Det är Angela Merkels val

När eurozonens medlemsländer nu i praktiken godkänt ett så kallat nödlån till Grekland kan två slutsatser dras:

Den första är att Greklands mest akuta lånekris bör ha mildrats. Även om den grekiske finansministern Giorgos Papakonstantinou väljer att inte direkt utnyttja nödkrediten på motsvarande drygt 290 miljarder kronor, så kan den borga för hyggliga räntenivåer för lån som lyfts på den ordinarie marknaden. För låna är Papakonstantinou tvungen till; ett par hundra miljarder av Greklands statsobligationslån löper ut under april-maj. Och de måste omsättas.

Den andra slutsatsen är att Tysklands förbundskansler Angela Merkel övervunnit ytterligare något av sitt motstånd mot hjälpinsatser för emu-länder som av olika skäl hamnat på dekis (Greklands obestånd är till stor del självförvållade, medan det alls inte är uteslutet att länder kan råka illa illa ut på grund av den gemensamma räntepolitiken och eurozonens brister som enhetlig valutamarknad). Det tyska förslaget tidigare i år om en särskild europeisk variant av Internationella valutafonden var ett första tecken på att Merkel är inne på en mjukare linje.

Men frågan är hur allvarligt menad den tyska nyorienteringen är och hur långvarig den blir.

Tyskland är eurozonens, EU:s och Europas ekonomiska motor. Inget snack om det. Tyskland klarar sig bra med euron, som också 15 andra länder har som sin valuta, men skulle sannolikt utgöra  en minst lika tongivande ekonomi med sin gamla D-mark. Det är en självmedvetenhet  Angela Merkel inte är ensam om, utan som hon delar med flertalet av de tyska skattebetalarna och de över 80 miljoner tyska medborgarna. 

I själva verket står Merkel under ett hårt opinionstryck när det gäller ekonomisk nödhjälp som den euroländernas finansministrar nu enats om. Omkring 60 procent av tyskarna är emot. Bara 20 procent har sagt sig vara för.

Merkel tar alltså en inrikespolitisk risk genom att ställa upp med lånegarantier till Grekland. En risk som kan bli betydligt större om fler länder – Spanien, Portugal, Italien – skulle hamna i det grekiska träsket och åberopa samma nödhjälp. 

Vad det handlar om är en ökande euroskepticism som präglar många politiska läger, inte minst i Tyskland, och som kan kokas ner till en enkel sentens. ”Ska vi rycka ut för de sydeuropeiska länderna eller ge upp och låta euron dö”, som frågan formulerades i DN för en månad sedan av Joschka Fischer, tidigare tysk utrikesminister och ledande företrädare för De gröna.

Skulle euron falla och emu kollapsa skulle en skakning gå genom hela det system som utgör den europeiska unionen. Så långt får det inte gå. Det är en sak att ifrågasätta de normer och institutioner som styr penningpolitiken och dess kontrollorgan. Något måste också göras som jämnar ut förutsättningarna mellan rikare och fattigare medlemsländer. En helt annan sak är det om länderna börjar vända sig inåt och mer och mer se om sina egna hus. Det vore ett hot mot EU:s grundtankar om ett Europa i enhet och fred.

Angela Merkels viktigaste uppgift just nu är att se till att Tyskland inte börjar sluta sig.