Dags för ännu ett hett Stockholmsderby, Djurgården mot AIK. AIK är utan tvekan den här säsongens stora, positiva överraskning tillsammans med Elfsborg, mycket tack vare att nyförvärven presterat från scratch.
Jag var en av många som dömde ut Wilton Figueiredo totalt, men han har passat perfekt i den roll tränaren Rikard Norling såg kvaliteter för.
Kenny Paveys kvaliteter kände jag väl till, och att det blev ett Stockholmslag som knep honom är ett kraftigt underbetyg till Halmstads, Gais, Elfsborgs, Blåvitts, Häckens och Öis värvningsansvariga. Bör de inte ha bättre koll på en kontraktslös spelare i närområdet?
Modigt av AIK att våga värva Dulee Johnson, trots dennes bakgrund. Vad jag hört har det fungerat bra även utanför planen.
Jag trodde inte heller att AIK:s ganska svaga backlinje skulle hålla så bra som den gjort. En förklaring till de blott 17 insläppta målen är naturligtvis duktige målvakten Daniel Örlund, en annan att försvarsspelet har fungerat över hela planen, vilket underlättat för Sandberg och kompani.
Där andra tränare brukar prata om att ”vi ska spela vårt eget spel” har Rikard Norling på ett tydligt sätt visat att han anpassar spelet efter motståndarnas styrkor och svagheter.
Det gör även andra lag, men Norlings budskap blir extra tydligt för spelarna eftersom han även pratar om det utåt. Det har säkert ingen avgörande betydelse, men kan vara en viktig detalj.
Vad som också är imponerande med dagens AIK är att spelarna inte blivit bekvämma efter en lång rad segrar, utan har fortsatt att ta skitjobbet i match efter match. Där måste tränarteamet Norling/Novakovic gjort ett viktigt grundarbete, och säkert har också Johan Mjällbys korta tid i omklädningsrummet haft viss betydelse.
Även nya klubbledningen/styrelsen har dragit sitt strå till stacken genom att stabilisera ekonomin så att spelarna sluppit läsa krisrubriker dag efter dag (även om kassakistan fortfarande är betydligt mindre än Djurgårdens och Malmös).
Det skulle inte förvåna mig om AIK vinner i dag. Låt säga med 2-1.
