Jag hade packat in den dyra romen – som min svenske vän Lars i Costa Rica fixat till farsan – i både papper och kläder. Jag hade lagt den i den stora resväskan, den som INTE är handbagaget. Jag blev alltså inte särskilt orolig när damen i inchecken tittade misstänksamt på mig och undrade om jag hade nån alkohol i väskan.
– Yes, one bottle of costarican rum.
– Then you have to open your bag, please…

Sedan såg jag inte mycket mer av den romflaskan. Flyger man United Airlines måste alla spritflaskor paketeras in i ett särskilt, vätskeuppsugande papper, och den enda affären i LA som sålde detta papper hade stängt på söndagar, upplyste damen i inchecken.

Amerika är ju fantastiskt!

Jag gjorde ett tappert försök att smuggla in flaskan via handbaget men ertappades och fick lämna ifrån mig den fina och högst personliga presenten. Övervägde ett tag att sänka den på stående men det hade blivit en jobbig flygresa då – för mina medpassagerare…

Nu sitter jag här och filar på en topp tio-lista över sådant som ofta gör en irriterad, för att inte säga förbannad:

1. Flygresor.
2. Flygpersonal på amerikanska flygplatser.
3. –
4. –
5. Legitimeringsregler på amerikanska pubar och restauranger.
6. –
7. Madsen.
8. –
9. –
10. –

Förslag?

Till sist; mina tankar om årets januariturné. Har jag rätt?

Då har man kört en sista strapats på skidmaskinen framför CNN och sett ett vedervärdigt tal av republikanernas favorit till att bli presidentkanidat, Massachusetts guvenör Mitt Romney. ”Större armé, stoppa den olagliga invandringen och rösta inte på Clinton eller Obama – de har aldrig jobbat i den privata sektorn!” var Romneys budskap. Lät värre än Bush, ju.

Jag har också hunnit med en sista liggning vid poolen samt hällt ut ytterligare en kopp kaffe över mig. Den här gången för att ryggstödet på solstolen släppte och jag tippade handlöst bakåt med en kopp skapligt varmt kaffe i handen som jag hällde rakt över hela mig.

Nu ska vi brumma mot flygplatsen och lämna tillbaka den ganska feta Hyundaien med V6:a, sätta oss på United Airlines flight 934 mot Heathrow, London, mellanlandning, och senare vidare mot Stockholm och slutligen sköna gröna Solna.

Det har väl varit ganska kul det här?

Gav fan i shoppingen i dag, har bara legat vid poolen och slöat, förutom ett gästspel på skidmaskinen framför CNN och The 2008 Nevada Democratic Presidential Caucus, alltså kampen mellan fru Clinton och Barack Obama om vem som ska bli demokraternas presidentkandidat.

Hilary vann och jag ska inte låtsas som att jag är insatt genom att försöka förklara vad det betyder, däremot är det kommande presidentvalet som sådant intressant. En republikan till vid makten vill ingen ha – men är USA redo att rösta fram alternativet: en kvinna eller en färgad man? Det får vi hoppas och det hade varit extra tungt med Obama.

Apropå ingenting; kolla denna bågen vi såg i går. Framför allt; kolla bakdäcket…

…poolen, ja. Solen stekte som bara den. Emellanåt stack jag ner en tå i vattnet för att svalka mig. Funderade på allt möjligt, till exempel om den där stormen svept in över Sverige ännu. Fin färg fick jag också…

…snart dags att varva upp den ganska feta Hyundaien med V6:a och blåsa bort till Home Depot Center, LA Galaxys hemmaarena och platsen för kvällens match. Inga konstigheter med den svenska startelvan, Fredrik Stoor skulle spelat vänsterback om inte låret sagt nej, Oskar Rönningberg ersätter. Förbundskaptenerna var nöjda med Behrang Safari, men nu får Rönningberg, som gått bra i Helsingborg under hösten, också visa upp sig, om än på en lite ovan situation.

Det blir dock inga artiklar i tidningen, den har redan gått i tryck när Prica och Wernbloom gör avspark. Ni får läsa på nätet.

Speciellt när det inte behövs.

Patetiskt.

…att förlora ett vad som var så givet.

Men jag fick rätt om Wernbloom i alla fall och det känns kul. Den gamle kan fortfarande typ…men ärligt talat…har man följt träningarna här nere har det varit uppenbart att Wernbloom och Rade skulle starta på topp.

…och nej, jag har inte börjat snusa.

Ännu.

Märklig kväll i går.

När vi kom till Hermosa Beach tyckte jag att jag kände igen mig och efter ett tag insåg jag att jodå…det var här jag var 2005. Efter en blöt kväll på en irländsk pub snodde jag en taxi mitt framför näsan på några lokala gangsters som försökte slita upp dörren och bankade på taket medan jag skrek åt den förvånade chauffören att köra fort som fan.

I går startade vi på Club Sushi (löjligt namn, löjligt god mat) och jag skrattade gott när servitrisen krävde leg av Blanco, 24. Men det skrattet fastnade i halsen när även jag fick visa leg. TT-Skiöld, 40+, och Leffe Boy, 60+, slapp undan, men Robbie Lauler, 32, fick alltså visa leg för att få beställa ett glas vitt till förräten på en restaurang klockan sju på kvällen. Visst är Amerika fantastiskt?

Efter maten började de riktiga problemen.

Vi planerade en sängfösare hos irländaren men i entrén blev vi återigen tvungna att visa leg. Den här gången skulle även TT-Skiöld, 40+, fram med ett id men han hade inget, och mitt pressleg godkändes inte.
– Passport? undrade vakten som var en trög och otrevlig fan, och inte blev han på bättre humör av att en rejält upprörd TT-Skiöld väste ur sig ett ”fuck off”.
Proceduren upprepades på två pubar till och då var TT-Skiöld så förbannad att han skakade. Som tur var hittade vi en restaurang med trevlig uteservering där vi blev insläppta och kunde ta en lugnande stänkare. Visst är Amerika fantastiskt?

Tog ett snack med Pontus Wernbloom i dag med anledning av att jag tvärtemot alla andra misstänker att han kommer med i startelvan i morgon. Mot slutet av intervjun tog han fram en dosa Göteborgs Rapé (portion dock, lite fegt, men ändå). Blev rätt sugen ska jag erkänna men sa till Pontus:
– Ska du inte sluta med det där? Jag tog inte med en enda dosa hit.
– Är det därför du sitter och skakar?
– Nej nej, det funkar rätt bra.
– Skojar du? Jag hade kolat av. Du kommer inte att klara det.
– Jo då.
– Jag försökte en gång men satt ju och skakade redan efter frukost. Fan det kliade överallt.

”Boom-boom” är svår att inte gilla.

Apropå matchen mot USA berättade Anders Svensson att Norge var här 2006 och fick stryk med 5-0. Danmark kom hit 2007 för att få stryk med 3-1. Hur stora blir Sveriges förlustsiffror i morgon?

I kväll ställer vi den ganska feta Hyundaien med V6:a och tar taxi till Hermosa Beach. Det är ju fredag.

Ett mejl:
Tjena!
Vi tänkte köra lite tvåmål på Santa Monica-beachen i morgon innan matchen om du o ngn fotograf är sugna? Brumma dit med V6:an bara, vi har boll.
/Anthon & Peter

Hade varit förbannat kul, men jag måste nog göra en ”landslaget” och ställa in; i morgon är sista dagen för shopping…och jag skulle faktiskt behöva ett par nya jeans.

Nu: Winnerbäck på laptopen och en Budweiser i badkaret. Det är ju fredag.

Eftersom den kaliforniska tideräkningen gör att svenska kvällstidningsjournalister kan gå på gatorna som helt vanliga män redan runt klockan fem på eftermiddagen tryckte vi in oss i den ganska feta Hyundaien med V6:a i eftermiddags igen, satte GPS:n på Hollywood och automatlådan på D.

Sjufilig motorväg i solnedgång och full sula i car pool, en fil för bilar med fler än två personer. Den var som vanligt ganska tom.

Jag själv bakom ratten eftersom Leffe Boy laddade för öl under kvällen. Dessvärre åkte jag ur car pool:en vid ett tillfälle och vi hamnade mitt i LA:s eftermiddagstrafik. Det som skulle tagit 25 minuter tog en och en halv timme, men vad fan…vi levde när vi kom fram till Hollywood och var glada över det.

På Walk of Fame såg man den ena stjärnan…

…efter den andra…

…och i höjd med Richard Crennas marmorsten – översten i First Blood ni vet – stannade vi till och åt en hälsotallrik på the Pig’n Whistle…

…lite mycket tomater, annars helt okej.

En bit upp på Hollywood blvd var det tvärstopp, det var premiär för en film med en sångerska som jag fick förklarat för mig hette Hanna Måntanna och som jag aldrig hört talas om. Sedan kom vi över på andra sidan och då såg Blanco att det var ju Hannah Montana…vem fan det nu är…

…detta är alltså inga raskravaller utan en helt vanlig filmpremiär på Hollywood blvd.

Nu var klockan nästan sju och vi insåg att det var hög tid för fyra bonniga, svenska sportjournalister att lämna nöjesvärldens epicentrum till förmån för det bättre förmedlade folket. Eftersom Leffe Boy fått i sig åtminstone en Samuel Adams för mycket satte jag mig återigen bakom ratten, tog mig ur Hollywood med mycket tur och lite skicklighet, ut på den sjufiliga motorvägen där det glittrade och blänkte i beckmörkret och hem mot mot lugna, trygga Torrance.

Vi lever och är glada över det.

På grund av tidsskillnaden har vi deadline klockan 17.00 kalifornisk tid och det innebär att kvällarna är nästan helt fria. Bor man i Los Angeles och skriver för en svensk kvällstidning jobbar man som en helt vanlig människa, 09-17.

Efter att ha författat fem artiklar – ni hittar dem på nätet och i papperet – satte vi oss i den ganska feta Hyundaien med V6:a och blåste mot Redondo Beach…

…Redondo beach var snudd på öde denna onsdagseftermiddag, så när som på ett gäng fiskare och en helvetes massa hungriga pelikaner…

…nåja, alla pelikaner var inte lika sugna på fisk, den här liraren tog det bara lugnt och njöt av solnedgången…

…sedan käkade vi en bättre middag på Tony’s Restaurant innan det var dags att styra den ganska feta Hyundaien med V6:a hem till vårt ”all inclusive”-hotell. Men nu vet vi i alla fall att USA:s första surfare hette George Freeth, föddes 1883 på Honolulu av föräldrar från Hawaii och Irland. Freeth gick inte oväntat under sloganen ”The man who can walk on water”…

…Freeth alltså till vänster på bilden.

Nu: ett antal avsnitt 24 säsong tre.

Landslagsledningen hade planerat en eftermiddag på Warner Bros enorma filmstudio i Hollywood. Men utflykten var frivillig och till slut var det bara två spelare som ville åka med. Resten…eller i alla fall de flesta andra…ville hellre åka till en närbelägen shoppinggalleria. För att shoppa. Undrar hur många som hade hängt med till det där vattenfallet i Costa Rica om nu inte den utflykten varit obligatorisk?

Startelvan mot USA börjar ta form, mittfältet precis som jag skrev i går (Alex, Andersson, Svensson, Johansson), och backlinjen blir: Mikael Lustig, Mattias Bjärsmyr, Peter Larsson, Fredrik Stoor. Anfallet är värre att lista ut, Rade Prica med Johan Oremo eller Pontus Wernbloom.

Ett gott betyg åt Bjärsmyr och Stoor att de nu får starta igen, även om jag inte förstår tanken med Stoor till vänster.

…men nu mina vänner i öster och väster ska jag gå söderut från min lägenhet och lägga mig vid poolen en stund.

Solen skiner ju.

PS. Glömde helt bort att berätta om mitt sista möte med Roberto, piccolon ni vet. När han fick reda på att jag skulle lämna Hotell Clarion i San Hooosé omfamnade han mig och undrade om jag tänkte komma tillbaka.
– Det hoppas jag, svarade jag eftersom jag faktiskt blev förtjust i Costa Rica på alla möjliga sätt.
– Bra. Då får vi prata mera då, sa Roberto och gav mig en kram till.
Som ni vet dömer jag ingen på så grumliga grunder, det kan ju faktiskt vara sådana män är mot varandra i Costa Rica.

Mellanlandade i Phoenix på vägen till LA och det är en stad jag aldrig varit i, inte vet något om och inte vill besöka. Jag ska berätta varför och det jag ska berätta är alldeles sant.
På flygplatsen gick det omkring män…det är alltid män tror jag…i cowboyhattar. I övrigt såg dessa män helt normala ut: jeans och t-shirt – men med cowboyhatt. Jag undrar hur de tänker när de vet att de ska flyga till en annan delstat och står där framför garderoben på morgonen:
– Hmm…jag tar nog cowboyhatten i dag.
Jag såg två män i cowboyhatt på flygplatsen i Phoenix och det var två för mycket.

På LAX hyrde vi en ganska fet Hyundai med V6:a som rattas av mig och Leffe Boy medan Blanco (för ung) och TT-Skiöld (ont i nacken) åker snålskjuts.

Sjufilig motorväg i kvällssol mot Home Depot Center (där landslaget tränar) gick helt okej, men när jag skulle köra tillbaka till hotellet i mörker lyckades vi på något sätt hamna i en fil som gick mot trafiken. Vi lever och är glada över det.

Ganska bra tempo på träningen och det verkar bli ett erfaret mittfält mot USA med Niclas Alexandersson till höger, A. Svensson och D. Andersson i mitten och Andreas Johansson till vänster. Ska spekulera vidare om backlinje och anfallspar efter nästa träning (20.00 svensk tid).

Rami Shaaban, som vaktar målet på lördag, var på gott humör när jag pratade med honom:
– Det är skönt att komma hit, allt fungerar, vi tränar på gräs, skönt att inte behöva vara rädd att väskorna försvinner…det känner väl ni också?

Visst gör vi TV4?

Vi bor på ett hyfsat flott turisthotell i den i övrigt rätt fruktansvärda LA-förorten Carson. Här finns pool och gästerna äter och dricker tillsammans varje kväll från en gratisbuffé i lobbyn. I dag var det tacos, i morgon blir det barbeque, all inclusive.

Jag lyckades tappa ut en halv kopp kaffe över mina kläder och befinner mig visserligen i landet där man kan stämma ett hotell för ”farliga pappmuggar”…men har i stället ägnat kvällen åt att tvätta kläder i mitt badkar. Hotellrummet har kök med kylskåp och microugn, två TV-apparater, vardagsrum med soffa och fåtölj samt en DVD-spelare. Dumt att klaga.

Har precis lämnat två bra grejer till nätet, en om Shaaban och en om Isaksson, så nu är det hög tid att gå till sängs.

Blev en rätt avslagen presskonferens; dels för att det inte har hänt något speciellt i dag, dels för att det knappast går att få in något i tidningen med tanke på att Zlatan gjorde rent hus på Idrottsgalan.

Förbundskapten Lagerbäck var nominerad som Årets Ledare men när vi pratade med honom några timmar innan galan hade han inte ens koll på vem som skulle ta emot hans eventuella pris…

Spelarna bor i alla fall rätt bra här i San Hooosé. Poolområdet vid deras hotell – där jag precis såg Niclas Alexandersson komma bärandes på en gigantisk gummivattenboll – går inte av för hackor. Vad ”Alex” skulle göra med den enorma gummibollen är mer oklart…men jag lovar…den var större än ett vildsvin. Han kanske skulle kasta den på Viktor Elm, vad vet jag.

Tjackade ett par svartvita Converse, två t-shirts, lite strumpor och kalsonger på ett rätt schyst varuhus i närheten av spelarhotellet. Gick på en tusenlapp, inte så billigt som man kunnat önska, men helt okej. Däremot är maten både billig och svingod här nere så det går väl på ett ut. En Big Mac kostar 900 colones, det vill säga 14 spänn.

I morgon tisdag flyger vi mot LA och det lär inte bli mycket bloggande. Under tiden får ni hålla till godo med de costaricanska radioreportrar jag skrev om. Tänk nu på att när den här sekvensen är filmad händer inget speciellt i matchen, Costa Rica rullar bollen i egen backlinje, typ…

Om Wenström/Kåmark visar samma passion och inlevelse mot USA kan den matchen bli en höjdare.