En trött regering

En lätt saknad dröjer sig kvar efter den första av slutdebatterna i årets valrörelse. Var tog den borgerliga vreden med det ”sossefierade” Sverige egentligen vägen? Var har det blivit av den politiska dådkraften och de tvärsäkra kraven på förändring?

För inte kan väl Reinfeldt, Olofsson, Björklund och Hägglund tycka att de på fyra år förvandlat Sverige från ett land av ”inlärd hjälplöshet” och ”fackvälde” till ett färdig, borgerlig, idealsamhälle?

För fyra år sedan framstod den dåvarande oppositionen som engagerad och otålig. Det gällde inte minst jobben och utanförskapet.

Några av oss misstänkte att det där skulle stanna vid ord, att en borgerlig politik skulle betyda sänkta skatter och sämre trygghet, men knappast fler jobb. Men ingen kunde ifrågasätta att de faktiskt hade ett program.

Och det är där något hänt, och det kändes i kvällens TV-debatt.

Oppositionen opponerar, precis som man skulle förvänta sig. Under ett drygt år har de tillsammans lagt fram konkreta politisk förslag, och nu vill de se dem genomförda.

De fyra borgerliga partiledarna lät däremot som om svenskarna levde i den bästa av världar. Jobbpolitiken är riktig, trots massarbetslöshet. Skolpolitiken är riktig, trots försämrade resultat. Miljöpolitiken är världsledande, trots att Sverige sjunker som en sten på viktiga miljöindex. Och sjuka får numer rehabilitering, trots alla rapporter om utförsäkring och utanförskap.

Det låter som socialdemokratin när den blivit som mest sammanväxt med staten och den egna politiken. Ofta efter årtionden av obrutet maktinnehav.

Socialdemokratins bästa gren har annars ofta varit att kunna gå i opposition mot missförhållanden, också när partiet regerat.

För dagens ministrar tycks det bara ha tagit fyra år att bli så belåtna med resultatet av sitt arbete att de förlorar förmågan att erkänna att det finns fel att åtgärda.

Det borde oroa de borgerliga valstrategerna. För en trött regering förlorar förr eller senare väljarnas förtroende.

Fråga Göran Persson.

Ingvar Persson