Jag vaknade tidigt denna måndagsmorgon eftersom resa till Göteborg för kvällens toppmöte Blåvitt-Djurgården står på schemat.

Därmed var jag nog en av de första att läsa Moa Svans debattartikel i Expressen om skillnaden i bevakning mellan Sveriges dam- och herrlandslag.

Att Svan i debattartikeln kallar det ena landslaget för ”Det riktiga landslaget” är ett rakt igenom ohederligt krämargrepp för att folk ska köpa hennes bok med samma titel. Tyvärr kommer nog fler att avstå på grund av det.

Det är synd för utöver detta klavertramp har hon flera poänger i texten.

Vi står inför en mästerskapssommar, det är VM i Kanada och U21-EM i Tjeckien. U21-killarna får slita ordentligt om de ska synas i konkurrensen mot damerna. En rimlig nyhetsvärdering är att störst fokus ligger på VM i Kanada.

Sportbladet skickar dubbelt så många journalister till Kanada som till Tjeckien.

Faktum är att Sportbladet skickar fler journalister till Kanada än vi skickade till VM i Brasilien i fjol.

Detta missade normalt pålitliga Medierna i P1 som tog upp ämnet i lördags. Inslaget var helsnurrig eftersom utgångspunkten var att VM i Brasilien 2014 och VM i Kanada 2015 är jämförbara nyhetshändelser.

Ursäkta, men det är de inte.

Nämnda Moa Svan efterlyste i Medierna en objektiv bevakning, och om bevakningen ska vara objektiv i den mening att media ska spegla nyhetshändelsernas storlek – den så kallade verkligheten – är det självklart att artiklarna om VM i Brasilien blir mångdubbelt fler då det var en nyhetshändelse som fick hela den övriga idrottsvärlden att stå stilla under en månads tid. VM i Brasilien påverkade presidentval och världspolitik, ledde till kravaller, oroligheter och en förändrad framtid för en av världens största ekonomier. Ur ett nyhetsperspektiv går VM i Kanada inte ens att jämföra.

Det är rena fakta som Medierna missade trots att Fröken Frändén kallats in för att ge perspektiv. Hon blev nedklippt för att Medierna överhuvudtaget skulle få ihop sitt reportage.

Anledningen till att exempelvis Sportbladet skickar fler journalister till Kanada än till Brasilien är att Sverige deltar i det förstnämnda. Intresset för våra landslag i mästerskap är ganska jämnstort om man ser till tittarsiffror och klick, och då behövs en initierad bevakning, därför krävs mycket folk på plats. Vad gäller VM i Brasilien kunde en stor del av arbetet göras hemifrån redaktionerna genom att scanna nätet eftersom du inte tillför särskilt mycket genom att vara på plats på till exempel Argentinas eller Tysklands träningar.

Så till några av Moa Svans bästa poänger i dagens debattartikel.

Bevakningen av herrlandslaget i svenska medier har på många sätt spårat ur. Den ser ungefär likadan ut som för tio år sedan, då landslaget var konkurrenskraftigt och hade storstjärnor som Henrik Larsson, Fredrik Ljungberg, Zlatan Ibrahimovic och Olof Mellberg.

I dag heter de största stjärnorna Kim Källström och Anders Svensson, och då är Svensson på plats som tv-expert.

Ja förutom Zlatan då som är på ett par nivåer över alla andra och har en position som borde granskas mot just den bakgrunden men det är få av landets pennor som gör detta, Simon Bank och Olof Lundh undantagna. Och jag själv får jag väl flika in eftersom ingen annan kommer göra det åt mig. Du vinner nämligen inga priser på att vara obekväm vilket överallt annars ses som en journalistisk tillgång.

Jag håller med Moa Svan om att den positiva rapporteringen av det svenska herrlandslagets prestationer senaste åren inte överrensstämmer med verkligheten. Själv har jag hoppat av landslagsbevakningen av just denna anledning. Möjligen kan det bli läge att kliva på igen framöver men då krävs en förändrad attityd från ledningshåll vilket inte är helt enkelt eftersom många redaktioner sitter fast i diverse sponsor- och partnerskap med landslaget och har marknadsavdelningar som ligger på.

Just nu pågår debatt och diskussion på flera redaktioner hur bevakningen av herrlandslaget ska förändras och anpassas bättre efter de faktiska förhållandena. Förhoppningsvis syns en skillnad redan till hösten. Att något skulle ha förändrats till de stundande matcherna mot Norge och Makedonien nu i juni är nog för mycket begärt.

Denna sportjournalistiska debatt är dock inte i närheten av så besvärande som svenska sportmediers verkliga problem: Nämligen hur redaktioner förhåller sig till internationella Silly Season. Att lägga så mycket redaktionell kraft på övergångarna, utan att också ta upp avigsidorna med svarta pengar, skattebrott och agentfiffel som följer i dessa affärers spår, är inget annat än en stor skam. Om detta ska jag berätta i nästa blogginlägg.

Jag kommer att jobba denna veckan ut, ta allsvenskan i mål innan uppehållet, sedan följa VM i Kanada och U21-EM i Tjeckien från fast uteserveringsplats på Avenyn, möjligen med en skvätt energidryck i glaset.

Jag skulle säga att jag ser fram emot båda mästerskapen lika mycket men på olika sätt: VM i Kanada som supporter, U21-EM som en del av jobbet eftersom där ingår spelare jag själv brukar bevaka.

Ny dag, nya möjligheter.

Vi är ju en tajt liten grupp som följer de svenska träningarna här i Förenade Arabemiraten. TV4-profilerna Ekwall och Lundh känner del flesta till, de har en kameraman som kallas Rasta också.

Läsare av den här bloggen är väl bekanta med TT-Skiöld som är Chaufför Skiöld på denna resa eftersom han trots mediavärldens ansträngda ekonomi lyckats komma över en splitter ny och kolsvart Lexus som han styr vant mellan Abu Dhabis många motorleder.

Sedan har vi Disco på konkurrenten som är en go gubbe samt byråfotograferna bjud–Larsson och Scanpix-Janne.

Stefan Schwarz får räknas som en i gänget numera, han var på plats på träningen i dag igen. Nu går han runt bland journalisterna som en man av kött och blod. Att han är Gud med alla svenska fotbollsfans som inte kommer från Göteborg, och en av de största -94-hjältarna, tänker vi nästan inte på längre.

Runt oss brukar även landslagets presschef Bodell Briefing cirkulera, precis som landslagschefen Lasse ”Tick-Tack” Richt. På den här resan behöver han dock inte klocka några intervjuer, det är inte samma massmediala tryck som under exempelvis en kvalsamling.

I dag konstaterade vi samstämmigt att ”Tick-Tack” inte varit så här hårt pressad under sina 17 år som landslagschef. Eller som han själv uttryckte det med illa dold belåtenhet:
– Det tog 17 år innan kritiken kom.

Förre landslagskaptenen Patrik ”Bjärred” Andersson är ute efter hans jobb och ”Tick-Tack” – nyligen 60 fyllda – har ju ett par år kvar till pensionen. Han var tydlig med att han inte kommer ge bort ett enda av dem utan strid:
– Jag har inga tankar på att säga upp mig. Det är min arbetsgivare som bestämmer om jag får ha kvar jobbet eller inte. Jag tar ett år i taget, sa ”Tick-Tack”.

Jag skrev en krönika häromdagen där jag målade upp nye generalsekreteraren, Ica-handlare Sjöstrand, och ordföranden Karl-Erik Nilsson som 70 respektive 80 år gamla. Det var alltså mest för att illustrera att ”Tick-Tack” trots 17 år på samma post kan betraktas som den piggaste i trion som styr svensk landslagsfotboll.

Idag bröts idyllen när ett tiotal allsvenska tränare ramlade in på träningen. En tränarkonferens är förlagd till Abu Dhabi, en av målsättningarna är att hitta en större samsyn kring svensk fotboll efter det besvärliga landslagsåret 2014. Reportage om det i dagens tidning i min pågående granskning.

Eftersom Åge Hareide var på plats blev det en del snack om Tobias Sana som väntas bli klar för Malmö FF i dagarna. Om uppgifterna i min egen tidning stämmer så kostar det Malmö en miljon till Ajax och fyra miljoner till Sana själv plus en lön på 120 000 kronor i månaden. Det kan det nog vara värt.

…jag misstänker att IFK Göteborgs sportchef Mats Gren kan få en del skit om Sana skulle göra succé i MFF och vad gäller just Gren: Glöm inte att jag varande er.

Lite ironiskt ändå att Hareide några timmar innan ekonomin kring Sana läckte ut höll ett brandtal om att MFF inte är intresserade av spelare som kommer till föreningen för pengarna: Fyra miljoner är ändå en hel del.

…däremot är fem miljoner inte särskilt mycket totalt sett för att värva en spelare av Sanas kaliber (i alla fall inte den kaliber han höll tidigare, jag har inte sett honom spela på ett bra tag men vem fan har det förutom möjligen Nils Wiberg i eventuella mardrömmar).

Träningen fortsatte som gårdagens men mr Shining ändrade mer i den preliminära startelvan nu. Simon Gustafson fanns med halva tiden, precis som Robin Olsen i målet. Vi får nog vänta till onsdag lunch innan den går att bekräfta. Det är i alla fall två spelare jag gärna hade sett från start redan mot Elfenbenskusten.

Efteråt tog vi hyr-Lexusen till stans golfklubb eftersom Chaufför Skiöld var tvungen att hämta upp sin ackreditering. Det börjar nån sorts Europatour-tävling här på torsdag (Europa?) och Chaufför Skiöld ska bevaka eländet för TT. Fördelen med att hänga efter Chaufför Skiöld i de här lägena – det var samma visa när vi var i Abu Dhabi 2006 och Henrik Stensson slog igenom – är att jag kan smita med in i pressrummet. Där finns nämligen en dignande matbuffé med ett dessertbord som gjort Simon Bank grön av avund.

I dag hade jag varken pressleg eller ackreditering men lyckades nästla mig in ändå, tog skydd bakom Chaufför Skiöld när en nitisk vakt skulle samla in matkupongen jag saknade. Sedan smörjde jag kråset för allt vad jag hade på golfvärldens bekostnad.

…eller som Chaufför Skiöld hävdar att Napoleon sa i skarpt läge:
– En armé kan inte marschera på tom mage.

Skriver under på det.

Dagens bild kommer från just golfklubben, och som en fotnot kan jag lägga till att detta är bara en bråkdel av dessertbordet…

FOTNOT: Detta är bara en bråkdel av dessertbordet.

Vid en hastigt sammankallad pressträff efter ishockeymatchen AIK-Västerås i söndags berättade justitieminister Beatrice Ask (M) att regeringen nu ska utreda ”ett maskeringsförbud i samband med idrottsarrangemang”.

Det är vad man skulle kunna kalla en kovändning av justitieministern.

För ganska exakt ett år sedan – efter att maskerade AIK-supportrar tågat genom Borås – var Ask inte beredd att tillsätta någon utredning, hon trodde inte på ett förbud:
– Det är en komplicerad fråga rent lagtextligt och det är svårt att veta hur man ska få det tydligare. När är man maskerad? I dag är huvtröjor och andra klädstilar populära. Det blir avgränsningsproblem som är besvärliga, sa Ask då.

Vad fick henne att ändra sig? Är det kanske ett tecken på den så kallade trianguleringen inom svensk politik, alltså att block och partier försöker lägga beslag på varandras förslag?

Tre veckor tidigare hade nämligen Morgan Johansson, Socialdemokraternas krimalpolitiske talesperson, krävt just ett maskeringsförbud:
– Inom idrotten finns ett antal exempel på att personer maskerar sig när de ska begå brott, som att tända bengaliska eldar eller bråka. Det borde vara förbjudet för dem att dra på sig en mask innan de skrider till verket, sa Morgan Johansson i början av mars i år.

Tre veckor senare kallar så Ask till sin presskonferens och berättar att nu ska det minsann göras en utredning om maskeringsförbud (trots att en sådan utredning redan är gjord av före detta huliganutredaren Björn Eriksson).

Triangulering completed.

Men ett enskilt exempel bevisar ingenting, låt oss därför backa till debatten om polisnotorna.

29 november 2012 skriver Socialdemokraterna Ylva Johansson och Morgan Johansson på SvD:s debattsida om de omdiskuterade polisnotor som regeringen och Beatrice Ask länge försvarat:
”Regeringen måste nu komma ur sin passivitet och genomföra utredningens förslag om att likställa idrotts-AB med andra ideella föreningar inom sporten. Låt klubbarna ta ansvaret för säkerheten inne på arenorna så får polisen ta ansvaret utanför, utan att lägga över notan på idrotten”, skiver Johansson & Johansson.

Tre veckor senare, 17 december 2012, berättar Beatrice Ask att hon gett före detta ordföranden i Högsta Domstolen, Bo Svensson,  i uppdrag att utreda polisnotorna. Även här finns sedan tidigare Björn Erikssons utredning som föreslagit att polisnotorna ska avskaffas. Men Ask vill se en ny utredning med motiveringen:
– Det är rimligt att den som anordnar en kommersiell tillställning som medför sådana ordningsstörningar att det finns behov av polisbevakning står för åtminstone en del av kostnaderna.

Bo Svenssons utredning kommer fram till ungefär samma slutsats som Ask gett uttryck för, att notorna bör halveras. Men den kritiseras hårt av bland annat Morgan Johansson (S) i maj 2013:
– Läser jag utredarens förslag rätt så har han också ett förslag om att också klubbar som är ideella föreningar kan få betala polisens kostnader för bevakning av evenemang. Då har vi privatiserat en uppgift som samhället ska svara för.

10 september 2013 backar Beatrice Ask och regeringen helt från sin ursprungliga inställning och avskaffar polisnotorna en gång för alla.

En gång är ingen gång, två gånger är en gång för mycket, tre gånger är en trend. Finns det månne en trianguleringstrend också?

Jodå.

I helgen kunde ni läsa i Sportbladet att Fredrik Reinfeldt och regeringen ställer sig bakom Svenska Fotbollförbundets ansökan om att arrangera EM-matcher 2020. Statsministerns presstjänst kontaktade Sportbladet under fredagseftermiddagen, och direkt efter att regeringsplanet tagit mark efter toppmötet i Bryssel uttalade Reinfeldt sitt stöd för SvFF:s EM-ansökan.

Jag funderade mycket på det där: Varför var det så bråttom att få ut budskapet innan förbundets årsmöte dagen därpå?

Jo, det visade sig att SvFF-ordföranden Karl-Erik Nilsson under fredagsmorgonen fått ett brev av Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfvén, skrivet ihop med oppositionsråden i Solna och Stockholm, där de beskrev hur de stöttade ansökan om EM 2020.

Några timmar senare hade Reinfeldt så samlat regeringen och formulerat deras uttalade stöd för en EM-satsning, Sportbladet kontaktades för en exklusiv intervju som fick bra exponering i papper och på nät.

Därmed bör vi kunna enas om att trianguleringen inom svensk politik definitivt har nått idrottens värld.