Att räkna röster

Plötsligt har utjämningsmandat och den jämkade uddatalsmetoden hamnat på allas läppar. En smula otippat kanske man skulle kunna säga. Mandatfördelningssystemet i riksdagsvalet är knappast centrum för den politiska debatten. Ändå är det precis det som kommer att avgöra Sverigedemokraternas inflytande när de sista rösterna räknas på onsdag.

När jag har undervisat har jag faktiskt alltid försökt lära ut just den jämkade uddatalsmetoden, oavsett om de studerande varit högstadieelever eller vuxna. Inte därför att jämförelsetal och mandatfördelning skulle vara något vardagen kräver att vi behärskar, utan därför att mandatfördelningen är ett konkret exempel på hur politiska system är uppbyggda.

Och därför att det är bra mycket roligare att hålla en lektion där de studerande känner att de verkligen lärt sig något.

Det finns ett antal metoder att fördela politisk förtroende efter ett val. Oftast nöjer vi oss med att jämföra majoritetsval med proportionella val, men också den som vill ha representativitet kan använda sig av olika metoder.

Det svenska, med jämkad uddatalsmetod och utjämningsmandat, ska skapa maximal proportionalitet. Knappast något valsystem, i något land, går längre. Partierna ska få mandat i förhållande till antalet röster.

En självklar princip kan man tycka, men inte utan begränsningar. Vi har ju till exempel en spärr på fyra procent för småpartier.

Dessutom ska valsystemet klara att fördela mandaten i tur och ordning, hantera 29 valkretsar och efter söndagens val 8 partier.

Ibland blir det inte alldeles, alldeles proportionellt.

Det är faktiskt inte så konstigt, även om det naturligtvis inte är bra om det påverkar majoritetsförhållandet i riksdagen.

Ändå är det knappast valsystemet som är det stora problemet i svensk politik i dag. De är i stället, i nämnd ordning:

Att Sverige nu precis som de flesta andra länder har ett främlingsfientligt parti som kanaliserar frustrationen över en samhällsutveckling som skapar allt större klyftor.

Att Sverige i dag har en opposition som inte förmått fånga upp den vrede som faktiskt funnits över samhällets utveckling och att den svenska regeringen kunnat gå i land med att presentera en politik för växande klyftor som sin egen motsats.

När rösterna är räknade och Reinfeldt fortsätter regera är det nog de sakerna den politiska debatten borde handla om.

Ingvar Persson