Tidigt morgonflyg, från Cuenca tillbaka till Quito. Snart presskonferens med landslaget. Tänkte snacka med Daniel Nannskog om hur han ser på sitt landslagsgenombrott (får man väl ändå kalla det?).

Har fått en del mejl om varför jag gav Rade Prica en trea i betyg och jag förstår reaktionerna, tyckte inte heller Rade var särskilt bra. Men så här brukar vi resonera kring betygsättning: knappt godkänd är ++ och ett extra + för målet, det blir +++. Fotboll handlar ju trots allt om att göra mål.

Efter presskonferens och jobb blir det en tur till stans flådigaste galleria och lite shopping.

Tänkte också tipsa om att bloggportalen.se slagit upp portarna igen.

Har skummat igenom lite bloggar, krönikor och artiklar om Sveriges match mot Ecuador och för en gång skull känner jag mig nödd och tvungen att rycka ut till landslagets försvar.

Alla som suttit hemma framför TV:n och tycker och skriver att det var skit – hallå! Vet ni hur det känns att gå upp för en trappa på den här höjden? Man måste sjukskriva sig en vecka. För att inte tala om att gå upp för en backe. Man blir till och med andfådd av att sova.

Det har varit resor kors och tvärs, nya hotell, nya planer, nya bollar, nya spelare, ingen Alexandersson, tidigt på säsongen med mera, med mera. Dessutom; Ecuador förlorar aldrig här.

Spelarna gjorde vad man kunde förvänta sig av dem – och lite till. Punkt.

Däremot; när det gäller januari-resornas fortsättning står jag fast vid det jag skrev efter Saudi i fjol: går det inte att hitta vettiga resmål och motstånd – lägg ner. Hongkong (-04) och USA (-05) var bra, Saudi (-06) och Sydamerika (-07) mindre bra. Det borde till och med Kentaro Group inse.

Som väntat hade Sverige inte en chans mot Ecuador, men gjorde ändå en betydligt bättre match än mot Venezuela. Med tanke på motståndet och de yttre förutsättningarna får alla utom Olof Guterstam, Pontus Wernbloom och Daniel Mobaeck godkänt eller bättre av mig.

Allra bäst var Daniel Nannskogs inhopp. Han hann pricka både ribban och stolpen under den dryga halvtimme han var på planen. Jag vågar nästan svära på att han är med i truppen mot Egypten och även i vårens EM-kvalmatcher.

Bra drag på läktaren, näst intill fullsatt, men internet fanns bara i ett styrelserum i hjärtat av arenan. Jag och (före detta) TT-Johansson lyckades nästla oss in – de trodde förmodligen att (före detta) TT–Johansson tillhörde den svenska landslagsledningen eftersom det står ”Sweden” på hans tröja och att jag var hans assistent. Men när (före detta) TT-Johansson skulle dit efter matchen var det stängt och låst.

TT måste lämna sina texter direkt på slutsignal och eftersom (före detta) TT-Johansson inte fick tag på internet fick han göra som man gjorde på medeltiden – ringa in texterna. Utanför arenan var det fullt kaos men i skydd av en polisbil vågade han ta fram datorn. Under tiden han läste upp sin text för en TT-reporter hemma i Stockholm blev han vittne till hur polisen slog en man blodig med batong.
– Det var riktigt dramatiskt, sa (före detta) TT–Johansson – som dock var mest bekymrad över att polisen skickade in mannen i bilen och åkte iväg.
– Lite jobbigt att stå där med datorn mitt bland allt folk.

Överenskommelsen med landslagschefen Lasse Richt byggde på att vi skulle intervjua spelarna utanför arenan, vid spelarbussen. Men när vi kom dit hade en hord av autografjägare och allmänt intresserade belägrat utgången. Medan vi stod och väntade fick vi – framför allt snygg-Marcus på Bildbyrån – ställa upp som fotomodeller för i princip varenda brud i Cuenca. Vitt skinn är hårdvaluta här.

Nu jobb, sedan en bättre middag. I morgon flyger vi tillbaka till Quito.

Börjar dra ihop sig till match, avspark 14.45 lokal tid om jag räknat rätt och Sverige verkar i alla fall ha tur med vädret – ganska molnigt här i Cuenca i dag. I går kväll regnade det till och med. Kanske håller det siffrorna nere.

Flygturen hit från Quito var lite skakig och annorlunda. Först kryssade vi mellan bergstopparna, sedan var vi helt plötsligt framme utan att planet gått ner i höjd. Å andra sidan var det moln på landningsbanan när vi lyfte.

Sportbladets redaktionschef Janne Flash, vars stora intresse här i livet är flygplan, hade gillat det här stället. Flygplanen landar bokstavligt talat mitt i stan. Hus efter hus har trädgårdar med direktkontakt med landningsbanan (gäller att hänga upp tvätten ordentligt). Köp ett hus här, Janne. De är knappast dyra.

Har inte hunnit – och kommer inte hinna – se så mycket av den här lilla bergsstaden (350 000 invånare) som annars verkar väldigt trevlig.

Köpte lite presenter till nära och kära i går, bland annat en supertuff radiostyrd polismotorcykel och ett par Puma-dojjor till lill-grabben och en snygg tröja till flickvännen. Till mig själv köpte jag ett par äkta (?) Christian Dior-solisar för tre dollar.

Har en rolig idé för söndagstidningen som jag ska försöka sälja in till cheferna.

Det är inte varje dag man blir inbokad på ett hotell i Spanien när man är i Ecuador.

Tack resebyrån, vi upptäckte det strax efter att vi checkat in på flighten från Quito till Cuenca, men det löste sig ändå, men det blir lite dyrare (det finns tydligen ett Cuenca även i Spanien).

Lyckades pricka startelvan igen, ni ser den i tidningen eller på nätet.

Har precis ätit en grym middag för 30 dollar, den hade gått på det sjudubbla hemma.

Nu dags att sova innan matchen.

Efter dagens träningspass gissar jag på följande elva:

John Alvbåge
–
Markus Jonsson, Max von Schlebrügge, Niklas Sandberg, Mathias Concha
–
Niclas Alexandersson, Samuel Holmén, Anders Svensson, Jeffrey Aubynn
–
Olof Guterstam, Rade Prica

Tuff match blir det helt klart. Men som Lars Lagerbäck sa efter dagens träning: ”Man lär sig något av förluster också”.

Nu mot Cuenca.

Är på väg ut till landslagets sista träningspass i Quito. I kväll flyger de till Cuenca (2500 m.ö.h) för första matchen mot Ecuador på torsdag. Det lutar åt storstryk, kan man ju lugnt konstatera.

Förhoppningsvis går det efter träningen att få en överblick över hur startelvan kommer se ut, har ingen direkt uppfattning nu. Min gissning är att den kommer likna den mot Venezuela, men med många byten redan i paus. Men det är bara en gissning. Återkommer med ett förslag om några timmar.

Mår lite bättre i dag efter att ha fått sova ordentligt. Med Kåmark var det värre, han klarade sig från brännskador, men åkte på magsjuka i stället.

(Före detta) TT-Johansson har skrivit en intressant artikel om Kentaro Groups inblandning i svensk fotboll.

Alltid kul att läsa om den här märkliga historien. Dags för Lur och Rune ”jag-har-jobbat-med-den-här-storyn-i-tio-dagar” Smith-Hyypiä att skingra frågetecknen?

Eftersom min huvudvärk äntligen börjat ge mig sig vågade jag mig ut på en liten promenad i stan. (Före detta) TT-Johansson visste vart det låg en DVD-butik men den hittade vi aldrig, men vi hittade en annan där jag köpte fem glödheta filmer för åtta dollar.

Landslaget hade under tiden utflykt upp i bergen ovanför Qutio. De åkte linbana upp till 4000 meters höjd och det lär varit skaplig vy över stan. Kan bli coola bilder i tidningen.

Solen tar något fruktansvärt här. Trots att jag höll mig i skuggan i princip hela träningen har jag fått en klockren bränna. Är helt övertygad om att Kåmark ligger på sjukhus för behandling av tredje gradens brännskada.

Har varit en intressant dag på många sätt.

Satte mig med bultande huvudvärk i en taxi mot landslagets träning som var belagd till Pomasqui, en liten by utanför huvudstaden Quito (som är en helt fantastiskt vacker stad och betydligt tryggare än Maracaibo. Här kan vi röra oss fritt dag och kväll).

Vi susade upp och ner (i 115 blås) för serpentinliknande vägar och passerade dieselmonster efter dieselmonster som spydde ut kolsvart rök i de branta backarna. För den som har åkt bil genom Quito ter sig miljödiskussionen i Sverige aningen löjlig, och om Peter Eriksson sett detta hade topplocket gått direkt, jag lovar.

Väl framme vid Complejo de liga Deportiva, som träningsanläggningen heter, möttes vi av ecuadorianska förstaligalaget LDU:s (Liga Deportivo Universitaria) försäsongsträning – och den var inte att leka med. Under 20 minuter körde spelarna idioten – på sand, klockan tolv på dagen, i stekande sol.

En vänlig herre kom fram till mig och bad mig ta på t-shirten eftersom Quito är den stad som ligger närmast solen. Inte ens Lurs skottsäkra 45:a är tydligen att lita på här.

Kåmark körde dock bar överkropp hela Sveriges träning, ska bli kul att se hur han ser ut i morgon.

Landslagets träning bevakades av millitärer med skottsäkra västar och maskingevär och vid ett tillfälle gick några av dem över planen vilket onekligen var en intressant syn.

De svenska spelarna orkade överraskande bra, ingen vek ner sig av hettan eller den höga höjden. Däremot fick Jon Jönsson en bristning i låret och missar resten av turnén. Niclas Alexandersson fick en lårkaka modell mindre och Daniel Mobaeck ett skavsår modell större. Stefan Ishizaki tränade lätt på egen hand och Ola Toivonen var förkyld på hotellrummet.

Träningen avslutades med en intressant ”övning”; Stefan Ishizaki fick ställa sig i målet, dra ner brallorna medan övriga spelare siktade mot hans oskyddade skinkor. Vem det var som fick in den klockrena träffen såg jag tyvärr inte.

(Före-detta) TT-Johansson intervjuade Kentaros representant som var väldigt orolig eftersom han tydligen råkat säga för mycket under den intervju han gjorde med Sportbladet i samband med landskampen mot Elfenbenskusten.
Kentaros inblandning i svensk fotboll är såååå känslig på alla sätt och vis. Men jag förstår varför; om det inte vore för Kentaros avtal med förbundet hade Sverige aldrig behövt åka till Ecuador, spela på nästan 3000 meters höjd, mitt på dagen…

Nu ska jag jobba lite, sedan ut och tjacka DVD-filmer för två dollar styck.

Glöm det jag skrev i mitt tidigare inlägg, det är inte alls bättre.

Vi kommer alla till en punkt i våra liv då vi upptäcker vår stora akilleshäl. Jag har nu hittat min – hög höjd.

Hur man påverkas av hög höjd är tydligen helt individuellt och beror inte på om man är vältränad eller ej.

Jag har nu legat i sängen i fjorton timmar i sträck och druckit vatten, endast gått upp för toabesök och frukost. Men huvudet spränger som om jag precis kommit hem från Roskilde.

Det här är utan tvivel det jävligaste jag varit med om i hela mitt liv (efter vinterkräksjukan och en och annan depression). Det är tur att man inte satsade på att bli bergsklättrare.

Det ska tydligen ta några dygn, sedan blir det bättre. Det är mitt enda hopp just nu.