Ingo – en av våra största
avJag är inte den som brukar skriva om boxning…jag tycker det är en obehaglig sport…det rycker till i mig varje gång någon får in ett slag i skallen på den andre…och då är jag ingen blödig person, jag offrar gärna en benflisa eller två i en närkamp på fotbollsplanen…men en rak höger i skallen, jag gillar det inte, jag mår dåligt när jag ser det.
Men.
Det är en sport, det är en jättesport i många länder, och Ingo var ett tag den störste av alla i hela världen i denna sport.
Mitt första minne av honom: någon gång på 80-talet köpte farsan boken om Nya Ullevi och jag satt klistrad framför den i flera år. Jag läste om och om igen om VM 1958, om Blåvitts otroliga resa 1982 men framför allt – om Torbjörn Nilsson. Men jag läste också om Ingo – han knockade Eddie Machen i ett slags VM-semifinal inför över 50 000 på Nya Ullevi om ni inte visste det – och det var redan då svårt för mig att greppa hur stor han var. Men det skrevs om honom samma bok som Torbjörn och då förstod jag att det var en man att ha med i samlingen.
För dagens generation är det ännu svårare att förstå Ingos storhet; åren går och gamla hjältar ersätts av nya. Hur många vet till exempel vad Gunnar Nordahl gjorde för Milan när vi gapar över vad Zlatan gör för Inter?
Därför, och bara därför, ägnar jag detta inlägg åt boxning. Det kommer inte att hända igen. Men Ingo var en av våra största och vi ska alltid minnas honom. Ingo har somnat in och med honom dog en del av Sverige. Han vann 26 proffsmatcher, förlorade bara två. Jag hoppas att han och hans anhöriga fick en vacker sista tid tillsammans när han föll för tredje och sista gången. Ingo hade varit sjuk länge, det slutade med en teknisk knockout.
Så klart.