Ordning och reda – men ingen norm

Tjänstesektorns motsvarighet till Industriavtalet. Så annonserar i dag Almega, Unionen och tre Sacoförbund sin överenskommelse om en ny förhandlingsordning.

Precis som Industriavtalet bygger överrenskommelsen på tidiga diskussioner och klara regler för förhandlingarna, allt för att undvika konflikter. Parterna ska ta ansvar för god sed, men också för att försvara kollektivavtalens räckvidd och respekten för dem. det är naturligtvis utmärkt.

Ändå är jämförelsen med Industriavtalet magstark.

Inte bara därför att Industriavtalet nu, efter tolv år, har inarbetade rutiner på ett sätt som bara tiden kan skapa. Det nya avtalet för tjänstesektorn saknar dessutom en avgörande byggsten för samarbete, nämligen allas medverkan.

Bland undertecknarna av det nya samarbetsavtalet för tjänstesektorn finns inget LO-förbund. Därmed reduceras det i parktiken till interna ordningsregler i samvaron mellan undertecknarna.

Det hindrar inte att det kan finnas de som vill mer, arbetsgivarorganisationen Almegas direktör Jonas Milton till exempel.

Milton berättar gärna att han vill ha en ordning utan centrala normer för lönebildningen, och syftet är knappast att tillåta extra löneökningar. Vad Milton önskar sig är riktigt låga löner i den framväxande sektorn för privata tjänster. Större lönespridning, helt enkelt.

För dagen har han god hjälp av lågkonjunkturen och av regeringen som rustat ner trygghetssystemen, eller sänkt reservationslönen för att använda finansdepartementets interna språkbruk.

Det är inte svårt att gissa att Milton nu tänker använda sitt nya samarbetsavtal för att ännu en gång utmana industrins normerande roll i lönebildningen.

Utan traditioner, utan instrument för att avgöra konkurrenskraften gentemot utlandet och, framför allt, utan de fackliga organisationer som sannolikt berörs mest lär Milton dock misslyckas ännu en gång.

Och tur är väl det.

Ingvar Persson