Kultur på Sverigedemokratiska

Nu får det bli ett lut på den konstiga kulturen, resonerar Sverigedemokraterna. Nonfigurativ konst, vad är det och vem behöver se sådant? Folk måste få det de vill ha. Marknadsvärdet är ett bra mått. ”Det säger väldigt mycket vad folk vill ha”, hävdar SD:s Erik Almqvqist i Svenska Dagbladet.

SD delar denna syn med broderpartierna i Europa, i Belgien, Holland, Frankrike och Danmark till exempel. Vurmen går för hembygdskultur, sådant som binder samman nationellt. Statliga pengar ska bara gå till det som ger ett stöd till det egna kulturarvet, vad som nu kan menas med det.

Den politiska dimensionen i det här rymmer en uppgörelse med kulturradikalismen, med dem som anses förkroppsliga såväl det dekadenta som den gällande smaknormen, ofta påstådd vänster, lika ofta oklart på vilket sätt den är vänster. Men huvudmotsättningen är alltid å ena sidan det kulturradikala och vänstern och å andra sidan det folkliga. Verklighetens folk, säger KD-ledaren Göran Hägglund.

I Sverige har denna motsättning en gång resulterat i stympningen av en stor daglig tidning.

Det var Kvällposten, som efter några hetsiga turer 1971 gjorde en ”kulturrevolution” och med ambitionen att öka interaktionen (känns begreppet bekant?) med läsarna helt sonika avskaffade sin traditionella kulturavdelning och smetade ut ett urvattnat kulturmaterial över hela tidningen.

Man kan säga att  detta försök att både på ett inställsamt sätt öka upplagan och göra upp med kulturvänstern misslyckades. Främsta skälet till det var att just ”marknaden” kände en allt större tomhet. Läsarna ville helt enkelt ha ett kulturutbud värt namnet. Detsamma gäller medborgarna idag, vad fosterländska populister än inbillar sig.