…förutom att hon är en varm, öppen, ärlig och fotbollskunnig människa som välförtjänt tycks ha gått rakt i den svenska folksjälen?

Fotboll handlar om resultat, och det är Pia Sundhages resultat som förbundskapten som i första hand ska granskas och analyseras.

Eller visst, vi kan enbart betrakta EM och damlandslaget ur ett politiskt perspektiv, att damfotbollen har vuxit som idrott och att landslaget fått den medieexponering, kärlek och respekt de förtjänar. Det är viktiga bitar men det har denna gång inte haft så mycket med resultat och prestation att göra, som är det vi normalt dissekerar när det kommer till idrott.

Jag vet inte om någon minns det nu men några dagar innan premiären avgick plötsligt en man vi kan kalla Birger. Denna Birger var då och är nu – åtminstone för mig – ett blankt ark. Jag vet inget om honom, jag hade aldrig hört talas om honom tidigare.

Birger var den assisterande tränaren som hade ansvar för försvarsspelet. Varför han lämnade framkom aldrig exakt men det tycks ha varit en kombination av missnöje från spelarna och att han inte var helt överens med Pia Sundhage om defensiven (som ju var hans område).

Det svenska försvarsspelet haltade mot Danmark, testades aldrig av vare sig Finland, Italien eller Island, och rämnade åter mot Tyskland.

Hur mycket handlade det om att Pia Sundhage – och landslagsledningen – gjorde en dålig rekrytering inför EM i denne Birger?

Om Pia & Co. inför den viktigaste turneringen i svensk damfotbollshistoria kunde gå bort sig helt i en nyckelrekrytering, hur mycket har det då slarvats med övriga förberedelser?

Ursäkta att jag ställer frågor snarare än ger svar men jag har inte bevakat mästerskapet som journalist, jag har bara följt det som en vanlig glad och förväntansfull landslagssupporter.

Åter till huvudfrågan: Vad gjorde Pia sportsligt med landslaget som motiverar de hyllningar hon nu mottar?

* Hon fick spelarna att prestera i andramatchen mot Finland när pressen vilade tung på dem. Det knöt sig aldrig, hon tog ut rätt startelva.

* Hon gjorde Sverige till ett bra lag på fasta situationer.

Mer?

Jag vet inte riktigt. Egentligen fick hon ju bara Sverige att göra det man kunde förvänta sig av dem mot Italien (som vilade sex ordinarie spelare) och mot Island (som man kan fråga sig hur de egentligen nådde kvartsfinalen).

Då är frågan ”Vad lyckades hon inte med?” mer intressant att ställa:

* Pia fick inte spelarna att kliva ut avslappnade till premiären vilket är en av ledarskapets huvuduppgifter i det läget: Att balansera anspänningsnivån. Det är inte lätt men det ska inte vara lätt att vara förbundskapten heller.

* Pia tog inte ut rätt straffskytt (Lotta Schelin missade ju) och hon var uppenbarligen inte en tillräcklig auktoritet för att alla spelare skulle respektera den förutbestämda straffordningen (Kosovare Asllani).

* Pia tog inte ut rätt startelva i premiären, åtminstone sett till att hon underkände den på flera positioner redan till matchen efter.

* Pia gjorde inte rätt byten när Sverige var i underläge mot Tyskland, jag tycker i alla fall inte att bytena fick någon effekt.

* Till sist: Pia fick aldrig spelarna att prestera på en sådan nivå att de överträffade sig själva och nådde den där finalen. Betyget för Sveriges sportsliga prestation blir godkänt, inte mer.

Jag är inte dummare än att jag vet att förbundskaptenens betydelse är av mindre betydelse. Man brukar tala om 10-20 procent är vad en coach/ett team kan bidra med till prestationen, sedan står spelarna för 80-90 procent. Men om en förbundskapten nu mottar enorma hyllningar, då måste man fundera på varför? Gjorde Pia Sundhage verkligen något rent sportsligt som motiverar hyllningarna? Hade vi sett sämre resultat med Thomas Dennerby – eller hade Sverige varit i final då? Får man ens formulera den tanken i dag?

Pia Sundhage hade visserligen inte så lång tid på sig, däremot hade hon väldigt mycket tid med spelarna under vårvintern, mer än någon annan förbundskapten hade med respektive lag. Hon är en spännande ledare som har gjort fantastiska resultat och är en svensk idrottsikon, en viktig röst, en hjältinna. Att hon är rätt person på posten är jag fortfarande övertygad om men tvärtemot majoriteten av de svenska fotbollsfansen känner jag mig i dag mindre säker på Pia Sundhage som förbundskapten än vad jag gjorde innan EM började (å andra sidan höll/håller jag henne väldigt högt).

Till hösten börjar ett VM-kval då jag hoppas att hon visar att jag kände helt fel den där kvällen Sverige gjorde det man kunde förvänta sig av dem – inget mer.

Helsingborg kom till Örjans Vall med så många frågor runt laget att det dröjde en halvlek och krävdes en hårtork innan de kom på varför de egentligen var där:
För att ta tre poäng.
För att placera sig främst i guldracet.

När tränaren Roar Hansen – plötsligt återuppstånden från helvetesfebern – hade avslutat presskonferensen efter hängmatchen mot Halmstad (1-0) slog det mig att han inte fick en enda fråga om tabellen. Så jag bad honom berätta hur det känns att vara serieledare nu när alla lag har spelat lika många matcher (förutom AIK och Häcken som har en mer).
– Det har vi varit förr, sa Hansen och ryckte på axlarna.
Ingen stor sak i HIF-lägret, alltså, även om Hansen snabbt tillade:
– Men det är så klart bättre att ligga där än att ligga femma. Jag tror att det kommer att stå mellan det här gänget som ligger där uppe nu.

Så är det förstås och faktum är att Helsingborg, 16 omgångar in på årets allsvenska, har annat att fundera på än den extremjämna tabellen. Till exempel om Walid Atta är spelaren som ska ersätta skadade May Mahlangu bredvid Ardian Gashi den här guldstridshösten?
– Jag har inte bestämt mig om det, sa Roar Hansen.
Alternativet är att byta plats på Atta och mittbacken Loret Sadiku (som gjorde en provocerande nonchalant insats i går) vilket ger HIF ett kreativare mittfält med spelare på naturliga positioner. Jag tycker att Atta var bättre mot HBK än han var mot Öster i förra veckan men förstår om Hansen famlar lite kring hur han ska knäcka den potentiella guldnöten.

Apropå nötter:
– Jag tycker att vi spelade som en påse nötter i första halvlek, suckade HIF-tränaren.
Första 45 minuterna på Örjans Vall gick HIF rakt i Halmstads skickligt gillrade fälla. HBK stod högt, var kompakta och gjorde det trångt. Men i stället för att utnyttja planens bredd och längd försökte Helsingborg hitta in centralt på mötande spelare.
Som någon uttryckte det: Robin Simovic och nye islänningen Arnor Smarason kunde ha delat skor, så ofta befann de sig på samma yta.
Dessbättre för HIF:s skull saknade Halmstad kreativitet och kvalitet för att utnyttja omställningslägena som uppstod. I det offensiva spelet tycks laget inte synka med anfallsparet Boman/Baldvinsson och Helsingborgs backlinje kunde reda ut situationerna.

Chansfattigt och tillknäppt löd domen om första halvlek från läktaren – i Helsingborgs omklädningsrum ljöd Ardian Gashis svordomar.
Den hetlevrade mittfältaren gav lagkamraterna en ordentlig hårtork innan han klev ut på planen och vobblade in ett distansskott från 30 meter. Det såg billigt ut men den som tittade noga noterade hur HBK-keepern Stojan Lukic var skymd och precis när Gashi sköt tog han ett par snabba steg åt höger medan bollen vred sig in via hans vänstra stolpe.

Målet var inte det enda Helsingborg gjorde bättre i andra halvlek: Högerkanten kom med i spelet oftare, Halmstad sträcktes ut bättre och Smarason kunde kliva ur Simovics 47:or.
Men den nyligen värvade islänningen är också ett litet frågetecken. I går var han ivrig och överambitiös , hotade sällan eller aldrig och det har i alla fall inte klickat direkt med Simovic. Är han ett bättre alternativ än Alvaro Santos som har imponerat i de två senaste matcherna från start och svarade för ett begåvat inhopp på Örjans Vall?
Det får framtiden utvisa, närmast mot IFK Göteborg på söndag då jag förutsätter att Samrason får en ny chans att visa vad han kan.
Lyckas han inte lär Ardian Gashi tala om det för honom.

Jag har så klart ett skevt perspektiv här. Jag är en sportjournalist som har rest land och rike runt och sett världsstjärnor spela fotboll. Jag får till och med betalt för att prata med dem efteråt.

Jag förstår att kidsen tycker det är en once in a lifetime att se Zlatan, Thiago Silva, Wayne Rooney och Christiano Ronaldo live-live. Vem är jag att ta ifrån någon den upplevelsen och den glädjen?

Jag tycker också att det är bra att jippona drar in pengar till svenska klubblag, även om summorna är förhållandevis små, tyvärr är det storklubbarnas marknad.

Och för det tredje: Dessa världsklubbar är slutna företag som tränar, lever och verkar innanför höga murar, det finns något positivt i att de närmar sig fansen då toppfotboll är en globaliserad industri.

Med det sagt har jag lite svårt för matcherna som nu avlöser varandra i sommar. I kväll såg vi Hammarby-Paris SG på Tele2 Arena. Här i Göteborg, där jag befinner mig, kan du inte kliva in i en busskur utan att mötas av en affisch om SUPERMATCHEN mellan PSG och Real Madrid på lördag. Och i nästa vecka AIK-Manchester United på Friends – någon som har missat det?

Varför görs inte liknande marknadssatsningar på att sälja den svenska klubblagsfotbollen på herr- och damsidan? Där matcherna faktiskt betyder något ”på riktigt”.

Och nej, jag kastar inte sten i glashus här, Sportbladet lägger mycket mer resurser på allsvenskan än på de här turnérande barnkalasen. Möjligen inte på damallsvenskan men det är en journalistisk bedömning utifrån det svala intresset kring serien. Kanske förändras det efter EM-succén även om jag tvivlar – majoriteten av de ”fans” som nu bänkar sig på arenor, pubar, fanzones och framför tv-apparater lär knappast ens notera seriefinalen mellan Tyresö och LdB Malmö på Tyresövallen 10 augusti. Hur som helst är det inte mediernas ansvar att lyfta en idrott framför andra – det ansvaret vilar på respektive idrott. För de som lyckas kommer en ökad mediebevakning som ett brev på posten.

I somras var jag utsänd för att bevaka Barcelona-Manchester United på Ullevi i Göteborg. Det resulterade i en rätt trumpen krönika som avslutades så här:

”Noll mål och 16 (!) byten senare – Tito Vilanova gjorde elva, sir Alex fem – var det dags för straffsparkar, bäst av tre. Xavi och Piqué i mål, Nani och EM-sumparen Ashley Young bommade – segern till Barcelona och vi förberedde oss på det där fyrverkeriet.
I stället blev det pinsamt på riktigt.
Arrangören ställde fram ett podium, Sven-Göran ”Svennis” Eriksson utsåg Iniesta och Scholes till ’möcket, möcket bäst på plan’, Henke Larsson och Lennart Johansson överräckte en pokal till Xavi & Co. som fick rada upp sig under konfettisprut och ’We are the champions’ dånandes ur högtalarna.
Efter att Barçaspelarna lämnat podiet snabbt som Usain Bolt kom fyrverkeriet som en befrielse.
Det här har folk betalat mellan 400–700 kronor för, i vissa fall ännu mer, de kan inte vara nöjda?! tänkte jag och tog med mig blocket ut på stan. Men jodå, gammal som ung, kvinnor och män, Barçafans och Unitedfans, alla sken de ikapp med Ullevis strålkastare.
– Det var inte samma drag som på 90-talet när Blåvitt spöade toppklubbarna. Men du fick se en och annan tvåfotare som du aldrig får se igen, sa Christer från Ale.
– Framför allt var det här en upplevelse för de små, sa pappa Martin från Halmstad och ­klappade sonen Ludwig, 7, på ­huvudet.
Det förstås. Men en träningsmatch är en träningsmatch, även om du döper den till något annat. Jag ger Barcelona–Manchester United + av fem.
Men det regnade i alla fall inte, trots att korvtanten på Drottningtorget hade larmat om oväder”.

Kanske är det så vi måste se det, att det förstärker fotbollsintresset hos våra unga. Men jag står ändå fast vid den provokativa rubriken, att kvällens publiksiffra värmde mitt fotbollshjärta. Det kom ”bara” 23 427 till Tele2 Arena för att se Hammarby-PSG trots att biljetterna såldes desperat för elva spänn mot slutet. Ändå såg betydligt fler i lördags, 29 175 personer, Hammarby möta Örgryte i superettan.

Det hade känts så oändligt mycket tråkigare om det varit tvärtom.

En 50 mils bilfärd i stekande sol tar på krafterna, tur att Maria Sveland levererade ett vasst, välformulerat och viktigt Sommar i P1, annars hade resan känts en och en halv timme längre än den kändes.

Här kan ni läsa matchkrönikan Häcken-AIK 2-3. Egentligen skulle jag ha skrivit om något annat. Jag frågade ju AIK:s tränare Andreas Alm på presskonferensen hur man gör för att hålla i en formtopp?

Alm svarade:

– Vi hade en liknande matchrad i fjol, sedan förlorade vi en match, sedan vann vi lika många till. Har man gjort det tidigare tror jag det är lättare att göra det igen.
– Det vi har sagt är att vi aldrig ska börja med klacksparken vi gör i sista minuten i segermatchen.
– Om man börjar med det snygga, med det flytet man känner när man leder och vinner en match, då börjar man spela mot den förra motståndaren. Men det gäller ju att bryta ner den nya motståndaren först. Det är en form av ödmjukhet som spelarna gör väldigt bra. 
– Nästa gång möter vi Elfsborg, och det är klart att dagens seger ger oss energi, men om vi tror att vi ska lösa Elfsborg på samma sätt funkar det inte.

Jag tyckte svaret var spännande, och efter presskonferensen tog jag ett längre snack med Alm om hur AIK jobbar med den delen av idrottspsykologin.
– Det sista spelarna minns från den här matchen är ju att de står och sjunger segersånger med fansen. Det måste vara borta när nästa match börjar.

När jag kom till Aftonbladets lägenhet i Göteborg och skulle lyssna på exakt vad Alm sagt var det tyst. Den förbannade jävla Iphonen hade inte spelat in en enda sekund. Det kändes ungefär lika irriterande som när du stannar bilen, köper en färsk dosa snus, sätter dig i bilen och kör iväg, tappar ut dosan i bilen på motorvägen och måste köra av igen.

Mitt minne är visserligen bra, men kort. Och jag orkade inte ringa för att be Andreas upprepa citaten. Så det fick bli en matchkrönika i stället. Det funkade okej, tycker jag.

Men snacket med Alm var intressant. Det handlar alltså om att hjärntvätta spelarna mellan matcherna, allt för att inte riskera det där som Häcken åkte på i går: De kom från en bragdupphämtning mot Sparta Prag, sedan släppte de in 0-1 efter fyra minuter efter ett vansinnigt nonchalant försvarsspel av mittbackarna Fredrik Björck och Simon Sandberg som mentalt var kvar i Prag och sög på en Staropramen.

Det var en händelserik och underhållande fajt. Jämn men AIK lite bättre över 90 minuter och mycket bättre sett till första 30 minuterna. Kanske skulle Häcken haft en straff i slutet men jag uppfattade situationen dåligt och det var inget snack om det efteråt.

Bäst i AIK var Martin Mutmba (hemjobbet, förarbetet till 2-1, frisparken till 3-1) – L L L L. Kennedys mål är fantastiskt bra, framför allt det andra som nog är ett av de bästa fotbollsmålen jag har sett i allsvenskan (om ni förstår vad jag menar) – L L L L. Men Kennedy är faktiskt ganska anonym utöver målen. Trist för Helgi Danielsson att göra en plattmatch som avskedsmatch (han grämde sig svårt efteråt, läs den lilla intervjun i tidningen i dag) – men vi ger honom L L ändå.

I Häcken imponerade 18-årige centrala fältaren Simon Gustafsson tungt. Han får L L L i ett lag som inte riktigt fungerar. Men han flyter majestätiskt fram och har en vänsterfot som är förbannat lik Kim Källströms. Jag är lite inne på att hålla honom som en större mittfältstalang än både Daniel Amartey och Melker Hallberg. Men vi gör bokslutet efter säsongen. Och på tal om t a l a n g e r: Intressant inhopp från 17-årige forwarden Carlos Strandberg (världens störste 17-åring?) som lekte in sitt första allsvenska mål. Moestafa El Kabir gjorde en vass match innan skadan satte stopp (men ingen fara för Sparta Prag-returen) – L L L.

Nåväl, jag pratade om Daniel Majstorovic med Andreas Alm också. Jag skrev ju en krönika om det i gårdagens tidning, och det kändes som att Alm hade ett behov av att förklara hur landet ligger. Han hävdade att det handlar om energin i truppen, han ville inte förändra den då det blivit segrar i de senaste matcherna. Eftersom Daniel ändå inte vill sitta på bänken så blir det inget bra att ta ut honom i truppen, menade Alm. Då ville han hellre ha med Daniel Tjernström på bänken och det han bidrar med därifrån.

– Så där har du den sportsliga aspekten, sa Alm som uppenbarligen läst krönikan och mindes anslaget.

Det Alm indirekt säger är ju att Majstorovic egentligen borde syssla med golf eller någon annan individuell idrott men jag tror som sagt att det finns andra bitar också, och mycket riktigt, Alm tillade:

– Sedan är det ju ett transferfönster öppet också…

Då slog det mig att Djurgården är på mittbacksjakt så jag testade den på Alm men han viftade bort idén:
– Det är nog ingen AIK:are som vill spela i Djurgården.

…men förutsatt att Majstorovic går gratis, och är beredd att gå ner i lön, kanske Djurgården inte är någon dum idé, eller vad tror ni? Förhoppningsvis har tiden i AIK lärt honom att han inte är Zlatan utan kompis med Zlatan. Det kanske skulle kunna bli bra.

Hammarby och Djurgården delar ju arena numera, och AIK och Djurgården gjorde en spelaraffär så sent som inför den här säsongen med Kennedy som inte var särskilt uppskattad av dåvarande Dif-managern Magnus Pehrsson.

Nu väntar en lugn dag på framsidan, sedan Halmstad-Helsingborg på onsdag. Ett HIF utan May Mahlangu som tragiskt nog har slitit av hälsenan och missar resten av guldstriden. Hur det påverkar HIF får vi se på Örjans Vall – mitt första besök för året på Sveriges vackrast belägna fotbollsarena.

Nya arena, gammal sanning:
Bjuder man in Party-Janne Andersson till en invigningsfest är risken överhängande att det är han som får fira till slut.

Efter att IFK Norrköping besegrat Djurgården med 2-1, och vi hade varit på presskonferens i något som påminde om en föreläsningssal på Rymdhögskolan, blev jag stoppad vid en utgång av en man som kunde misstänkas för djurgårdare:
Vad tyckte du? Vilka var bäst? undrade han.
Han syftade förstås inte på matchen utan ville att jag skulle jämföra Djurgården och Hammarby. Och om ni nu tvingar mig, är det där vi får börja:
* Hammarby fyllde utrymmet med flest.
* Djurgården fyllde tomrummet bäst.
Ursäkta att en göteborgare blandar sig i denna infekterade Stockholmsfråga med en krystad ordlek som tillhygge men jag syftar på publiksiffra respektive ljudkuliss.
Fler stolar gapade tomma när Djurgården premiärspelade jämfört med när Hammarby invigde arenan i går kväll: 29 175 mot 27 798.
Men det Djurgården saknade i antal upplevde jag att de tog igen i röststyrka.
Det lät helt enkelt högre, oftare och mer synkroniserat från de blårandiga jämfört med de grönvita.

Båda inramningarna höll internationell toppklass, och varför Djurgårdsklacken lyckades aningen bättre än Hammarbys klackar har jag en liten och högst ovetenskaplig teori om. Medan Dif hade samlat hela klacken längs hela södra kortsidan (den är dessutom större) hade Bajen delat upp sin mellan norra kortsidan och nordvästra långsidan. Den sistnämnda lösningen tycks kunna ge en del synkroniseringsproblem på det här stora evenemangsbygget.

Jag skrev i dagens krönika att Tele2 Arena ställer höga krav på spelare och publik. Den känns visserligen som en äkta fotbollsarena – men den gör sig bäst för stora matcher. Efter Djurgårdens premiär finns ingen anledning att ändra sig på den punkten: Det går att känna en viss oro över hur det blir här med knappt 10 000 på läktarna.

När vi ändå diskuterar publiken: IFK Norrköpings vita bortafölje (över 2000 personer?) ska förstås också lyftas fram.

Resultatmässigt slutade invigningshelgen ungefär lika illa för hemmalagen: Bajen tappade två poäng mot ett bottenlag i superettan, Djurgården förlorade med 1-2 mot ett starkt IFK Norrköping. Dessutom heter arenans första målskytt varken Kennedy Bakircioglü eller Erton Fejzullahu utan Imad Khalili – en historisk kalldusch.
”Peking” hade tydligare idéer om hur de ville anfalla medan Djurgårdens bästa stunder i matchen var när de drevs framåt av energin från läktarna. Men gula kort på det centrala innermittfältet gjorde att de tappade i duellspelet, och när ytterbackarna inte forsade fram som energifotbollen kräver, då kunde bortalaget omgruppera och ta över i andra halvlek (Andreas Johansson tog förstaduellen, Lars Krogh Gerson samlade upp andrabollarna).

Gunnar Heidar Thorvaldsson var ett hot hela matchen men lika begåvat som han slog dit segermålet, lika obegåvat var hans hyschande mot en Djurgårdsklack som dessbättre tog det oprofessionella uppträdandet väldigt professionellt. Thorvaldsson kunde varnats enligt regelboken men Stefan Johannesson lät det vara.
Å andra sidan upplevde jag Djurgårdens straff som ganska billig. Bollen tog visserligen på Mathias Floréns arm men den var inte i onaturlig position och han försökte dra undan den snarare än att ”handen sökte bollen” som det heter enligt regeltolkningen.

Andreas Johansson var iskall vid straffpunkten när han väntade ut David Mitov Nilsson och bredsidade in Djurgårdens första mål på Tele2 Arena.

Både Hammarby och Djurgården har missat klara målchanser och det beror självklart på att bägge lagen saknar formstarka avslutare men jag tror också att man kan skylla det på en viss ovana vid det plastiga underlaget: Simon Tibblings och Daniel Amarteys skott över mot tomt mål signalerade i alla fall om det.

Men, och detta är sedan gammalt: Bjuder du in Party-Janne Andersson till en invigningsfest är risken förstås överhängande att det är han som får fira. På presskonferensen efter matchen frågade jag hur:
– Jag vill inte prata högt om hur jag tänker fira det men det är klart…vi har ingen match på två veckor så jag tänker fira! sa Norrköpings-managern.

Hans tränarkollega i Djurgården, Per-Mathias Högmo, var av förklarliga skäl inte lika uppåt. Två raka förluster, Högmo-effekten tillfälligt avblåst (om den någonsin funnits) och i nästa match mot Helsingborg får laget klara sig utan både Andreas Johansson och Daniel Amartey som är avstängda.

Tele2 Arena är invigd och efter invigningsmatchen mellan Hammarby och Öis inför 29 175 åskådare går det att konstatera följande:
Det är en arena som ställer höga krav på spelare och publik.
I går levde spelarna på planen inte upp till kraven att besegra ett bottenlag i superettan.

Det är en knölig situation som har uppstått.

Elfsborg lånade Mohamed Bangura från Celtic, de betalar ett antal miljoner för att täcka hans lön, det talas om en summa som är större än fem miljoner men mindre än tio.

Det är mycket pengar för ett lån för en allsvensk klubb. Det är också en uttalad Europa-satsning.

Nu möts av allt att döma Elfsborg och Celtic i Champions League-kvalet i slutet av juli/början av augusti. Utöver att det är en tuff lottning för Elfsborg innebär det följande dilemma:

Hur känner Mohamed Bangura för att spela matchen?

Det finns inga regler eller någon klausul i låneavtalet som stoppar honom men Celtics manager Neil Lennon har redan varit ute i brittiska medier och satt Bangura under hård press:

”If he played it would put him in a compromising situation.

”I think it would be a very difficult situation for him mentally as well so I think it would be best for all parties if he didn’t participate in either of the ties.

”He is our player at the end of the day and we have loaned him out to that club.

”The only reason we put him out on loan is to get some game time.

”He is playing in an environment that he knows, he has done very well so hopefully he will come back a better player.”

Som sagt: En knölig situation.

Var det någon som tänkte på att det här scenariot kunde uppstå?

Förmodligen inte.

Borde någon ha tänkt på det?

Alldeles uppenbarligen.

Låt oss dra det till sin spets: Tänk om det går till straffar, är Jörgen Lennartsson beredd att skicka fram Mohamed till straffpunkten? Vill Mohamed själv skjuta i det läget?

Om svaret på frågorna är nej – ska han då spela matchen?

Jag tycker så här: Det är Elfsborg som betalar Banguras lön, han är Elfsborgs spelare den här säsongen och i det här kvalet – självklart ska han lira och göra jobbet till hundra procent för IFE. Men nu har Neil Lennon spelat ut ett fult kort och eftersom Bangura ska tillbaka till Celtic i januari är det nog inte riktigt så enkelt som man kan önska.

Det har pratats ovanligt lite kebab i årets allsvenska. Det kan bero på att kebabtoppen på allsvenska fotbollsarenor ser ut så här:

Först kommer Södertälje Fotbollsarena. Sedan kommer ingenting. Sedan kommer ingenting. Sedan kommer Strömvallens kolgrillade hamburgare.

Ungefär så.

Det fanns alltså flera goda anledningar att ta Robmobilen till Södertälje för att se Syrianska möta AIK.

Fan TV-Fjäll imponerade när han köpte en kebab innan avspark, ytterligare en i paus, sedan smet han hemåt fem minuter före slutsignalen med löftet om att springa naken på Friends Arena om Syrianska skulle gå i kapp till 2-2.

…kan vi misstänka att Fan TV-Fjäll köpte kvällens tredje när ingen såg?

Att Fan TV-Fjäll har tre kebaber i sig vore ändå en liten skräll.

Själv fick jag nöja mig med en: EP-Månsson hade bara 70 kronor i cash och partytältserveringen utanför huvudläktaren tar inte kort.

En av många fördelar med kebaben på Södertälje Fotbollsarena är att du måttar såsen själv.

Özcan Melkemichel var tillbaka på tränarbänken och för en skiftjobbande fotbollsjournalist uppstod följande scenario i förra veckan: Den sista artikeln som skrevs på söndag kväll innan ledigheten handlade om att Özcan avgick. Den första artikeln som skrevs efter ledigheten i fredags handlade om att Özcan var tillbaka. Den skiftjobbande fotbollsjournalisten hamnade i ett filosofiskt vacuum: Hade Özcan överhuvudtaget varit borta från hans yrkesliv?

Özcan Melkemichel är Syrianska personifierad på många sätt. Nu när han är tillbaka lär han inte lämna på ett bra tag. Men visst hade det varit intressant att se honom nästa säsong i typ…Hammarby?

…Nanne Bergstrand i Djurgården och Özcan i Bajen, varför inte.

Efter Syrianskas knappa förlust mot AIK pratade jag med Özcan. Hans spelare hade trots allt gjort en mycket bra prestation. Var det ett resultat av det tillfälliga avhoppet, Özcan bad ju om stöd och förståelse för situationen? Jag frågade om alla drar åt samma håll nu?
– Jag hoppas det. Jag trodde inte att det fanns ett sådant stöd och förståelse för resultaten. Jag är otroligt glad, det har gett positiv energi.
Fick du samma gensvar från spelarna?
– Jag tycker faktiskt det. Det syns på hur vi spelar i dag. Men 2-0-målet dödar oss lite grand. Vi är i en svår situation. 

Den situationen förvärrades ytterligare av att en av lagets få anfallare, Osman Sow, plötsligt försvann till England för att provträna med Blackpool utan förvarning trots att han har kontrakt juli månad ut.
– Vad ska man säga? Han skulle betytt jävligt mycket för oss i dag. Jag har inga ord för det. Man måste respektera ett kontrakt, suckade Özcan.
Kan ni göra något?
– Vad ska vi göra? Det är två veckor kvar på kontraktet.
Han spelar inte mer för Syrianska?
– Nej. Han har åkt. Vi vet inte ens var han är. Men vi har tagit in en ny forward, Mattias Mete är klar tror jag och vi försöker hämta in ett par spelare till för att klara av den här situationen.

En av spelarna som ansluter är Nahir Oyal på lån från Djurgården, avslöjar EP-Månsson i dagens tidning. Och Syrianska behöver spelare, jag tycker till exempel inte att Sebastian Rajalakso håller allsvensk klass.

Rajalakso var annars spelaren som Konkurrentens ende krönikör ville ha in i EM-truppen våren 2008. Konkurrentens ende krönikör var i fokus under gårdagen igen. Formuleringen ”Är lite förvånad över att AIK inte fakturerade för alla vackra ord man sa om Ivan Turina när han dog” ledde till den mest upprörda reaktion jag har sett mot en sportjournalist sedan sociala medier uppfanns.

Formuleringen är osmaklig, det är hatet som slår tillbaka också, men i det infekterade läget är det lite som att be om det. Folk har frågat mig hela dagen ”Hur kan man skriva så där?”. För det första tror jag att Konkurrentens ende krönikör befinner sig alldeles för långt ifrån svensk klubblagsfotboll, han har säkert inte en susning om vilka som styr i AIK. För det andra finns en relevant kritik mot Expressens publiceringar (se tidigare inlägg) och så noga har Konkurrentens ende krönikör knappast bemödat sig att läsa kollegornas artiklar.

…varför han väljer en medveten provokation kring en fotbollsspelares tragiska bortgång…tja, jag är lika oförstående till det som alla andra. Formuleringen sänker trovärdigheten för en hel yrkeskår eftersom det kommer användas som exempel i framtiden på hur journalister uttrycker sig i seriösa medier.

Nog om det.

Eftersom AIK vann matchen blev det inte särskilt mycket snack om utvisningen på Alexander Milosevic. Jag tycker att domaren Martin Hansson har stöd för det röda kortet i regelverket och att bedömningen var korrekt. Milosevic får förmodligen två matchers avstängning, det är Disciplinnämnden som avgör om det ska bli 1+1 eller 1+2. Stalltipset är 1+1.

Jag frågade Andreas Alm om AIK tänker överklaga även om det blir 1+1?
– Det vore dumt att ta beslut om man ska överklaga domen innan domen har kommit, sa Alm.

Alm vs Lauler 1-0.

Däremot var Alm tydlig på frågan om mittbackspar nästa match:
– Det kan jag säga redan nu att Niklas Backman och Per Karlsson spelar. 
Med Daniel Majstorovic på bänken?
– Den truppen har jag inte tagit ut ännu, det får vi se.

Tränarens uppgift är att ta ut den bästa truppen för att vinna. Majstorovic har varit utanför AIK:s trupp i två matcher. Med Milosevic avstängd är rimligen den bästa truppen för att vinna mot Häcken en trupp där Majstorovic är med på bänken. Vi får se hur Andreas Alm gör.

Jag bevakar inte det pågående EM-slutspelet men följer damernas matcher med stort intresse framför tv:n. Jag har dock svårt att få ihop Pia Sundhages beslut att skicka fram bänknötarna till medierna dagen efter den fina 5-0-segern mot Finland. Vad ska man fråga om? Hur hård är bänken? Hur tungt är vattnet? 

Det pratas ofta om att damfotbollen får för lite medieutrymme, sedan när intresset är som störst – då passar det inte längre. Så jobbigt kan det väl ändå inte vara att lägga en halvtimme på att snacka med glada landslagsjournalister dagen efter en storseger?

Det blev, precis som det alltid blir mellan Syrianska och AIK, ett drama till slut.
Det är ändå ingenting i jämförelse med den allsvenska tabellen:
1. Malmö FF. 2. AIK. 3. IFK Göteborg.
Får en enkel fotbollsjournalist lov att drömma om en guldstrid mellan de största städernas största lag?

Senast allsvenskan var en storstadskamp var 2002. Då vann Djurgården komfortabelt före MFF och Öis. Ett trekejsarslag mellan Malmö, AIK och IFK Göteborg har däremot inte hänt i modern tid.
Tanken svindlar.
Minns bara 2009 när Gnaget och Blåvitt följdes hela vägen till en ren guldfinal i Göteborg. Krydda minnesbilden med Malmö FF, krydda den med en hjärnornas kamp mellan tränarna Rikard Norling, Andreas Alm och Mikael Stahre, mellan kulturbärare som Mattias Bjärsmyr, Per Karlsson och Pontus Jansson, profiler som Jiloan Hamad, Martin Mutumba och Tobias Hysén, på arenor som Gamla Ullevi, Friends och Swedbank.
Den som knappar in 343 på text tv:n ser att det är där vi står just nu.
Var står vi klockan nio i kväll?

Då har Helsingborg med stor sannolikhet tagit över andraplatsen med en match mindre spelad men det gör inte dramat mindre spektakulärt – tvärtom.
Bara en sådan sak som att AIK och Helsingborg möts i sista omgången, de två lag som under fjolårshösten gjorde nyttiga erfarenheter i Europa League men inte har något kvalspel att spilla energi på i år.
Hur vi än vänder och vrider på det ser vi ut att få en allsvensk höst det kommer att talas om i generationer framöver.

Det fanns en hel del att prata om efter Syrianska-AIK 1-2 på Södertälje Fotbollsarena också.
Kenny Stamatopoulos avgörande räddningar, Kennedy Igboananikes två klassmål och Alexander Milosevic röda kort (korrekt dömt av Martin Hansson enligt mig) är de tydligaste punkterna i en kurva som formade en intensiv och underhållande fotbollsmatch.
Dessutom välspelad, framför allt från tabelljumbons sida som i första halvlek uppträdde till synes helt opåverkade av veckans turbulens kring tränaren Özcan Melkemichel.
Med en droppande Dinko Felic och en flytande Sharbel Touma hittade Syrianska lösningar i svåra situationer på små ytor och kom till bra avslut i och strax utanför AIK:s straffområde. Om laget inte lidit av akut forwardsbrist efter Osman Sows provspelsflykt till Blackpool hade det kunnat se annorlunda ut i målprotokollet.

AIK:s bästa vän den här kvällen – utöver Sows kontraktsbrott och ett respektingivande bortafölje – var tålamodet. Trots att Syrianska dominerade i perioder stressade AIK egentligen aldrig upp sig, de undvek tokiga beslut och grova misstag, i stället litade de på att kvaliteten längst fram skulle omsättas i tillräckligt många chanser och mål mot Syrianskas ihåliga backlinje. En sådan trygghet är en viktig tillgång för att undvika poängförluster när spelet inte stämmer till hundra procent.
– Ändå är Henok inte på papperet i dag, han har en assist, det är riktigt bra, men vad gäller avslut är han inte med, så vi har mer potential, som tränaren Andreas Alm uttryckte det efteråt.

AIK var ett lag i våras, de har varit ett annat under sommaren. Det laget har tagit 13 av 15 möjliga poäng efter uppehållet, släppt in två mål på fem matcher och ändå har en viktig del av ryggraden saknats senaste veckorna då Celso Borges är på landslagsuppdrag med Costa Rica.
Kan AIK vara samma lag under hösten har de dragit sitt strå till stacken för att dagens fotbollsfans ska få uppleva den där unika och historiska guldstriden under hösten 2013.

Jens T Andersson försvann hastigt och lustigt från AIK för några månader sedan, sedan var han plötsligt aktuell som sportchef för Hajduk Split, nu har han varit det i en månad.

Här förklarar han läget för de journalister som följer Hajduk Split under en presskonferens som väcker så många tankar, frågor och funderingar att jag inte förmår mig att samla dem till ord just nu.

Dober dan.