Det jag ska skriva nu vet alla om, men det kan vara dags för en påminnelse.

Tanken slog mig när vi tränade inomhus, five-a-side, inför höstens journalistlandskamp mot Finland i Helsingfors om två veckor.

Försvarsspel handlar inte så mycket om skicklighet utan kunskap.

Om du håller boxen, inte går bort dig, följer-lämnar över konsekvent, stöter utan att stöta bort dig, så är det jävligt svårt för motståndarna att göra mål. Du behöver inte vara en särskilt duktig fotbollsspelare för detta, det räcker att du har hjärnceller nog att förstå vad det är du ska göra. Eller att någon har berättat det för dig på ett pedagogiskt sätt.

Det effektivaste sättet att såra inomhus är att en spelare drar sig mot kortlinjen vid motståndarmålet för att sedan kunna diagonala eller möta, en av ”yttrarna” tar en v-löpning och öppnar upp för instick centralt medan en ”back” drar iväg på kanten. Det ger bollhållaren tre alternativ där alla är bra.

Men om försvarsspelarna vet exakt vad de ska göra i varje givet alternativ, då är anfallande lag beroende av individuella prestationer, omställningar eller bollåtererövringar.

Riktig fotboll är förstås en helt annan sak. Men principen är den samma. Om alla spelare vet hur de ska göra i försvarsarbetet, blir det mycket svårare för motståndaren att göra mål.

Självklarheter givetvis men uppenbarligen värt att påminna om.

Man kan fråga sig varför Sverige i år har släppt in 19 mål på tolv landskamper, det är åt helvete mycket.

Det är ingen slump.

Sverige har ett nytt mittbackspar och därmed en ny backlinje eftersom ingen av mittbackarna har någon längre erfarenhet av mittbacksspel på landslagsnivå eller av spel i Champions League.

Andreas Granqvist är klok med bollen men svag i det kollektiva beslutsfattandet. Jonas Olsson är svag med bollen men klok i det kollektiva beslutsfattandet. Vad gäller ytterbackarna så har vi det vi har. Det är heller inga världsspelare.

Jag har sett många landslagsträningar och Erik Hamrén nöter sällan på detta. Jag förstår inte varför så mycket av träningstiden läggs på offensiven, den sköter ju sig själv. Sverige har egentligen systematiserad offensiv, det utgår från individuella prestationer och vilket humör Zlatan Ibrahimovic är på. Kolla årets 26 gjorda landslagsmål och du ser få mönster, möjligen är Sverige ganska oberäkneliga för rätt vad det är kommer högerback Lustig farande och trycker in 2-4 mot Tyskland på en perfekt djupledsboll från Kim Källström som började på bänken.

Men försvarsspelet går att automatisera. Samla backlinjen, Erik, prata med dem, förklara hur du vill att de ska agera, spela upp sekvensen vid Englands 1-1-mål, om Granqvist ser att Mikael Lustig inte hinner hem, då måste han ge understöd till Sebastian Larsson, att stå kvar gör ingen nytta, du måste släcka den mest akuta branden först och Rasmus Elm kommer ju bakifrån mot samma yta.

Men sådana sekvenser vill Hamrén inte spela upp, har han sagt. Han vill lyfta det positiva. Det finns en mental tanke bakom det som kan vara klok men i ett läge då Sverige gjort 26 mål och släppt in 19 på elva matcher, då kanske man ska tänka om. Offensivt har det här landslaget ett ganska gott självförtroende. Defensivt vet de inte riktigt hur de ska göra.

Det är ingen slump att Sverige har släppt in 19 mål på elva matcher, det beror delvis på att vi har en offensivare spelidé men det här är inte allsvenskan där Häcken kan spela som Tyskland, det här är på internationell toppnivå, då blir du straffad direkt om du inte står rätt, gör rätt, tänker rätt i alla lägen.

Lite som i five-a-side.

Brevskrivaren har mejlat detta till Stockholms länspolismästare Mats Löfving och jag är också nyfiken på svaret:

”Hej Mats,

Jag undrar varför Svenska Fotbollsförbundet inte fakturerades för den polisinsats som gjordes i samband med landskampen Sverige-England den 14:e november?

Ett enkelt men felaktigt svar skulle vara att de är en ideell förening och inte ett vinstdrivande företag, men med detta resonemang skulle tex AIK kunna arrangera sina matcher i den ideella föreningen AIK Fotboll FFs namn och därmed slippa era notor.

Svenska Fotbollsförbundet äger en rad vinstdrivande företag, ett av alla exempel är själva arenan Friends Arena, man äger även själva Arenabolaget i Solna AB som arrangerade evenemanget. SvFF äger Norr Kiosker AB som driver kioskerna på Råsunda, Onside TV-Production AB, Fotbolls TV i Solna AB, Fastighetsbolaget Råsunda Fotbollstadion, Sweden Arena Management AB, Onside Arena Solutions AB, osv, osv. Detta är en lång lång rad av vinstdrivande aktiebolag.

Medarrangör av matchen var även Kentaro AB som såg till att England kom till Sverige. Ett bolag som drar in miljarder åt Fotbollsförbundet.

Hela tillställning var ett gigantiskt jippo så långt ifrån ideell verksamhet man bara kan komma. Vad har ni för förklaring till att ni inte fakturerade Fotbollsförbundet när ni fakturerar idrottsföreningar som inte gått med vinst de senaste 10 åren?”.

Det var liksom inte läge att fokusera på annat i går kväll, nu har saker börjat lägga sig, då kan vi plocka upp det som hamnade i skuggan av Målet.

Som Alexander Kacaniklic.

Inför matchen förde jag ett resonemang om Erik Hamréns problem att hitta rätt på vänsterkanten och att döma av gårdagens prestation ser det ut som att förbundskaptenen till slut satsat på rätt häst.

Det Kacaniklic, 21, saknar i erfarenhet och rutin tar han igen med mod. Första tanken med boll är alltid att vinna mark, snabbt upp med blicken, steg framåt när det går. Ingen ängslighet eller rädsla. I mina ögon fick han sitt genombrott i går även om han gjort bra inhopp tidigare. Men det krävs oftast lite mer för att leverera från start och det gjorde ”Alex” igår. Det var visserligen ingen tävlingslandskamp men jag inbillar mig att spelarna ändå upplevde det så med en invigning på en ny nationalarena inför 50 000 åskådare.

Utöver Zlatan och Kacaniclic gillade jag Martin Olssons förarbete till 1-0-målet (brytningen, ruschen, inspelet), Andreas Granqvists mittbacksspel (han har lyst starkare än Jonas Olsson i landslaget under hösten) och Anders Svenssons inhopp (så lätt ger inte gubben upp).

Annars var det väl ingen laginsats, direkt. Sverige imponerande inte som kollektiv mot ett reservbetonat och ungt England som egentligen bara fick spelet att fungera sista kvarten i första halvlek.

Ytterligare två insläppta mål efter (frisparks)inlägg där det går att diskutera vem eller vad som ska hängas. Ashley Youngs exakta inlägg till Danny Welbecks 1-1 passerar i just den yta där Sverige kan få problem, mellan Andreas Isaksson och mittbackarna. I förspelet som är en omställning är det centralt mittfält (Rasmus Elm) som inte sätter press på Raheem Sterling som kan sätta bollen ut till höger där Mikael Lustig inte hunnit hem och Sebastian Larsson inte får understöd. Det var helt enkelt ett mål där laget kom fel i moment efter moment och det gör Sverige ganska ofta med sin mer offensiva spelidé.

Vid tvåan kände jag spontant att Isaksson var passiv? Bollen landar trots allt i målgården.

Mathias Ranégie och Pontus Wernbloom utmärkte sig kanske inte på planen men efteråt tog de ansvar som förebilder kring SD-topparnas rasistskandal. Nog så viktigt i tider då stödet till ett främlingsfientligt parti växer likt ogräs.

Mitt i allt detta lyckades TV4:s Patrick Ekwall hamna i något slags centrum, ingen skugga över honom, jag tycker att frågan till Erik Hamrén om Zlatans dominans var relevant och är det någon gång den skulle ställas var det så klart när han gjort fyra mål. Förbundskaptenens ilska kändes obefogad, framför allt efter händelseutvecklingen på Friends Arena och segern. Men han hade kanske råkat sätta citronen i halsen efter Zlatans mål?

…eller som C Mores Jonas Dahlquist twittrade:
”Enligt rapporter anser Erik Hamrén att YouTube är respektlöst som bara innehåller klipp av Zlatans mål istället för av laginsatsen”.

Till sist: tänk att det fanns de som på fullt allvar tyckte att Sverige är ett bättre landslag utan Zlatan. Det är bara ett år sedan.

Bygg den finaste av arenor för tre miljarder, inled med stämsång och fanbärare, skicka fram sex riddare på häst, fyll arenan till bristningsgränsen med folk som har råd, bjud in en klassisk motståndare mot en taggad Zlatan som gör 3-2 i 82:a minuten genom en klinisk frispark.

Känslan där och då?

Riv rymdskeppet och ge oss pengarna tillbaka.

Det var oftast helt tyst där inne. 1500 engelska supportrar och deras trumpet lät mer än 48 000 svenska gäster. Du hörde till och med när målvakten Joe Hart släppte en brakskit i början av andra halvlek.

I pausen uppmanade speakern publiken att sluta göra pappersflygplan av de utdelade reklambladen (eller ”papperssvalor” som han sa): ”Det är jättemånga som har fått dem i ögonen och gjort sig illa”.

Precis innan hade speakern försökt få oss att öva på vågen: ”Kom igen, engelsmännen också!” vrålade han utan att någon tog notis, tack och lov.

Är vi på barnkalas? Var är fiskdammen i så fall?

Det var en tillställning du inte ens önskar din fiendeklubb. Fotboll är segrar, poäng, sånger, stämning, dramatik, engagemang, taktik, gemenskap, underhållning. I 90 minuter fanns inget som betydde något på felbyggda Friends Arena där en av Andreas Isakssons utsparkar träffade jumbotronen i taket och det blev nedsläpp i mittcirkeln.

Siste man släcker lyset?

Men efteråt, efter Målet, när jag vandrade hemåt genom Solna tillsammans med tusen och åter tusen människor i en till synes ändlös promenadkö framför blinkande bilar som inte kom ur sina parkeringsfickor ville sorlet aldrig tystna.

Någon pratade om vilken fantastisk arena Friends är. En annan om att hans företag levererat bultarna till en konstruktion i taket. Det diskuterades vad engelska tidningar skulle skriva i morgon, nog hade väl Zlatans fyra mål fått tyst på England en gång för alla?

– Vilken jävla match! hojtade någon.

– Den är redan historisk! fick han till svar.

Kan ett betydelselöst skott i en påhittad lek i ett rikt land i ett luftslott byggt av bortkastade miljarder verkligen betyda något på riktigt för en vuxen människa?

Fram till klockan tio i går kväll hade jag nog svarat nej.

Men det där Målet plockade fram något i mig som jag inte har upplevt många gånger sedan jag var barn.

Jag blev berörd av en fotbollsprestation igen.

Fotbollen står och faller med sina supportrar, Svenska Fotbollförbundet har ett gigantiskt problem framför sig att attrahera de fans som kan skapa en bättre stämning än den vi såg i går (som under mästerskapen på bortamark). Samtidigt ska SvFF täcka de ekonomiska förluster arenan väntas gå med på obestämd framtid. Jag är inte alls säker på att de lyckas men det borde vara prio ett inför nästa års kvalmatcher. Om det som krävs är en förbättrad dialog med fansen, billigare biljetter eller andra köttben vet jag inte här och nu, jag vet bara att något bör göras för det vi upplevde i 90 minuter var ett präktigt inramningsfiasko.

Det som hände i 91:a var inte normalt.

Han brukar säga så, Zlatan Ibrahimovic, när han är irriterad på något eller någon.

– Det är inte normalt, säger han, sänker rösten och skakar på huvudet.

Jag har min minnesbild av hur Målet gick till.

Jag råkade titta upp mellan gäspningarna och ett i raden av raljanta Twitter-inlägg för att se Joe Hart nicka undan bollen utanför eget straffområde, hur Zlatan snabbt backade i stället för att ta luftduellen, hur han i samma ögonblick han känner att bollbanan är i bicycletaläge bestämmer sig för fotbollens svåraste individuella aktion, skit samma att vinkeln är halvtaskig och att han befinner sig 25 meter från målet.

– DEN KAN VÄL FÖR I HELVETE INTE GÅ IN? hinner jag skriktänka medan bollen dalar högt uppe i luften för att landa med några decimeters marginal till en engelsk försvarsspelares utsträckta ben och studsa i nät.

Inte normalt.

Målet förtjänar att minnas som ett av historiens allra häftigaste fotbollsmål, en bit bakom Maradonas solorajd från VM 1986 och Marco van Bastens EM ’88-volley, båda gjorda i betydligt viktigare sammanhang, men i nivå med Roberto Carlos frisparksskruv från för-VM 1997 och andra klassiker som brukar dyka upp på tv:n, ni kan säkert nämna fler.

Det var en påminnelse om att ibland – ytterst sällan och nästan aldrig – men ibland är det endast det som sker på planen som betyder något. Den här matchen hade kunnat spelats på Grönland inför tomma läktare i en igloo med smältbart tak och jag hade häpnat om jag så bara fått höra om Målet via morsesignaler.

Jag vet inte hur ni ser på saken men jag upplevde det som en påminnelse om den extrema prestationens betydelse i idrotten och fotbollen. Det var ingen slump att det är en av världens just nu bästa fotbollsspelare som stod för den. Lika lite som det var en slump att Alfred Nobel uppfann krutet, August Strindberg skrev Röda Rummet, ABBA vann Melodifestivalen eller att Olof Palmes talekonst fick sådant genomslag.

Det Fjärde Målet påminde mig om att vi inte bara följer den här sporten för att vårt lag ska vinna, för att vi vill engagera oss, känna spänning, uppleva stämning, gemenskap och underhållning.

Vi följer också fotbollen för att det djupt inom oss finns en längtan, önskan och förhoppning om att just i kväll händer det där som jag aldrig tidigare sett och aldrig någonsin kan glömma.

Det är en drivkraft till att leva vidare så jag vill tacka för barnkalaset, Zlatan. Det som vi 50 000 på läktaren inte lyckades skapa på över en timme, gjorde du på ett par sekunder med en enda spark.

Egentligen finns bara en viktig sak att säga till de som planerar att se invigningslandskampen Sverige-England på Friends Arena i kväll:

Var beredda på köer i Solna.

Det talas om snudd på fullsatt, det vill säga 50 000 åskådare. Jag som bor i kommunen kan meddela att det byggs och grävs och brötas en hel del här omkring.

En vanlig eftermiddag ringlar bilköerna långa. Jag undrar hur det ser ut i kväll? Avspark är 20.30.

Dessutom snackas det bland SL-anställda och taxichaufförer om att pendeltåg och stationer inte är anpassade för åskådarmassor av den mängd som väntas.

Jag vet inte, det här kanske framstår som skrämselpropaganda i efterhand, men det skadar nog inte att lita på rubriken:

Kom i tid – gå i tid.

Eller räkna med att det kan ta sin tid.

Behrang Safari. Tobias Hysén. Emir Bajrami. Martin Olsson. Christian ”Chippen” Wilhelmsson. Alexander Gerndt. Johan Elmander. Sebastian Larsson. Rasmus Elm. Ola Toivonen. Samuel Holmén.

Och Alexander Kacaniklic.

Under Erik Hamréns tre år som förbundskaptenen har han haft störst bekymmer med vänsterytterpositionen.

Samtliga tolv spelare ovan har testats i tränings- eller tävlingsmatcher (januariturnéerna räknar jag inte), några har fått en ny chans direkt, andra inte, vissa har återkommit med jämna mellanrum.

Tre år – en position – tolv olika spelare.

Mot England startar Alexander Kacaniklic vilket föranleder frågan – är jakten över?

Inhoppen mot Färöarna och framför allt Tyskland där han tog för sig direkt – precis som han har gjort i Premier League – har lovat gott och killen är alltså bara 21 fyllda.

Nu finns två träningslandskamper, mot England och Argentina, innan VM-kvalet återstartar mot Irland i mars. Det är dags för Erik Hamrén att göra sitt val på vänsterkanten – ska han gå all in på Kacaniklic?

Rasmus Elm pratade nyligen om behovet av kontinuitet för att prestera i landslaget. Jag tror att många spelare delar Rasmus uppfattning på den punkten. Det finns en längtan efter en tydlig ram.

Att vara förbundskapten handlar om att ha så kallad ”fingertoppskänsla”. I grund och botten betyder det vara duktig på sitt yrke.

Har Erik Hamrén tillräckligt mycket Kacaniklic-underlag i form av sedda matcher i Premier League? Har han fotbollsögat att bedöma hur en 21-årig spelare utvecklas den närmaste tiden?

Det är lätt för oss utanför att tycka att Kacaniklic är det givna valet men är han en startspelare i ett svenskt landslag? Vad händer om han skulle fastna på Fulhams bänk i vår? Större talanger än så har i ung ålder tvingats sitta på bänken i perioder. Formkurvan går upp och ner i början av en spelares karriär.

Lite perspektiv: inför EM lovorade Hamrén Ola Toivonen som det perfekta kantalternativet, det gick så där. Under EM valde han Rasmus Elm i den avgörande matchen mot England, det gick också så där. I höstas bjöd Hamrén på en stark hyllning till Emir Bajrami, som det nu skulle satsas på. Sedan fick Bajrami tyvärr inte ens spelstid i franska andraligan och är inte aktuell för landslagstruppen i dag…

Kanske står Hamrén där i mars, efter att ha gett Alexander Kacaniklic 180 minuter mot England och Argentina, med en spelare som inte spelat en minut i klubblaget senaste månaden. Och får börja om på ruta ett inför VM-kvalet mot Irland.

En förbundskapten som tar ett beslut som känns rätt i november 2012 men visar sig fel i mars 2013 kommer att få kritik för det.

Och vice versa.

Det är inget lätt jobb men det är få förunnat att ha det.

Till sist: kvällens elva…

Isaksson
Lustig, Granqvist, Olsson, Olsson
Elm, Källström
Larsson, Ibrahimovic, Kacaniklic
Ranégie

Så har Zlatan Ibrahimovic vunnit Guldbollen för sjunde gången, den sjätte på raken.

I fjol tyckte jag att Kim Källström förtjänade priset, i år fanns inget att diskutera.

I fjol stod Kim för avgörande insatser när landslaget kvalificerade sig för EM och han var en tung pjäs i Lyon samtidigt som Zlatan visserligen vann titlar och vräkte in mål för Milan men i landslaget blev det bara mål i en av åtta landskamper och han saknades i den helt avgörande kvalfajten mot Holland.

2012 har Zlatan fortsatt att vräka in mål för sina klubblag, han har dessutom gjort mål i sju av tio landskamper, två av dem i EM. Han kom med i all star-truppen efter mästerskapet och hans 1-0-volley mot Frankrike korades till turneringens allra vackraste mål.

Jag vet inte riktigt vad man ska invända mot Zlatan den här gången? Att det är ”tråkigt” att samma spelare vinner år efter år? Tja, men vad jag förstår tog juryn den principdiskussionen för länge sedan. Det ska inte ligga någon i fatet att han har vunnit tidigare. Det är ett rättvist system.

Juryn har att titta på vem som varit Sveriges bästa fotbollsspelare under det gångna året. Till grund för bedömningen ligger vad han har uträttat för landslaget och i sitt klubblag (landslaget bör väga tyngst men det är min personliga åsikt).

Det är klart att 2012 heter den spelaren Zlatan Ibrahimovic. Det är klart att den spelaren kan vara Zlatan både nästa och näst-nästa och näst-näst-nästa år också. Det är inte juryns problem att Sverige i dag har en spelare som befinner sig på en högre nivå än landslagskamraterna. Om juryn hade tagit hänsyn till att det är ”tråkigt” att Zlatan vinner så många gånger i rad…DET hade varit en skandal.

Det är bara att gratulera Zlatan och konstatera att juryn gjorde ett klokt val den här gången.

Sedan förstår jag att många reagerar känslomässigt, och tycker att fotbollskanalen.se:s hyllning till Fredrik Ljungberg kändes mer oväntad, ett pris till en gammal hjälte som kanske glömdes bort för snabbt. Men det är två olika sorters utmärkelser och båda fyller en funktion.

Övriga vinnare då? Tja, i ärlighetens namn måste jag väl redovisa mina förhandstips som satt allihopa:

Årets målvakt
Johan Dahlin, Malmö FF
Pär Hansson, Helsingborgs IF
Andreas Isaksson, Kasimpasa SK – CHECK!
Johan Wiland, FC Köpenhamn
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Årets back
Kari Arkivuo, BK Häcken
Pontus Jansson, Malmö FF
Jonas Olsson, West Bromwich Albion FC
Olof Mellberg, Villarreal CF – CHECK!
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Årets mittfältare
Rasmus Elm, CSKA Moskva
Martin Ericsson, BK Häcken
Kim Källström, Spartak Moskva – CHECK!
Anders Svensson, IF Elfsborg
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Årets forward
Johan Elmander, Galatasaray SK
Zlatan Ibrahimovic, PSG – CHECK!
Waris Majeed, BK Häcken
Mathias Ranégie, Malmö FF/Udinese Calcio
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Årets allsvenska spelare
Martin Ericsson, BK Häcken
Pontus Jansson, Malmö FF
Waris Majeed, BK Häcken – CHECK!
Anders Svensson, IF Elfsborg
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Årets allsvenska nykomling
Viktor Claesson, IF Elfsborg
Oscar Lewicki, BK Häcken – CHECK!
Robin Quaison, AIK
Loret Sadiku, Helsingborgs IF
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Årets tränare
Jan Andersson, IFK Norrköping
Peter Gerhardsson, Häcken
Raor Hansen, Öster
Jörgen Lennartsson, Elfsborg – CHECK!
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Guldbollen
Zlatan Ibrahimovic, PSG – CHECK!
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – 

…tränarnomineringarna var inte klara när jag skrev mina tips men jag tippade Jörgen Lennartsson på Twitter i dag. Om ni inte tror mig kan ni få saken bekräftad där…

…alla rätt, alltså – igen.

Men tips är en sak. Tips handlar om att sätta sig in i hur juryn kan tänkas resonera. Personligen håller jag inte med om allt. Jag hade utsett Anders Svensson till Årets allsvenska spelare och Ivan Turina till Årets målvakt (en klar jurymiss att inte ens nominera honom).

Till sist kunde vi konstatera att det var länge sedan Henrik Rydström fick så här mycket tv-tid. Tyvärr gick han på Jere Uronens kroppsfint varenda gång. Årets mål gjorde Alexander Milosevic, anser jag, men Zlatans var inte så dumt det heller, inte mycket att protestera emot.

I övrigt var Fotbollsgalan som den brukar vara framför tv:n: man tittar nästa år också.

Min förstamejlare C-J uppmärksammar mig på följande intressanta miss av Svenska Fotbollförbundet.

Elin Rubensson, LDB Malmö, är nominerad till priset för Årets genombrott på damsidan.

Problemet?

Att Rubensson var nominerad till priset redan i fjol.

Så här skriver SvFF om vad som gäller för Årets genombrott: ”För kategorin Årets Genombrott gäller att spelaren ska vara svensk, ung, talangfull och under året fått sitt genombrott i Damallsvenskan eller Damlandslaget. Spelaren får vara i högst U21-åldern”.

Elin är född 1993 och fick alltså sitt genombrott 2011 även om Sofia Jakobsson vann utmärkelsen. Jag vet inte om det bryter mot reglerna på något sätt men genom nomineringen 2011 anser SvFF rimligen att hon fick sitt genombrott 2011 och hur hon då kan vara nominerad igen övergår åtminstone mitt förstånd.

I höstas avslöjade fotbolldirekt.com (jag brukar kalla dem agentdirekt.com) att Östers tränare Roar Hansen skulle ta över Helsingborgs IF efter säsongen.

HIF:s sportchef Jesper Jansson dementerade.

Det är han förstås i sin fulla rätt att göra, det är efteråt Jeppes agerande blir ett problem.

På grund av artikeln förbjöds Mattias Lindström att skriva vidare i den populära spelarbloggen på agentdirekt.coms sajt, Jansson krävde att HIF:s klubbmärke skulle plockas bort från nättidningens förstasida, han tvingade föreningen att bojkotta en seriös fotbollssajt – för att de hade publicerat en uppgift som ser ut att bli sanning!

Okej om agentdirekt.com spridit lögner utan grund och substans, då hade jag förstått Janssons reaktion. Men nu är det ju bekräftat att HIF förhandlar med Hansen.

Att motarbeta självständiga medier, vilka är en grundbult i vårt demokratiska samhälle, med tvång och straff, det är allvarligt, Jesper. Om ditt handlande hade satts i system av en statsmakt så pratar vi Nordkorea. Du företräder medlemmar och supportrar i en anrik folkrörelse som verkar för frihet och öppenhet, vill de att Helsingborg ska motarbeta granskning och uppmuntra censur?

Om Jesper Jansson hade ljugit och endast svarat nej i agentdirekt.coms artiklar då hade det varit en sak. Nu agerade han med att inskränka det fria ordet, direkt i strid med vår grundlagsstiftade yttrandefrihet.

Du bör avgå, Jesper Jansson. Om du inte avgår tycker jag att Helsingborgs medlemsvalda styrelse ska fundera på om de verkligen vill ha en sportchef som ingen människa i detta land någonsin kan lita på igen.

Nog skällt.

Syrran och hennes kille ska på maskerad i kväll och de har klätt ut sig till Zlatan och Mellberg…

…frågan är om det inte är Olof Mellberg på riktigt?

Nej, tapeterna avslöjar honom.

Så blev AIK historiska genom att ta svensk klubblagsfotbolls första seger i Europa League. 1-0 mot holländska ligatvåan PSV Eindhoven innebär tre poäng och 1,6 miljoner kronor på kontot (minus den knappa miljon polisen av någon outgrundlig anledning tycker att de ska ha).

Jag såg tyvärr inte hela matchen, är ledig ett par dagar med anledning av min farfar Leif Rödskäggs begravning som blev ett vackert och värdigt avsked till en god man och hans gärningar.

Farfars begravningsgudstjänst hölls i Sävedalens kyrka, samma kyrka där jag döptes. Min lille systerson Ludvig, fem månader, höll ut hela akten.

Livet har sin gång, på gott och ont. Ett blir åter stoft, ett nytt ser dagens ljus.

Apropå fäder: om ni har idétorka vad gäller Fars dag-present, se till att farsgubben bli Fotbollsfarsa, det gjorde jag. Hundra spänn, som hittat.

Men AIK var det, ja. Och Helsingborg förstås, som var på väg mot en halvberlinare i Hannover (0-2 till 2-2) innan franske domaren Fredy Fautrel svarade för en rad felbeslut som bör få konsekvenser för hans fortsatta dömande på den här nivån. Bisarrt agerande och liknar inget jag tidigare sett.

…Fautrel tog fyra beslut i en och samma situation och tycktes få alla fel: han dömde straff på en tackling som var utanför straffområdet (jag tyckte att den var på boll dessutom), visade ut Walid Atta fast det var Peter Larsson som stod för glidtacklingen. När Larsson påpekade detta visade Fautrel ut honom också. Helt obegripligt med reservation för att spelarna sa något olämpligt (det hörs inte genom tv-rutan). Att Pär Hansson var ytterst nära att rädda den efterföljande 3-2-straffen gjorde inte HIF:s olycka mindre.

Fredy Fautrel är 41 år, dömer i Ligue 1, har fem Euro League-matcher och totalt 28 internationella uppdrag under karriären. Främsta meriten? Måldomare under EM-semifinalen mellan Tyskland och Italien i somras. Fransmannen dömde Kalmar FF när de förlorade borta mot Debrecen med 2-0 i Champions League-kvalet 2009. Vet inte om Henrik Rydström minns honom?

…som lite perspektiv kan vi nämna Manchester City-Ajax i Champions League i tisdags som fick rubriker världen över. Danske domaren Rasmussen valde att inte blåsa straff när Mario Balotelli drogs omkull i straffområdet i matchens sista sekund. Där har jag förståelse för domarens agerande. Till skillnad från många andra tror jag att både Rasmussen och måldomaren såg situationen men gjorde bedömningen att inte blåsa då Balotelli samtidigt försökte hålla undan Ajax-försvararen med rakt utsträckt arm. Då var Citys bortdömda 3-2-mål en större miss eftersom assisterande domaren aldrig kunde se när Džeko släppte bollen till Kolarov (om han inte har röntgensyn vill säga). Assisterande domaren chansade och vinkade offside, och ni vet jag brukar säga om att chansa – chansa inte.

Det låter förstås som en klen tröst i det här läget men även om domaren snodde en poäng av Helsingborg, kan han inte ta ifrån HIF deras prestation i andra halvlek.

Därför blev båda kvällens matcher ytterligare kvitton på det jag har tjatat om ett bra tag, att svensk klubblagsfotboll utvecklas i rätt riktning även om stegen kan kännas små. Varken Gnaget eller Helsingborg lär överleva Europa League-gruppspelet men trots det stora ekonomiska underläget spelar de jämnt i match efter match med mellanstora elefanter. Ofta när det kommer till ”att lyckas i Europa” handlar diskussionen om att minska antalet lag i allsvenskan, byta till höst/vår-säsong eller liknande förslag som sägs ge snabba och garanterade resultat.

Höstens exempel visar att det går att kombinera en av världens mest spännande 16-lagsligor med hyfsat Europa-spel. Elfsborg vann den varumärkesbyggande guldstriden och allsvenskan står fortfarande stark vad gäller ovisshet: sex olika vinnare på sex år.

…det sägs ju att man måste ha ett par tre lag som vinner allsvenskan år efter år för att lyckas i Europa men jag är inte så säker på det. Elfsborg har kvalificerat sig för Europa-kval sju år i rad, ändå är det AIK och Helsingborg som står för trendbrottet. Det hänger förstås ihop med en förändrad spelarmarknad och ekonomi vilket Den osynlige mannen skriver bra om här.

AIK vann i går och segern är en logisk fortsättning på en lång serie bra prestationer där resultaten inte alltid inneburit tre poäng. Men det är med prestationerna det börjar, det är det avgörande steget. Så länge svenska klubblag spelar jämnt med sina motståndare och har kvalitetsforwards som Mohamed Bangura och Nikola Djurdjic kommer segrarna att ticka in.

…står allsvenska guldstriden 2013 mellan AIK och Helsingborg? Känns så just nu.

På måndag är det dags för Fotbollsgalan och jag sitter inte i juryn och har ingen aning om vad det ska kommas fram till men som jag ser det finns inga övriga kandidater. Zlatan Ibrahimovic vinner sin sjunde guldboll, den sjätte raka, och det går inte ens att diskutera. I fjol slog jag ett slag för Kim Källström som hade bättre landslagsprestationer under 2011 men han är inte nära i år. Inte någon annan heller.

Jiloan Hamad och Pontus Jansson kom med i truppen till invigningslandskampen på Friends Arena mot England. Båda två är topp tio på vår lista över allsvenskans 50-bästa spelare. Övriga topp tio-spelare med svenskt pass är Anders Svensson (2:a), Martin Ericsson (4:a) och Stefan Ishizaki (10:a). Svensson är också uttagen medan förbundskapten Erik Hamrén antagligen tycker att Ericsson och Ishizaki fått sina chanser.