Ett väntat besked

På ett sätt finns det ingen anledning att bli förvånad över dagens besked att Socialdemokraterna, Miljöpartiet och regeringen träffat en överenskommelse om den svenska Afghanistanpolitiken. I praktiken innebär det att allt är tillbaka vid det gamla.

Det svenska deltagandet i kriget är resultatet av en massiv samsyn mellan Socialdemokrater och borgerliga, och med tiden har Miljöpartiet visat allt större anpassning.

I det rödgröna samarbetet är det Vänsterpartiet som drivit kravet på en reträtt, med viss framgång. Det är dock inte hela sanningen. Också inom det Socialdemokratiska partiet har det under hela kriget funnits en tydlig opposition. Partiledningen har fått använda hela verktygslådan av politiska trix för att få den svenska insatsen genom partikongresserna.

Allt fler, inom och utom politiken, har kommit till samma slutsats. Kriget i Afghanistan är ett misslyckande. Inte därför att soldaterna på plats gör ett dåligt jobb, utan därför att Nato-kriget inte kan skapa fred.

Lösningen, om det alls finns någon, ligger inte i att förlänga den militära närvaron en dag mer än nödvändigt.

Det är för övrigt samma slutsats som frivilligorganisationer och allt fler regeringar drar.

I sig är det naturligtvis bra att det blir en bred uppgörelse. Svensk utrikespolitik bör inte vara resultatet av politisk hasard.

Men ska enigheten innebära att oppositionen ger upp den insikt som långsamt fått fotfäste är priset för högt.

De svenska trupperna måste dras hem, under ordnade former. Stödet till det afghanska folket måste ta helt andra former.

Kriget är förlorat. Trupperna kommer att dras tillbaka. Risken är bara att svenska politiker nu avsvär sig möjligheten att leda den processen.

Ingvar Persson