Vad vill direktörerna

I dag, tre veckor efter att årets förhandlingar med IF Metall blev klara, berättade Teknikföretagen att de säger upp Industriavtalet efter 13 år. Nu hoppas de på överläggningar med de fackliga organisationerna om hur nästa avtalsrörelse ska gå till.

Arbetsgivarna är missnöjda med årets förhandlingar, så mycket är klart. Precis vad de hoppas på i stället är svårare att förstå. Teknikföretagens egen vd, Anders Narvinger, tycker av allt att dömma att samordningen med andra sektorer blivit en boja. Ett ”verktyg för inhemskt skyddade sektorers löneanspråk”, säger han bittert.

Svenskt Näringslivs Christer Ågren tycks däremot anse att samordningen mellan olika branscher fungerat för dåligt. ”LO-förbunden lever inte upp till avtalets intentioner”, säger han lika bittert.

Frågan är, hur vill direktörerna ha det? Ska varje bransch förhandla för sig, även om det betyder högre löneökningar för handelsanställda, byggnadsarbetare och andra. Eller ska centralorganisationerna, främst LO och Svenskt Näringsliv, fortsätta att söka former för en samordning som faktiskt kan accepteras av alla?

För dagen låter det mest som om direktörerna är förbannade för att de inte får bestämma alldeles själva.

Ingvar Persson