Till saken Billström

Migrationsminister Tobias Billström vill helst låtsas som om kritiken mot hans regler för arbetskraftsinvandring handlar om något annat än den egentligen gör. Inför dagens överläggningar med arbetsmarknadens parter går han ut hårt, på Dagens Nyheters debattsida.

Sverige, förklarar Billström, behöver invandrad arbetskraft. Demografin och näringslivets behov talar sitt tydliga språk. Den arbetsföra befolkningen räcker inte till, och en del av lösningen stavas arbetskraftsinvandring. Det kan till och med bidra till att det skapas fler jobb i vårt land.

Det är faktiskt inga kontroversiella synpunkter. Det finns ingen – utom kanske Sverigedemokraterna – som hävdar att arbetskraftsinvandring behöver stå i konflikt med ökad sysselsättning, eller att den invandrade arbetskraften skulle ”ta jobbet” för människor i vårt land.

Billström slår in öppna dörrar, och han gör det med flit.

Debatten handlar nämligen om något annat. Den lagstiftning som regeringen med Miljöpartiets stöd drivit igenom bygger nämligen på ytterligare en tanke. Det är arbetsgivaren, och arbetsgivaren ensam, som ska avgöra när är dags att rekrytera människor utomlands.

Lite kryptiskt skriver ministern, eller någon av hans underhuggare att ”det bara är arbetsgivaren som vet bäst” vilken arbetskraft som behövs.

Man skulle ju kunna tycka att det räcker att konstatera att arbetsgivaren vet bäst, eller att det bara är arbetsgivaren som vet. Men Billström vill antagligen stryka under sin poäng.

Hur som helst har systemet fått fruktansvärda konsekvenser, framför allt i bärbranschen. Inte nog med att vi höst efter höst sett utblottade människor åka hem fattigare än de kom. I dag har svenska arbetstillstånd uppenbarligen utvecklats till ett redskap för människosmuggling till Europa.

I höst har dessutom flera fackliga organisationer slagit larm om hur missbruket av de nya reglerna spritt sig. Ansökningarna om tillstånd för att få rekrytera arbetskraft till bland annat städ- och restaurangbranscherna har exploderat, i synnerhet i Stockholm.

Och ansökningarna beviljas. Det är ju arbetsgivaren ensam som vet bäst.

Att sedan de villkor som redovisats för myndigheterna blir något annat i verkligheten tycks inte bekymra Billström.

LO ställer två krav i dagens överläggningar. Att ansökningarna om att få rekrytera personal från länder utanför Europa prövas mot arbetskraftsbehovet, och att de villkor som redovisas i ansökningarna också ska vara rättsligt bindande.

Det är faktiskt inga orimliga krav. I synnerhet när Billströms politik i praktiken leder till en sådan exploatering av utsatta människor.

Ingvar Persson