Det spelar egentligen ingen roll vilket sammanhang det skulle vara – idrott, litteratur, konst eller film: Om samma människa vinner samma utmärkelse nio gånger på tio år, varav åtta gånger i rad, drar det ett löjets skimmer över själva priset. Det blir något att skämta om, att raljera kring.

Men det är inte Guldbollen man ska skoja med. Inte heller statuterna. Eller juryn.

Det är konkurrensen.

Zlatan Ibrahimovic har med Zlatan-mått mätt haft vad som skulle kunna beskrivas som ett mellanår. Det beror mest på att han gått skadad i höst. I vintras och våras bar han fram PSG till cup- och ligatitel.

Det finns inget annat svenskt utlandsproffs som är i närheten av det. Då har de ändå haft hösten på sig där Zlatan knappt spelat. Det finns inte ens något svenskt utlandsproffs som är värt att plocka upp och resonera kring i det här sammanhanget.

Jag försökte ett tag övertyga mig själv att Markus Rosenberg skulle ha bollen men kom inte längre än till statistiken. Sedan 11 november 2013 har Zlatan gjort 26 mål i franska ligan, fyra i Champions League och fyra i landslaget (Portugal+Estland).

Markus Rosenberg har under samma period gjort 15 mål i allsvenskan och två i Champions League. Mot de bästa lagen Juventus och Atlétcio Madrid har han haft ett stolpskott.

Visst, Rosenberg var avgörande när MFF tog sig genom kvalet, när föreningen gjorde något inget svenskt klubblag lyckats med på 14 år. Men det är inte samma diskussion. Det skulle uppfylla kriterierna för Bragdbollen, inte Guldbollen.

Det Rosenberg gjort i allsvenskan och Europa är i förhållandet till många andra svenska spelare en enorm prestation men inte om du jämför med Zlatan. Där ligger Rosenberg i lä. Om vi tittar på vem som varit Sveriges bästa fotbollsspelare under 2014 så går det inte att svara något annat än Zlatan.

Tänk dig själv: Du är försteväljare på skolgården, vem väljer du – Zlatan eller ”Mackan”?

När vi någon gång i framtiden tittar tillbaka på den här perioden i svensk fotbollshistoria tror jag att Guldbollen ger en rättvisande överblick. Det var en tioårsperiod då Sverige hade en fotbollsspelare som år efter år var vida överlägsen konkurrenterna (även om jag personligen tycker att Kim Källström skulle haft priset 2011).

För att sammanfatta: Jag accepterar statuterna, ger juryn ansvarsfrihet, gratulerar Zlatan men tycker ändå att man måste få skoja om att samma jäkla lirare har vunnit det där priset åtta år i rad nu. Lite udda är det ju faktiskt.

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

…sedan tycker jag att det är lite orättvist att den här debatten alltid handlar om Zlatan. När ska vi ta itu med att Andreas Isaksson ständigt vinner priset som Årets målvakt? Till att börja med kan väl någon plocka fram alla ”Isaks” 13 tacktal och se hur de skiljer sig åt.

Skämt åsido, jag har inget emot att Andreas har fått det där priset några gånger heller.

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Tycker det var helt rätt att Malmö-Eriksson fick pris för Årets mål. Det absolut svåraste målet att genomföra av de tre finalisterna. Sinnesnärvaro, tajming, split vision. Att Bajen-Perssons gick före Elfsborg-Larssons skriver jag inte alls under på. Real Madrid-Markkanen förtjänade däremot finalplatsen, det är ett gött fotbollsmål som består av fler moment än själva avslutet.

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Kongo Uniteds Yanick Djouzi Manzizila verkade vara en skön snubbe. Efter att ha gjort 21 mål i en och samma match konstaterade han att det handlade om bra förberedelser – inte att motståndet i 30-0-segern kan ha varit svagt…

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Det har inte bara varit fotbollsgala i dag. Ett tag i eftermiddags tänkte jag att det enda som saknas nu är att Glenn Hysén dyker upp i rysk u-båt utanför Nynäshamn.

Satan vad det hände grejer.

Först slutade Henke Larsson som tränare för Falkenberg. Sedan blev han klar som tränare för Helsingborg. Sedan presenterades han som HIF:s nye manager. Till sist släppte Olof Lundh en intervjupodd med Henke som tyvärr var inspelad några dagar innan allt detta. Shit happens.

(Jag skriver om Henke och HIF här).

Mer då? Jo, ”Svennis” lämnade nån Kina-klubb för att ta över en annan Kina-klubb. Och tro det eller ej, med en miljard kineser att välja mellan så visade det sig att Tobias Hysén lirade i just det laget.

Ja det hände så mycket att det som hade varit en bomb vilken annan dag som helst på året kom helt i skymundan: Att Jonas Thern ska vända den negativa trenden för nyligen division ett-degraderade Landskrona Bois.

Och till sist gjorde Mohamed Bangura träningscomeback i AIK. Tanken är att ta reda på om han fortfarande har kvaliteter för att få ett nytt kontrakt med Gnaget. Det bubblades lite på sociala medier om att huliganer och firmamedlemmar inte skulle acceptera detta med tanke på Banguras gästspel i Elfsborg men om spelaren själv vill tillbaka efter all skit han fick i samband med den övergången – och den sportsliga ledning bedömer att han tillför laget rätt saker – ja då ska ju alla AIK:are snarare vara rörda av tacksamhet att han väljer Gnaget igen. Så hade i alla fall jag sett på saken.

Jag har en mycket klar, enkel och tydlig uppfattning när det gäller sådant här med lojalitet och ”svek” som jag gärna delar med mig av: ”Hylla de lojala trotjänarna allt vad det bara går – men sparka inte på den som värdesätter annat”. Det är det bästa sättet att sprida fotbollens positiva budskap som en rörelse som är öppen och inbjudande för alla. Det är positiv supporterkultur.

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Fotbollsgalan är inte min typ av salong. Jag följde spektaklet framför TV:n. Klas Ingessons minne hedrades, det var vackert och rörande men varför inte fick vi inte minnas Pontus Segerström på ett liknande sätt? Synd på en annars fin och värdig inledning som tyvärr avslutades med att Martin Stenmarck slaktade ”Brothers in arms” fullständigt.

Till slut räddades galan upp av något att minnas, ett personligt tacktal av Zlatan som gick rakt genom rutan.

Resten? Nja. För många missar, för dåliga förberedelser, för svagt engagemang av för många prisutdelare och prisvinnare, för få som var där, för trökiga reportage och för dålig planering när galan förlagts så att inte ens Diamantbollen-vinnaren Lotta Schelin var på plats.

Med sitt engagemang mot Sverigedemokraterna har Soran Ismail gjort en insats för mänskligheten. Det ska han hyllas och lyftas för. Han är också en skicklig komiker och radioprogramledare. Soran når dock inte samma höjder när han ger sig in i fotbollsvärlden. Intervjupodden han leder för SvFF:s räkning är emellanåt så insmickrande att jag inte klarar att lyssna på den. Men det är kanske sådant de svenska landslagsfansen vill ha.

Som galaprogramledare var han på sin höjd smårolig och överglänstes av Anna Brolin vars intervjuer med Jonas Eriksson, Zlatan och Olof Mellberg var underhållande.

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Till sist: Tog Sara Thunebro eller Victoria Svensson hand om Schelins tuta – eller fick hon aldrig någon?