Borg mörkar avsiktligt

Anders Borgs ekonomiska politik – med sänkta ersättningar till sjuka och arbetslösa och skatteavdrag för den som jobbar – ska leda till sänkta löner. Det berättar Aftonbladet i dag.

Det är egentligen ingen nyhet. Som dagens reportage berättar har moderaterna skrivit det i riksdagsmotioner redan innan det senaste riksdagsvalet. Tidigare medarbetare till Anders Borg beskriver det som en självklarhet.

”En allmän press neråt på lönerna”, säger det tidigare statssekreteraren Per Jansson.

Det är detta som är jobbpolitiken. Lägre ersättningar och lägre skatter ska pressa ner lönekraven, och mest ska de pressas ner för de som tjänar minst. Det är nämligen där de sänkta ersättningarna i trygghetsförsäkringarna slår hårdast och det är för dem konkurrensen om jobben är hårdast.

Pressen på lönerna är inte heller någon ovälkommen bieffekt av politiken. Den är själva kärnan, den mekanism som ska skapa tillväxt och fler arbeten, låt vara i verksamheter med låg produktivitet.

Ändå har borgerliga ministrar och riksdagsmän gång på gång förnekat att det skulle vara på det sättet. Man kan fråga sig varför?

Ett svar skulle naturligtvis kunna vara att de inte förstår. Att modellen med ökat utbud, hårdare konkurrens och lägre priser går lite bortom den genomsnittliga ministerns kunskaper i ekonomisk teori.

Det gäller dock inte de som bestämmer, och det gäller framför allt inte Anders Borg.

Hans kollegor i ekonomfacket, Lars Calmfors och Stefan Fölster, har en teori om varför Borg vägrar tala om hur politiken är tänkt att fungera. De tror han är rädd att förlora debatten. Människor är kanske inte intresserade av en politik som leder till sämre löneutveckling och större klyftor.

Det är en mycket rimlig teori, men den innebär ett förfärligt svek mot väljarna. Om människor ska kunna ta ställning till de politiska alternativen måste politiker vara ärliga nog att berätta hur politiken är tänkt att fungera.

Det är grunden för ett demokratiskt samtal.

Ingvar Persson