Efter en ordentlig hamburgare och en kopp kokablad-te känns det lite bättre, men jag skippade ändå en sväng på stan för att vila framför TV:n i min ”tvåa med jacuzzi”. Känns som att kroppen behöver mer tid innan jag vågar mig på några större ansträngningar.

Idrottsgalan intresserar mig inte speciellt mycket, men jag förstår att den är hetast medialt just nu. Hittade två bra landslagsvinklar som jag ändå hoppas det finns utrymme för i tidningen.

Har varit borta en vecka och saknar mina nära och kära.

GSM-nätet fungerar inte här så det blir till att kommunicera via mejl.

I morgon tränar landslaget för första gången i Ecuador. Ska bli intressant att se hur mycket – eller lite – de orkar.

Jodå, huvudvärken beror tydligen på den höga höjden, så kallad höjdsjuka, tippsar nu flera läsare om. Rena skräckläsningen. Skönt då att vi på onsdag sänker oss lite, till Cuenca, 2500 m.ö.h.

Ni vet, när allt känns för jävligt, huvudet dunkar, magen bränner och snart ska man jobba. Det är då det händer. Det är då man upptäcker att man har en jacuzzi på hotellrummet.

Apropå hotellrummet; två rum, en soffgrupp, ett matbord, två toaletter och en dubbelsäng.

Nu ska jag bada.

Kan det vara den höga luften som gör att man har så in i helvete ont i huvudet? Quito ligger 2800 meter ovan havet.

Efter matchen blev det poliseskort ut till flygplatsen. Journaliststyrkan pressades in i tre taxibilar som låg tätt bakom spelarbussen medan en armé av mc-poliser for runtomkring och spärrade av alla påfarter och stoppade bilar som närmade sig karavanen.

Flyget blev försenat på grund av att personalen krävde att luften ur alla landslagets 20-25 fotbollar skulle släppas ut.
– Explosionsrisken, förklarade en ansvarig för flighten. De kan explodera när vi kommer upp i luften.
– Vi har flugit med pumpade bollar många gånger tidigare, sa landslagets materialförvaltare med en djup suck.
Eftersom nipplarna låg nedpackade på annat ställe användes en nål och det hela tog ganska lång tid.

01.00 var vi framme i Quito, Ecuadors huvudstad och taxiresan till hotellet förflöt utan större incidenter, bortsett från att chauffören trodde att jag och (före detta) TT-Johansson var ”jugadores”.
– To old and to fat, förklarade vi.

Efter att ha varit dålig i magen känns det som jag haft grym feber i natt, svettades som bara den. Nu har jag en djävulsk huvudvärk, ungefär som om man supit till halv åtta på morgonen. Börjar bli lite sliten.

Om två timmar är det pressträff på landslagets hotell som för en gång skull ligger tvärs över gatan.

En riktig skitmatch som jag inte hinner skriva om nu. Måste ut till flygplatsen och flyget mot Ecuador.

Är på plats på matcharenan Estadio José Pachencho Romero och mot alla odds finns här ett perfekt fungerande trådlöst bredband.

Startelvan var den jag la ut i torsdags, så när som på Daniel Mobaeck, jag trodde på Markus Jonsson som högerback.

Är mest nyfiken på Pelle Nilsson och Daniel Nannskog.

Direkt efter matchen flyger vi till Ecuadors huvudstad Quito på 2800 meters höjd.

I förmiddags blev vi skjutsade genom stan av två venezuelanska tejejer – en tandläkare och en ingenjör. En av tjejerna är gift med en student från Stockholm som är här på besök. Vi besökte bland annat de fattigaste delarna av Maracaibo där husen var byggda på pålar i vattnet. Drivor av skräp låg överallt, en märklig syn.

Dagens Kåmark: när han kom in på sitt hotellrum i natt och skulle öppna ett fönster föll hela rutan ut och krossades mot marken två våningar ner.

Varför Kåmark skulle öppna fönstret? Jo, han ville lyssna på den salsakonsert som pågick intill vårt hotell – och som höll undertecknad vaken till 03.30…

Venezuela-Sverige – 2-2.

Landslaget tränade på halvfärdiga matcharenan Estadio José Pachencho Romero som var en intressant bekantskap. Mellan läktarna och planen var först en cykelvelodrom, sedan en bit gräs och till sist löparbanor. De som klagar att ”man sitter för långt från spelarna på Nya Ullevi” borde ta en sväng hit – vi snackar 70 meter.

Rapparen Dogge Doggelito (av alla) dök upp på träningen. Hans pappa bor i närheten och Dogge – som helt klart förstått betydelsen av publicitet – lät sig glatt fotograferas med förbundskapten Lasse Lagerbäck och Rami Shaaban.

Lagrell kommenterade sina valutaproblem vid flygresan:
– Det gladde en småläning att det finns så vänliga människor.

Lagrell kommenterade också valet av Sydamerika som resmål för landslaget.
– Det finns inte så himla mycket att välja på. Det är klart vi kunde åkt till Saudi-länderna igen, men då hade ju inte Roland kunnat åka med.

Dagens skott svarade Pontus Kåmark för. TV4-experten skulle skicka tillbaka en boll som studsat upp på velodromen, siktade mot Paul Balsom och fick bra träff på halvvolley – rakt i tinningen på Jon Jönsson som stod och knöt skorna tio meter bort. Jönsson såg halvt chockskadad ut men flinade gott när Kåmark tog på sig snedsparken.
Kåmark tog det hela med ro.
– Det var ju en back jag träffade, kanske blir plats för mig nu…

I dag anlände resten av den svenska journaliststyrkan till Maracaibo och (före detta) TT-Johansson hade som vanligt en bra historia i bagaget.

Vid flygbytet i Caracas hade han slagit följe med Lars-Åke Lagrell som inte hunnit växla till lokal valuta (bolivares) och följaktligen skulle få problem med flygskatten. Lagrell lyckades på något sätt låna stålar av en annan resenär, som han lovade att betala tillbaka så fort han fick tag på ett växlingskontor. Men något sådant fanns inte på flygplatsen och Lagrell fick låna pengar av (före detta) TT-Johansson för att lösa sin skuld. Men vid det här laget hade en ganska svettig Lagrell lyckats tappa bort den vänliga själ som lånat honom pengar…

Restaurangen vi åt på i går kväll hade fantastisk vy över Maracaibo Bridge, men maten var sämre. Blev ändå en lyckad kväll.

Vår taximan är oslagbar. Klockan 19.24 släppte han av oss vid restaurangen och vi bad om hämtning två timmar senare. 21.24 klev han in på stället, vinkade glatt och meddelade att bilen var på plats. Resan tog en dryg halvtimme enkel väg och kostade motsvarande 180 kronor totalt…

I dag tränar landslaget på matcharenan halv tio på kvällen svensk tid så det blir snabba ryck för att hinna få in något i tidningen.

Dagen har tillbringats på hotellets tak där solen stekte gött.

Har fått en del del mejl om mitt förra inlägg och det är tydligt att ironin inte nått fram till alla. Så jag passar på att göra följande förtydliganden:
1. Jag tänkte inte förgifta landslaget, det var på skoj.
2. Jag tycker inte att Johan Wiland är ful, det var på skoj.
3. Jag ska försöka hålla mig från att knuffa ner honom från Anderna.

När vi kom till landslagets träningsanläggning i förmiddags möttes vi av den här blå tejpbiten på ett stängsel.

Landslagschefen Lars Richt förklarade:
– Vi vill att ni håller er bortanför den. Det blev så rörigt i går.

Här ytterligare en bild som visar området vi alltså inte fick vistas i. Foto-Leffe står i höjd med tejpbiten.

När jag i går skulle gå och ta lite vatten (ungefär där borta där vakterna står) var landslagets säkerhetsansvarige mig hack-i-häl hela vägen. Han var förmodligen orolig att jag skulle hälla gift i landslagets vattenflaskor. Det hade jag naturligtvis gjort om nu inte säkerhetschefen genomskådat min djävulska plan. Jag har alltid tyckt att Johan Wiland är en ful fan och det var ett utmärkt läge att bli av med honom en gång för alla. Ska försöka knuffa ner honom från Anderna i stället.

Blev en sväng i hotellbaren och vi gjorde det man tydligen inte ska göra i Venezuela – prata politik.
Men det gick lugnt till och av barpianisten fick vi bland annat lära oss att den i Venezuela mycket populära – och mycket socialistiska – presidenten Hugo Chávez, som ser Kubas Fidel Castro som sin gudfar, inte är folkets favorit i Maracaibo (där vi alltså befinner oss). Här är mannen som föll mot Chávez i valet – Manuel Rosales – störst.

Hotellbaren är värd ett eget kapitel; 14 våningar upp, glasväggar och ett snurrande golv. Där satt jag i går kväll med ett glas vitt och en bättre cigarr (nåja) och såg ut över Venezuelabukten i norr, kåkstäderna i söder, cityljusen i väster och oljeborrtornen i öster (Venezuela är världens femte största oljeproducent och här får man full tank för fyra dollar. Ändå lever 40 procent av befolkningen i fattigdom så Chávez har lite att jobba med…).

Venezuela är så här långt en väldigt trevlig bekantskap, även om vi ständigt får rekommendationer att inte vistas utomhus kvällstid.
– Här nöjer de sig inte med att råna, de dödar. För dem handlar det om överlevnad, som en svensk herre med venezuelensk fru berättade vid landslagets träning.

I kväll tänkte vi ändå bege oss ut till Maracaibo Bridge, en av världens längsta broar, 8 kilometer, som går rakt över Maracaibo-sjön där bland annat Lundin Oil borrar (heja AIK). Här ska finnas en fantastisk peruansk restaurang och vår taximan – som kör oss vart vi vill, när vi vill, för nästan inga pengar alls – är beställd till 18.30. I förmiddags försökte han inte sälja på oss öl – utan kyckling.

Ganska sömnig träning i dag och jag pratade med Roland Andersson och Rami Shaaban efteråt. Andersson tyckte att Per Nilsson och Daniel Nannskog imponerat mest så här långt, medan Olof Guterstam av naturliga skäl (superettan) har haft det tyngre.

På söndag är det match och det verkar faktiskt vara en del intresse i stan. Det är Venezuelas första landskamp på hemmaplan på ett bra tag och till sommaren arrangerar landet Copa America. Men större än basebollen blir fotbollen aldrig här.

Solen bränner på rätt bra vid ekvatorn, jag kommer att vara brun och fin när jag kommer hem. Lur på konkurrenten har det värre, han har köpt sig en skottsäker solkräm (faktor 45).

Nu dags att jobba lite.