika spelsystem och den stora spelaromsättningen.
Jag tror att Djurgården har en ganska jobbig resa framför sig och skulle tro att dröjer 5-10 år innan det blir ny guldfest på Super-Bosses krog.
Minst.