På tre matcher har AIK använt tre olika anfallspar men bara tagit en trepoängare och endast gjort tre mål.
Inför derbyt mot Djurgården i fjärde omgången hänger två frågor tunga över tränaren Andreas Alm:
Hur ser ska egna spelet se ut? Eller är taktiken att anpassa sig efter motståndet?

Låt oss börja med tabelltrean Örebro som lämnade Friends med en turlig men välförtjänt poäng.
Som tränaren Peo Ljung sa:
– Det var kul att komma hit, det var kul att se hur grabbarna växte med uppgiften.

Det är bara att hålla med. Efter att AIK tagit en tidig ledning (Eero Markkanen) och ägt första halvlek började ÖSK sakta men säkert utnyttja ”tre-mot-två”-övertaget på centralt mittfält. Nordin Gerzic flyttade bollen framåt och växlade kant med framgång.

Det dröjde dock innan det gav resultat, och det blev till slut en AIK-bjudning som ledde till 1-1. Målvakten Kenny Stamatopoulos stördes av en tuva vid ett (onödigt?) hemåtspel från Alexander Milosevic, ÖSK-anfallaren Shpëtim Hasani fick sitt första och enda tillfälle i matchen och avslutade säkert.

Det var alls inte orättvist.

Nykomlingen hade ”tjänat ihop” till kvitteringen genom chanser som Patrik Haginges nick över öppet mål från nära håll, och Gerzics frispark i ribban (Stamatopoulos svarade sedan för en vaken räddning på returen).

Högeryttern Ahmed Yasin var den som hotade oftast och mest. Nog borde han fått en straff när han knuffades omkull av ”Nisse” Johansson tidigt i matchen. Domaren Johan Hamlin friade trots bra position. Hamlin friade även när Yasin gick omkull i straffområdet i slutet av matchen.

ÖSK har trots en sen korrigering från 4-4-2 till 4-3-3 (inför premiären) öppnat allsvenskan med sju poäng, är obesegrade och har kvaliteter som gör att de definitivt inte ska behöva dras in i någon bottenstrid.

AIK såg ut som AIK gjort i de två inledande matcherna: De etablerade spelarna klev inte fram, det var brist på energi och fart.

Mot Örebro hade Andreas Alm beordrat Celso Borges till en offensivare position med resultatet att AIK emellanåt spelade med fem man på linje längs ÖSK:s försvarsfyra.
Trots så mycket folk runt straffområdet skapade AIK förvånansvärt få chanser.
– Jag tycker att bollen borde ha hamnat där inne på ett bättre sätt. Yttrarna borde ha kommit till fler inläggslägen själva, analyserade Alm efteråt.

Men att skylla på inläggsspelet räcker inte som förklaring till AIK:s svaga inledning av årets allsvenska. Lagets anfallare har totalt fyra avslut på mål (Henok Goitom två, Kennedy Igboananike och Markkanen ett vardera). Med tanke på att de har mött tre lag som backat hem – och ofta spelat nära straffområdet – låter det som väldigt få avslut från forwards.

I premiären mot IFK Göteborg valde Alm snabbhet (Kennedy) och klokhet (Goitom). Mot Gefle valde han storlek (Markkanen) och klokhet. Mot Örebro storlek och snabbhet.

Är AIK ett lag som tänker anpassa sig efter motståndet i år? Eller hur vill Andreas Alm egentligen spela framåt?  De första matcherna har inte gett något svar. Och inläggsspelet är som alla kunnat se inte det enda problemet.

Den snabbe, den store och den kloke.
Nu är det tyvärr ingen spaghettiwestern Andreas Alm ska regissera utan ett anfallspar i AIK:s 4-4-2.
En måste bort – och Henok Goitom bör sluta spela som Zlatan.
Men låt oss börja med det bättre laget på Strömvallens solvarma konstgräs: Gefle.

Två dygn efter dödsmisshandeln, två dygn av sorg, ilska och frågor:
* Varför hände det?
* Hur gör vi för att det inte ska hända igen?
Jag inbillar mig inte att jag har svaren men jag tänkte resonera kring situationen.

Ansvarsfrågan är enklast att försöka svara på: Ansvaret är gärningsmannens. I andra hand handlar det om ett samhälle som inte har kommit tillrätta med problemet mäns våld mot andra män och kvinnor. Och för det tredje att denna våldskultur frodas i avarter till fotbollens supporterskap, mörka krafter som fördunklar de engagerade fansens tålmodiga arbete.

Det är fotbollens del, det är supportrarnas dilemma.

Många i klackarna och på läktaren har tyvärr en avgörande sak gemensamt med våldsmännen – hatet till rivaliserande fotbollslag.
Jag tycker att jag möter det för ofta, även bland folk i min närhet.
– I dag är ingen dag för hat, sa supporterordföranden Victor Capel inför AIK-IFK Göteborg och stoppade tillfälligt försäljningen av ”Hata Göteborg”-tröjan.
Och i morgon? Kör vi på som vanligt då? som Simon Bank frågade i dagens krönika.

Vissa menar att fotbollen förlorar en del av dragningskraften utan hatet men herregud, en helt vanlig supporter har dött för att han hade en annan färg på tröjan. Det som var giltigt i lördags är inte giltigt i dag. När en gräns passeras behöver andra gränser justeras. Och det borde gjorts för länge sedan.

Redan kvällen innan dödsmisshandeln i Helsingborg såg vi exempel på att det inte finns några regler. Oskyldiga matgäster attackerades inne på en restaurang av personer som ska ha sagt sig vara djurgårdare. I går slängdes bengaler från IFK Göteborgsklacken vilket kunde slutat i en ny tragedi.

Men i stället för att ta bort ståplatser eller bomma igen bortaläktare som politiker och proffstyckare föreslår måste det väl vara bättre att jobba vidare gemensamt för att besegra den fotbollskopplade delen av detta samhällsproblem ytterligare:
Hatet och våldet.
Hänger det ens ihop? kontrar någon.
Jag tycker det. För utan hat, mindre våld.

Våldsivrarna är på vissa håll inte riktigt så marginaliserade som det påstås. De har ett visst stöd då de anses försvara föreningen mot yttre och inre fiender vilket är deras självpåtagna uppgift. Motivet ska vara kärlek till föreningen men retoriken är ofta hatisk och hotfull och våld en accepterad yttersta metod.

På Friends Arena i går, dagen efter att en supporter misshandlats till döds, hoppades jag få höra sånger och se banderoller som tog ställning. Inte bara emot politiker och medier, pedofiler och hustrumisshandlare, förbund och poliser – utan också emot hatet och våldet mellan supportrar.

Men jag kan inte påminna mig om att jag har har sett läktarna ta den ställningen.

För ett tag sedan enades många fans och klackar i den landsomfattande kampanjen ”SvFF – Fotbollsmördare” som ekade på samtliga arenor efter tio knäpptysta minuter. Det mynnade ut i en konstruktiv debatt om supportrars villkor och stärkte deras röst som i dag förs på ett effektivt och tydligt sätt av SFSU och ordföranden Tony Ernst.

Men i dag är också en oskyldig supporter död, en annan supporter är misstänkt för gärningen men vi väntar fortfarande på en första, landsomfattande läktarkampanj emot hat och våld.

Den senaste kampanjen gjorde skillnad. Jag tror att en gemensam aktion kan göra skillnad på nytt, och förhoppningsvis bidra till att det som hände i Helsingborg aldrig händer igen.

Bortom sorgen, bortom elden, bortom röken och bortom kaoset fanns en fotbollsmatch också.
Är det någon mening att skriva om den?
Är det någon som orkar läsa om det?

En supporter misshandlades till döds och svensk fotboll samlade sig för avspark i en ny högriskmatch. Från Friends innerplan ledde representanter för AIK:s och IFK Göteborgs supporterorganisationer de 30 000 åskådarna till en tyst minut. Vid klackarna vajade ”vila i frid”-banderoller för en död djurgårdssupporter.
I en minut var det tyst.
I 45 minuter var det fotboll.
Ni vet vad som hände sedan.
När brandlarmen tystnat, när planstormaren lyfts ut och när hemmafansen slutat kasta skräp mot assisterande domaren stod vi där med en polisanmälan om att ett nioårigt barn träffats av en slängd bengal.
– Med tanke på vad som hände i söndags är den positiva känslan runt allsvenskan snart helt raserad. Vem vill gå på matcher med sin familj om det är så här? sa Blåvitts målvakt John Alvbåge.

Hans lag hade vunnit med 2-0 men några av hans supportrar hade satt igång en eldning som kunde ha slutat i ytterligare en tragedi.
Idiotin i att göra det – och att göra det nu – är bortom mitt förstånd.
Det är så här en krönika om matchen mellan AIK och IFK Göteborg i allsvenskan 2014 måste inledas, allt annat vore tjänstefel av en journalist.
Det var därför jag undrade vem som orkar läsa, om det är någon mening att skriva att det spelades fotboll också.

Eller ska vi kallade det gå-fotboll?

Mikael Stahre hade beordrat ett lågt utgångsläge för att hantera AIK:s förväntade anstormning. När den aldrig kom, blev resultat en matchbild utan vare sig tempo eller aggressivitet.
– Vi blev förvånade, AIK brukar spela med energi, sa Stahre.
– Vi var för eleganta, menade Andreas Alm.

Blåvitt ställde sig i vägen på kanterna, AIK försökte promenera förbi centralt. Där vann Jakob Johansson i princip varenda duell och IFK kunde ställa om. Adam Johansson frispelade Lasse Vibe rakt genom en AIK-backlinje som stod samlad på hälarna. Bortaledning redan efter en kvart.

Andreas Alm har under försäsongen pratat om att forwards ska utmana motståndarnas mittbackar mer frekvent än i fjol men Henok Goitom sjönk i frustration och Kennedy Igboananike hittade knappt en djupledslöpning.

Matchens behållning var Göteborgs historiskt vassa vänsterkant. I princip allt som skapades framåt (förutom målen) gick via Ludwig Augustinssons och Sam Larssons bolltrygga fötter. Blåvitt är bra till höger också men vänstersidan är något extra.

AIK:s bästa period sammanföll märkligt nog med utvisningen på mittbacken Per Karlsson en kvart in på andra halvlek. I samma veva gjorde Alm tredje bytet, och med nyförvärven Eero Markkanen, Niclas Eliasson och framför allt Panajotis Dimitriadis på planen skapade AIK tryck men utan tillräcklig spets, samtidigt som John Alvbåge stod för ett par tunga räddningar.

Det gjorde även hans kollega i AIK-målet då Lasse Vibe fortsatte att gå i djupled med kvalitet. Kenny Stamataoppoulos var dock chanslös när Philip Haglund frispelade inhopparen Malick ”Small Mama” Mané som tog sats från vänster och rullade in avgörandet fem minuter från slutet.

För att undvika ännu en fiaskoinledningsstämpel måste AIK vinna borta mot Gefle i nästa omgång. IFK Göteborg kan med gott självförtroende hälsa de regerande mästarna Malmö FF välkomna till Gamla Ullevi.

Så låter en sammanfattning av det allsvenska premiärtungviktsmötet på Friends Arena – om man för ett ögonblick bortser från allt elände runtomkring.

”Hej!

Bakom ena målet hängde MFF-fansens ”Vila i frid”-banderoll.
Runt spelarnas armar satt sorgband.
Efter en tyst minut blev det match på Swedbank Stadion.
En match i skuggan av döden.

Om beslutet att spela var rätt eller fel vill jag inte sätta mig till doms över. Jag kan bara tala för mig själv, och mina tankar är fortfarande någon annanstans. Vart spelarnas tankar var får spelarna svara på, och hur den 19 383 personer stora publiken kände för matchen går inte heller att tala generellt om.
Avspark blev det, bestämt av Svenska Fotbollförbundet.
Då hade det gått ett par timmar sedan en Djurgårdssupporter och fyrbarnspappa misshandlats till döds i Helsingborg några mill bort.
– Det minsta vi kan göra är att tillägna honom segern, sa MFF:s Markus Rosenberg.
Livet måste gå vidare, heter det ju, men i denna tragedi gäller det inte alla.
Henrik Larsson pratade från hjärtat på presskonferensen och gav uttryck för den maktlöshet många känner:
– Vems ansvar är det? upprepade Henke gång på gång.

Det känns förstås futtigt, ja närmast respektlöst, att mot denna bakgrund försöka sig på någon slags analys av det som hände på planen i Malmö men omständigheterna kring tragedin och debatten om det samhällsproblem som förföljer fotbollen – och även frodas i avarter till det goda supporterskapet – avhandlas givetvis noggrant i andra artiklar.

På Swedbank Stadion mötte ett förstärkt mästarlag en försvagad nykomling. Medan Falkenberg har tappat fjolårets spetsspelare Viktor Sköld och Niclas Eliasson kom Malmö FF till spel med hemvändaren Markus Rosenberg från start.
Men om skillnaden ser stor ut på papperet var den desto mindre på planen.
Åtminstone till att börja med.
Åge Hareide, de regerande mästarnas nya tränare, har efterlyst ett direktare spel mot forwards och glimtvis fungerade det när MFF:s mittbackar klev fram och hittade Rosenberg rakt genom Henke Larssons tydliga 4-4-2.
Men det var sällan snabbt eller precist nog för att flytta den välorganiserade motståndaren ur position till klara avslutslägen. När det väl lyckades, saknades tajmingen på alltför många fötter. Eller så var det kanske premiärnerver.
Bäst fungerade vänsterkanten där Miiko Albornoz och Emil Forsberg växeldrog förbi FFF:s nyförvärv Tibor Joza.

Det var också de raka uppspelen och den skickliga vänsterkanten som kom att ligga bakom MFF:s tålmodigt hoparbetade 3-0-seger.

Med Simon Thern i stället för Erik Johansson på mitten – Hareide gjorde bytet i paus – förändrades MFF:s mittfältsbalans. Falkenberg fick en offensiv spelare till att hålla reda på. De raka uppspelen träffade rätt allt oftare, Rosenberg tog emot, släppte vidare till Magnus Eriksson som vände och chanssköt. Falkenbergs målvakt Otto Martler tappade in den lurigt studsande bollen.
– Vi hade snackat om att vi skulle testa deras målvakt ordentligt, sa Eriksson.
MFF kunde stressa ner utan att slappna av.

Inbytte Simon Thern gjorde själv både 2-0 och 3-0, elegant framspelad av Rosenberg och Forsberg, men då var Falkenberg ett ihåligt lag där slutkörda spelare jagade kvittering mot en övermäktig motståndare.

Söndag 30 mars 2014 blev dagen då vi fick se skillnaden mellan en mästare som kommer att kämpa om ett nytt guld, och en nykomling som får kämpa för ett nytt kontrakt.
Det blev också dagen då inget av det spelar någon roll.
Ungefär samtidigt som lagen värmde upp på en gräsplan i Malmö förlorade en svensk fotbollssupporter kampen för sitt liv på ett sjukhus i Helsingborg.

4. BK HÄCKEN
Går det att beundra ett lag som faller från andra till tionde plats på en säsong?
Definitivt.
I år kan Häcken göra samma resa – fast uppåt i tabellen.
2012 var Häcken ett par struliga minuter mot Kalmar från att vinna guld. Det gjorde i stället Elfsborg men efteråt har Anders Svensson erkänt:
– Vi var inte bästa laget, det var Häcken.
Fjolårsäsongen blev en kraftig reaktion på framgången. Om Hisingslaget inte hanterade att plötsligt vara favoriter, eller om förlusten av Waris Majeed blev för tung kan diskuteras: Reaktionen berodde åtminstone INTE på att Häcken och tränaren Peter Gerhardsson tappade tron på vad de vill med verksamheten.
När Makondele & Co. gav alternativ i vinkel, slog passningarna mot främre fot och rörde på huvudet var resultatet en lika flygande fotboll som under silveråret. Fråga mästarna Malmö FF.
Ställt mot tabellpositionen var Häcken alldeles för naiva men de lever till skillnad från storklubbarna i en miljö där misslyckanden tillåts. Därför kan de ta sig an 2014 ett år tryggare i spelmodellen.
Simon Gustafsson finns i en fri roll, Ivo Pekalski går mot en ny vår och JÄTTEtalangen Carlos Strandberg flåsar Moestafa El Kabir i nacken.
Kvalitetsmässigt går laget plus på Mohamed Ali Khan ut, Walid Atta in, men byter en försvarsgeneral mot en krypskytt.
I väntan på ny arena får ständiga frågetecknet Christoffer Källqvist dribbla på Gamla Ullevi i stället. Under försäsongen värmde han upp med att lura skjortan av Elfsborgs Mikkel Beckman.

3. MALMÖ FF
ME7, MR9 och GM10 – när hade MFF senast en sådan anfallskraft?
När såg allsvenskan senast en sådan anfallskraft?
Förkortningarna står för tröja nummer sju Magnus Eriksson, nio Markus Rosenberg och tio Guilermo Molins. Tre klasspelare i bra åldrar: Eriksson ska fylla 24, Molins 26 och Rosenberg blev nyligen 31.
Nämn en bättre offensiv trio i allsvenskans moderna tid?
Eriksson vill hämta boll djupare, Rosenberg ta den med sig med fart mot mål medan Molins är hotet från högerkanten.
The real Real Malmö?
Det blir spännande att se om MFF kan göra kaos med både allsvenskan och Europa.
Vad talar emot att mästarna vinner ett nytt guld?
Tja, utöver framtida spelarförluster i backlinjen (Albornoz och Jansson) samt den obligatoriska fokusflytten mot Europa till hösten har jag egentligen bara samma invändning som i fjol – centralt mittfält.
Då kompenserades Simon Therns och Markus Halstis brister i uppspelsfasen av extremt spelskickliga ytterbackar. Rimligen har motståndarna lärt sig det bättre nu, eller så får de titta hur Djurgården och Häcken gjorde 2013.
Under Åge Hareide (har något guldlag gått in i nästa säsong med en så rutinerad tränare?) väntas ett mer varierat MFF där forwards söks tidigare för att undvika ineffektivt trillande och sårande bolltapp.
MFF är bäst i landet på att förse ungdomslandslagen med spelare. U17-VM-mittfältaren Erdal Rakip bör kunna få mer allsvensk plantid i år, om inte annat till vänster medan Simon Kroon jagar platsen till höger.

2. IFK GÖTEBORG
Brottarfotbollen går i graven som blåvitt begrepp.
Men IFK Göteborg har ett liv efter Tobias Hysén.
Jonas Therns öknamn från i fjol stämde på så sätt att IFK Göteborg saknade spelande ytterbackar samtidigt som centralt mittfält bestod av två resliga andrabollskrigare (Jakob Johansson är förstås ämycket mer än så).
Det gav ändå cupvinst och allsvensk tredjeplats.
I år ser vi ett mer spelande Blåvitt men leder det till bättre resultat?
I Ludwig Augustinsson (tillbaka efter skada) och Sam Larsson har Göteborg en sylvass vänsterkant – i Adam Johansson (tillbaka på rätt sida) och Martin Smedberg Dalence en högerkant med inlägg exakta som en drönarattack.
Det ger möjligheter till anfall som inte alltid inleds med att bollen skickas upp mot Heden.
Med prestigevärvningen May Mahlangu frisk och i matchform kan han och Jakob Johansson dessutom bilda ett bollskickligt innermittfält.
Tobias Hysén på det och Blåvitt vore ett logiskt guldtips.
Men Hysén är shanghaiad, och Lasse Vibe eller sent värvade Malick ”Small Mama” Mané behöver kliva fram som en tydlig målskytt.
Framför allt är 2014 året då Robin Söder måste vara precis så bra som vi trodde att han skulle bli innan Jörgen Lennartsson lät honom trasa sönder vänster knä.
Defensivt är IFK erkänt starka men med spelande ytterbackar och Mahlangu centralt lär brottarfotbollen gå i graven som blåvitt begrepp.
Skulle den behövas kan Mikael Stahre alltid kasta in Emil Salomonsson och Philip Haglund igen.

1. AIK
Sportchefen Björn Wesström har dukat med en av allsvenskans mest spännande trupper.
Upp till tränaren Andreas Alm att fixa guldfesten.
Bortförklaringarnas tid är förbi.
Låt oss börja med AIK:s frågetecken som är snabbt avklarade. Jag tänker på Ibrahim Moros och Alexander Milosevics pendlande prestationskurvor men även ytterbackarna Nisse Johansson och Martin Lorentzson: Inget fel på någon av dem men ska Gnaget utveckla speluppbyggnaden önskas större skicklighet där. Lex Malmö från i fjol, AIK körde oftare fast.
I övrigt håller truppen guldskimrande klass.
Här finns talanger nog att bilda ring på Gothia Cup-discot: Sonko Sundberg, Jönsson Salétros och Eliasson kan ni snart förnamnen på, Sam Lundholm har redan presenterat sig.
Nabil Bahoui har repeterat grunderna till vänster för att AIK ska känna igen sig utan Martin Mutumba. Ihop med Robin Quaison två av seriens hetaste köpobjekt.
Centrallinjen Stamatopoulos–Karlsson–Borges–Goitom är erfaren och klok vilket ger ett tryggt grundspel.
Mixen av spelartyper och åldrar kan knappt bli bättre. Då har jag inte nämnt Kennedy Igboananike och Teteh Bangura (lån till 15 augusti).
Efter placeringar 2-4-2 börjar Andreas Alm få ont om bortförklaringar varför största publiklaget inte kan vinna under hans regim. I år kan Alm möjligen skylla på skador om laget drabbas av det på mittbackssidan (paradoxalt nog tunt där). Eller om Kenny Pavey har råkat riva Friends.
En dålig vår håller inte en gång till, det är ”Detta år, då jävlar” för AIK.

8. HELSINGBORGS IF
Det finns mycket att säga om Helsingborg inför 2014 men en sak kan vi vara överens om: HIF är årets mest svårbedömda lag.
De kan vinna hela skiten, de kan sluta tia.
Titta på startelvan och du blir imponerad. Stommen Hansson–Larsson–Gashi–Lindström vann SM-guld så sent som 2011. Ytterbackarna Krafth och Uronen är spelskickliga och deltagande. Plus Sadiku, Accam, Simovic, Khalili… Helsingborg ser ut som en guldkandidat – om det inte vore för en helvetes massa MEN.
Spelat rasade ihop fjol utan löpare som Alejandro Bedoya och May Mahlangu. Med en mer stationär mittfältstriangel måste Helsingborg få fart på fötterna runtomkring men den ”samhandlingen” har saknats för att låna ett modeord.
Fler men:
Pär Hansson och Sadiku kan mycket väl flytta i sommar, Peter Larsson har svårt att nå högstanivån, Simovic är skadad över premiären och om Khalili återvänder från Saudi står skrivet i stjärnorna när detta skrivs. HIF behöver pengar då transfervinsten på 50 miljoner från 2011 är förbrukade med råge.
Helsingborg är på gott och ont en trupp med starka viljor och omklädningsrummet var på väg att glida ur tränaren Roar Hansens händer i fjol. Eller var konflikterna ett resultat av att han tvärtom kopplade greppet om det?
Rapporter från Sundets pärla talar om en 34-årig Alvaro Santos – allsvenskans smartaste forward? – som bättre tränad än någonsin (!).
Ni hör själva, att sia om var Helsingborg står ger gråa hår.

7. KALMAR FF
Redan i fjol svek publiken Guldfågeln Arena.
Nu ska unga och nya Kalmar få fansen att återvända.
Det är en press att hantera.
Vad händer när stöttepelarna lämnar? Den som söker svaret i historien får backa så långt att det bli irrelevant att dra paralleller. Så ovanligt är det att både tränaren och bärande mittfältaren stannar i ett och samma allsvenskt lag så länge som Nanne Bergstrand (tio år) och Henrik Rydström (tjugo år).
I våras bänkades Rydström men när de unga lagkamraternas prestationer dalade efter några matcher var han tillbaka för att sopa framför egen backlinje igen.
Rollen vårdas nu ömt av Tor Öyvind Hovda, en 24-årig tvåvägsmittfältare med ledaregenskaper och god längd, budgettvärvad från norska andraligalaget Hønefoss av sportchefsbegåvningen Thomas Andersson Borstam.
Under Hans Eklund går Kalmar ifrån Nannes Dortmundinspirerade 4-3-3-återövringsfotboll till ett rakt 4-4-2 med ett funktionellt anfallspar i David Elm och Sebastian Andersson.
På målvaktssidan finns också nytt, Ole Söderberg, medan backlinjen är den samma som släppte in minst antal mål i hela allsvenskan i fjol.
Kalmar tänker klokt i förändringens tidevarv, talangutvecklingen går bättre än någonsin, bröderna Ramhorn känner ni till från U17-VM. Frågetecknet jag sätter är om de många unga spelare som presterade så bra i fjol kan göra det igen när kraven höjs efter en fin fjärdeplats och ändå sjunkande publiksiffror på nybyggd arena.
Och ingen Nanne eller Rydström att hålla i handen.

6.IF ELFSBORG
Efter Jörgen Lennartssons resultatjagande ska Elfsborg hitta tillbaka till att utveckla egna spelet igen.
Kan alla kockar förbli överens hur en sådan soppa bäst tillreds?
Bangura-felköpet, Svensson-kontraktet, Lennartsson-sparkningen, sämsta placeringen på sju år, de blandade insatserna i Europa samt ekonomisk mångmiljonförlust – inte mycket var som vanligt i Elfsborg 2013.
Var står föreningen 2014?
– Det är viktigt att supportrar och sponsorer och alla runt föreningen har tålamod. Det kan bli ett par tuffa år, sa Anders Svensson när jag frågade strax före jul.
Sedan dess har ständige poängspelaren Stefan Ishizaki flyttat till USA, totalt elva spelare är borta från fjolårstruppen i en modig generationsväxling. Tränartrion är spikad och försäsongsresultaten har varit bra mot enkelt motstånd.
Där står fjolårssexan inför årets premiär.
Skrev jag tränartrio? Med Anders Svensson är det en kvartett, plus Stefan Andreasson som en femte stark röst vid sidan av Klas Ingesson (manager), Janne Mian (huvudtränare) och Peter Wettergren (individuell spelarutveckling). Fystränaren Mian har ansvaret på papperet då Ingesson saknar licens och är försvagad av sjukdom medan Wettergren ökat sitt engagemang i svenska landslaget.
Om konstellationen verkligen fungerar kommer Elfsborgs nygamla possession-fotboll centralt (Svensson, Hauger), planbredd (Hult, Larsson) och plandjup (Rohdén) att vinna många poäng. Men brister i båda straffområdena står i vägen för en topplacering.

5. DJURGÅRDENS IF
Börjar bli hög tid att önska ett gammalt mästarlag välkommen tillbaka till allsvensk toppstrid.
Varför inte redan i år.
Tre guld under första hälften av -00-talet. Därefter har det gått tyngre, senaste åren riktigt tungt. Men i fjol visade Per-Mathias Högmo vilka kvaliteter som finns när spelarmaterialet utnyttjas rätt. Inget av topplagen besegrade tabellsjuan Djurgården under 2013.
I år är truppen tyngre (Alexander Faltsetas) och förväntningarna på vad nye tränaren Pelle Olsson ska åstadkomma med all rätt höga.
Olssons Gefle spelade en disciplinerad fotboll som gett många poäng per satsade kronor genom åren. Om (när) Pelle får spelarna i Djurgården att löpa tillbaka på rätt sida, i rätt positioner, kommer lagets skickliga anfallsspelare ges många och goda omställningslägen.
4-4-2 förstås men Olsson är inte så formfast som ryktet säger: När Gefle fick ont om yttrar spelade han med tre anfallare genom att skruva lite på modellen. Det vore spännande att se Erton Fejzullahu, Amadou Jawo och Aleksandr Prijovic på planen samtidigt.
Visst kan Djurgården haka på toppen i år men det lär saknas fart och speed på alltför många fötter för att nå en Europaplats, inte minst då Peter Nymann lämnat.
Men där snabbheten finns, där den finns den med råge. Ni minns Daniel Amarteys älgakliv över planen mot IFK Göteborg i höstas, vilken fin fotbollstalang den grabben är. Han kan gå mycket långt redan under sommarfönstret. En förening som backat 95 miljoner sedan 2008 säljer när bud kommer.

12. IF BROMMAPOJKARNA
Stockholms roligaste fotboll spelas varken på Friends eller Tele 2.
Utan på Grimsta IP.
Dags att börja masa er dit, Stockholmsbor.
2500 åskådare per match är underkänt på alla nivåer. Då är siffran ändå dopad med derbyspel på Tele 2. Bara Syrianska var sämre i allsvenskan i fjol. Det är något BP måste jobba med, hur ser kampanjen ut? Receptet ”rolig fotboll” verkar inte räcka.
Faktum är ett den stora lilla talangfabrikanten i dag har ett representationslag som spelar en offensiv och passningsorienterad 4-3-3-fotboll, Stockholms snabbaste och mest underhållande om man är lagd åt det hållet.
När Serge-Junior Martinsson Ngouali och Jesper Karlström sätter fart på bollen och hittar Mauricio Albornoz i ”nummer tio”-ytan är det absolut sevärt.
I båda riktningar, bör poängteras.
Defensiven är lagets akilleshäl. BP blir ofta överkörda av tunga och välorganiserade motståndare. Flest insläppta mål i allsvenskan efter jumbon Syrianska 2013.
– Men vi kan inte försvara oss kvar i allsvenskan, det kommer inte att gå, säger nye tränaren Stefan Billborn.
BP har därför förstärkt med två forwards där Dardan Rexhepi från Malmö FF varit het under försäsongen. Christian Kouakou från AIK får ses som backup i spetsrollen. Anfall blir bästa försvar på Grimsta i år också.
Bojan Djordjic har lämnat, han tog baskern med sig och tur är väl det för några nya vad kring BP tänker jag inte ingå. Mycket talar nämligen för att de löser kontraktet igen.

11: ÖREBRO SK
En gång föreslog jag att Erik Hamrén borde anställa Peo Ljung som ett ”defensivt hököga” för att få ordning på landslagets försvarsproblem.
Peo tog sig an Örebros bekymmer i stället – som studsade tillbaka till allsvenskan direkt.
21 insläppta mål på 30 matcher. Målvakten Oscar Jansson höll nollan elva gånger. Totalt tillät ÖSK bara 99 avslut mot eget mål i fjol. Normalt ligger siffran mellan 150 och 200 avslut per säsong/lag.
Jag ska inte säga att det är sensationellt bra men det är bra. Och det är inte konstigt.
Peo Ljung är fotbollsidioten som inte missat en italiensk ligamatch sedan frun tvingade iväg honom på smekmånad mitt under brinnande Serie A-spel. Medan kamraterna hade Cruyff och Edström som idoler klistrade Peo upp planscher på Claudio Gentile och Björn Nordqvist.
Som spelare hade han farten och tekniken att bli en vass anfallare men kärleken till fyrbackslinjen gjorde att han förblev högerkanten trogen i över 500 matcher för Helsingborgs IF.
Äh, ni förstår var jag vill komma: ÖSK är tillbaka där de hör hemma och de kommer att försvara platsen väl.
Inför comebacken har backlinjen stärkts med Erik Moberg från Åtvidaberg som tillsammans med veteranen Magnus Wikström bildar ett mittlås av klass. Det håller också innermittfältaren Robert Åhman-Persson från AIK när han väl är fri från knäproblemen. Längst fram i centrallinjen lurar den oberäknelige Shpetim Hasani.
Räkna inte med en ny tredjeplats (som 2010) men den här nykomlingen är för besvärlig för att åka ur igen.

11. MJÄLLBY AIF
Du väljer dina vänner men du väljer inte vem du blir kär i.
Det gäller även kärlek till fotbollsspelare.
Som till Mjällbys Andreas Blomqvist.
I P1:s Allvarligt talat tog P.O. Enquist nyligen ställning till varför vi väljer våra vänner med förnuftet medan det sexuella styr vilka vi blir kära i.
Lite så är det med fotbollsspelare för oss fotbollsidioter. Jag talar alltså inte om kärlek till spelare i favoritlaget.
Plötsligt sitter du på Friends Arena, ser AIK-Mjällby spela 0-0, och går igång på en 21-åring från Karlshamn.
Andreas Blomqvist kommer från Högadals IS som fostrat Lars ”Bambis” Lindqvist och Erton Fejzullahu.
Varför föll jag för Blomqvist? Han är ingen Maradona, Klose eller Schwarz utan en Zico, en nätt liten innermittfältare med fötter som lyder hjärnan. Med fotbollsintelligens och en förmåga att lösa situationer även när tempot skruvas upp. Även om Blomqvist inte är av det material som tar plats i ett riktigt landslag tycker jag att han är så grann.
Överlag behövs det mer kärlek på Listerlandet. Anders Thorstensson fick en halv säsong på sig innan han avrättades med fotbollsskorna på. Om lugnet tillåts lägga sig under Lasse Jacobsson kan Mjällby få ett fint fotbollsår. Patrik Ingelsten som spets i stället för ”Pärlan” Ericsson är taget, outtröttlige mittbacken Gbenga Arokoyo kämpar vidare och bara en sådan sak som att ”Löken” är tillbaka.
Där finns ingen kärlek men jag skulle gärna ha ”Löken” som vän. Alla borde ha en vän som kallas ”Löken”.

9. ÅTVIDABERGS FF
När lag med små resurser år efter år gör bättre resultat än rikare konkurrenter måste man fråga sig:
Hur gör fan de?
I lilla Åtvidaberg är en av förklaringarna sportchefen Mats Karlsson.
Sedan ”Åtvid” kom upp i svensk fotbolls finrum igen har det blivit två raka åttondeplatser. Lika många vinster som förluster och målskillnaden har stannat på plus/minus-noll. Jämnt och fint kan tyckas men det visar varför laget endast når mitten av tabellen – prestationerna är för ojämna.
Varför?
Vänd på det: Åtvidaberg har senaste året sålt klasspelare som Magnus Eriksson, Victor Prodell och Tom Pettersson men löste ändå en allsvenskt mittenplacering i fjol.
En förklaring är att Peter Swärdh fick bättre styrsel på försvarsspelet, en annan att sportchefen Mats Karlsson tycks kunna fynda var som helst. Ofta i Sörmland och norra Småland men Karlsson finner rätt stigar även utanför skogen.
Daniel Sjölund lockades från en ordinarie plats i Djurgården, Mohammed Abubakari hämtades från grekiska Doxa Grama och Ricardo Santos erbjöds att få fart på karriären som avstannat i norska Sogndal.
Till i år valde Falkenbergs skyttekung Victor Sköld Åtvidaberg trots flottare erbjudanden. Mittbacken Månz Karlsson – ”Elake Måns” – ansluter från nedflyttade Öster.
I 19-årige finske U21-landslagsmannen Simon Skrabb har sportchef Karlsson gjort ett litet högerytterfynd från FF Jaro (lån med köpoption).
Tränare Swärdh får gott om alternativ till 4-4-2:an i år också. Det kan räcka hela vägen till en ny åttondeplats.