Den svenska tragedin

Om ett samhälle kan bedömas efter hur de mest utsatta har det, då är härbergen och andra verksamheter för hemlösa en utmärkt måttstock. Dagens debattartikel från föreningen Ny gemenskap är en avläsning, och resultatet är inte smickrande för dagens Sverige.

I dag kommer nya grupper till landets härbergen för att få något att äta, lite kläder eller en chans att vila. Missbrukare och hemlösa har i dag sällskap av allt fler som drabbats av förändringarna av trygghetssystemen. Arbetslösa som förlorat rätten till a-kassa, sjuka som förlorat sin sjukersättning.

De allt längre köerna till soppköken blir den yttersta konsekvensen av en samhällsutveckling som också innebär brant stigande socialbidragskostnader och ekonomisk ruin för allt fler.

Det är faktiskt inget konstigt. Redan när den nya sjukförsäkringen lanserades varnade regeringens egna tjänstemän för att människor skulle tvingas söka socialbidrag. Och det behövdes inget större skarpsinne för att förstå vilka effekter massfördrivningen av medlemmar från a-kassan skulle få.

Klyftorna i det svenska samhället har ökat länge, men de fyra senaste åren har det skett som ett resultat av en medveten politik. Köerna på landets härbergen är ”jobbpolitikens” skuggsida.

Det säger något om det Sverige vi alla ska leva i.

Utförsäkring, fattigdom och utslagning. Det är inte problem som begränsar sig till en liten, nästan osynlig, grupp i samhällets utkant. När klyftorna växer drabbar det oss alla, för vi kommer alla att känna rädslan för att hamna på den förlorande sidan.

Det är det som är tragedin i det svenska samhället.

Inte att det skulle löna sig för dåligt att arbeta.

Ingvar Persson